Hänt sen sist, del 1

Det är inte riktigt klokt men det har snart gått ett år sen jag bloggade senast! Det vart lite mycket när Käre Maken blev sjuk och Kära Svärmor behövde mer och mer hjälp så jag bestämde mig för att inte pressa mig till att blogga mitt i alltihop. Jag visste inte då att uppehållet skulle bli så här långt... 

Jag har länge tänkt att jag skulle sätta igång med bloggandet igen men jag är ju en "allt eller inget-människa" och tvekade på grund av att jag inte visste om jag skulle orka/förmå mig till att blogga något sånär regelbundet och då föll det liksom på det... men nu har jag bestämt att jag struntar i det! Det blir som det blir och jag skriver när jag har nåt att skriva om, utan att piska mig till det. Ungefär som jag har gjort hela tiden med andra ord! Men jag VILL blogga med inte alltför långa mellanrum men vi får se hur det blir! Jag är här nu iallafall! 

Vad har då hänt sen sist? Ja, det är förstås massor av olika grejer och jag kan ju inte skriva om allt! Men en milstolpe - iallafall för mig som mamma - är att förra sommaren hjälpte vi Käre Sonen den yngste att flytta till sin första egna lägenhet med förstahandskontrakt! Ja, det var ju en milstolpe även för honom! 

Numera bor alla mina fem barn nästan som på rad med bara några kilometer från de två som bor längst bort ifrån varandra! Det känns bra i ett mammahjärta, för som syskon betraktat så är de ganska tighta allihopa och gör mycket tillsammans. Nu är det bara Käre Maken och jag som bor långt bort... Men kidsen bor iallafall på "rätt sida stan" så för oss att köra ner och hälsa på tar bara ca 2 timmar.

I det senaste blogginlägget innan uppehållet skrev jag om Käre Maken; att han fått ändtarmscancer och skulle försöka bli frisk utan sjukvården. Han började blogga om det på en egen blogg (Klicka HÄR för att komma dit) men... han är inte så duktig på att uppdatera... men jag kan berätta att inte mycket har hänt med cancern trots (tack vare?) de förändringar i kosten han gjort och de olika naturmedikamenterna han tar. Så det har iallafall inte blivit sämre och han mår bra och är full av energi! 

Men så var det Kära Svärmor... hon fick också cancer fast i halsen. En knöl som växte jättefort och på några månader blev otäckt stor! Hon ville inte bo hemma längre så vi ordnade ett boende åt henne där de har personal dygnet runt men efter bara tre veckor där dog hon - den 12 december -25! Käre Maken och jag satt i bilen på väg in för att hälsa på henne men vi hann inte ända fram; 1 minut (EN MINUT!) innan vi kom in på hennes rum tog hon sitt sista andetag! Jag tröstar mig med att hon iallafall inte dog ensam! En av personalen satt hos henne hela tiden! ♥ 

Begravningen hölls i Avesta Kapell den 8/1 -26.

Så här efteråt är jag så glad för det vi hann göra med Kära Svärmor innan hon blev för dålig! Bland annat följde hon med till Stockholm och hälsade på Käre Sonen den yngste i hans nya lägenhet och en gång var vi upp till Leksand och åt lunch på Hälsohemmet Masesgården.

Efter allt som behöver göras när någon har dött (bl.a. tömma lägenheten och gå igenom alla tillhörigheter, flyttstädning, planera begravningen och fikastunden efteråt m.m. m.m.) var jag heeelt slut! Fram till begravningen gick jag på ren vilja - jag hade lovat Kära Svärmor att ordna allt till hennes begravning så som jag gjorde till Käre Svärfars för några år sen - och det löftet ville jag hålla! Men det kom med en kostnad... Jag vet inte om jag riktigt repat mig än om jag ska vara riktigt ärlig! Ni som känner mig och/eller följt min blogg en tid vet ju att mitt mående inte var på topp (för att uttrycka sig försiktigt) redan innan så jag ser det mer eller mindre som ett mirakel att jag överlevt! 

Precis en månad efter Kära Svärmors begravning var det dags för mig att fylla år igen och att fira min födelsedag är obligatoriskt i min värld - även när jag är så trött att jag ser dubbelt och går på knäna! Men jag tror att jag får spara att berätta om det tills nästa blogginlägg för nu börjar detta bli lite långt. 

Ja, jag tror vi får säga så! På återseende på en blogg nära dig - och förhoppningsvis i "modern tid"!

Anneli.

Tjuvstart

Igår åkte Käre Maken och jag ner till Stockholm föra att träffa min tvillingsyrra Rosali med familj + 3 av mina barn + 2 svärdöttrar. Anledningen var att syrran och jag fyller år på torsdag så vi tjuvstartade helt enkelt vårat födelsedagsfirande! 😊
Vi började med att äta lunch på en Indisk restaurang (mums, mums! Gott som tusan! 😋) och sen åkte vi hem till min äldsta son för fika. För en gångs skull var det inte jag som bakat smaskens utan faktiskt Rosali! 

Hon kan hon med! 😄

Jag brukar ju aldrig synas på kort här på bloggen men Rosalis dotter Majli tog kort på syrran och mig när vi stod där i sonens kök och... ja, varför inte... jag lägger väl ut det då: 

Så där ser vi ut! Det är inte så mycket att göra nåt åt! 😉😂😜

Sen vill jag visa vad jag (bland annat) fick i present: 

I kortet var det ett presentkort och den fina lilla pyramiden hade min äldste son köpt - en till mig och en till Rosali! De är sååå fina tycker jag! Jag hade redan två stycken som Käre Maken köpt till mig för nåt år sen, så nu har jag tre! 

Tyvärr är det inte så bra kvalitét på det här fotot men jag orkade inte ställa tillbaka pyramiderna och ta nya kort så det fick bli så här!

Och det här är allt för idag! Nu ska jag fira min födelsedag 2 gånger till och kanske kommer det lite fler foton från det! Välkommen tillbaka för att kolla! 😊

Anneli.
 

På resande fot + hälsouppdatering

Long time - no see! Sorry about that! 😌
Meeen... jag ska försöka hålla mig till det svenska språket! Ibland tycker jag bara att det är lättare att uttrycka mig på engelska... Om jag inte skärpte mig skulle hela den här bloggen vara skrivet på "svengelska"! 😏

Som jag har för mig att jag skrev i ett tidigare blogginlägg för en tid sedan så betyder bloggtystnad från mig oftast att jag inte mår så bra. Det är inte som att jag känner mig sjuk - jag är bara såååå in i vassen trött och orkeslös! Utbrändhet och två sköldkörteldiagnoser har den effekten... men jag har bättre och sämre dagar. Men minsta motståndets lag har blivit min paroll tyvärr och det tar mindre energi att sitta vid datorn och titta på filmer, lyssna till musik och liknande än att skriva ett blogginlägg... True story... Oops! Nu var jag där igen... 😜

Förutom att jag varit extra trött och extra stressad så har jag också varit på resande fot - två gånger i oktober! Den 13/10 åkte jag till Stockholm och spenderade 4 dagar med min tvillingsyrra Rosali och den 23/10 åkte jag med två av mina kusiner till Småland för att hälsa på min faster (och kusinernas moster) Irma. Vi sov två nätter på vandrarhemmet i Målerås.

Vandrarhemmet i Målerås. Kusin Annika tog fotot. Rummen på gaveln var våra rum!

Dagen mellan dessa två nätter spenderades i Lessebo med faster/moster Irma. Irma är 91 år men pigg i både kropp och sinne, klarar sig utan hemtjänst (lite städhjälp bara) och hon har en så härlig humor (som alla pappas syskon)! Hon är dessutom den sista av fyra syskon som fortfarande lever och jag hade inte träffat henne på 14 år så det var verkligen dags! Rosali skulle också ha följt med med hon blev sjuk samma morgon som vi skulle åka! 😥 Jättetråkigt tyckte vi alla! 

Hemma hos faster Irma lagade kusinerna en jättegod blomkålssoppa: 

Gun och Annika har soppa på gång!

Och efter maten blev det fika: 

Irma, Annika och Gun.

Jag är så glad att vi åkte ner till Småland och hälsade på Irma! Eventuellt kommer vi åka ner igen till våren och då hoppas vi verkligen att Rosali är med också!

Så här i slutet på detta blogginlägg tänkte jag bara göra en snabb hälsouppdatering också: 
Den 22 augusti ringde min läkare och sa att mina sköldkörtelvärden var på tok för låga (tack vare Homeopatmedicinen jag åt. Min anmärkning) så vi kom överrens om att jag skulle hålla upp helt med medicinen Thacapzol ett tag. Men efter 9 dagar utan var mina skölkärtelvärden jättehöga så det var bara att börja ta medicinen igen! Och sedan dess har mina värden legat lite för högt trots både Thacapzol och Homeopatmedicin. 

Jag har  pratat med min Homeopat i Falun och hon ska skicka ett nytt medel till mig; ett medel som har högre potens (hittills har jag bara fått potensen D6 på de olika Homeopatmedel jag fått. D6 räknas som akutmedel. Ju högre potens ett Homeopatmedel har desto mer på djupet går det). Men: hon vill inte att jag ska veta vilket det nya medel jag får är - antagligen för att det inte ska bli nån placeboeffekt! Smart tycker jag! 😎 Men det tar ett tag innan det nya medlet kommer och medan jag väntar ska jag inte ta nån Homeopatmedicin alls så jag tog sista dosen av medlet Globuli D6 idag. 
På fredag ska jag ta nya sköldkörtelprover och om en vecka ska jag till lasarettet och träffa min läkare igen, så allt är under kontroll! 👍

Tro vad du vill om Homeopatmedicin men enligt läkarvetenskapen kan en förstorad sköldkörtel inte gå tillbaka vare sig av sig själv eller med medicin men min sköldkörtel HAR blivit lite mindre! 😄

Som jag ser det så finns all anledning att återkomma till detta i ett annat blogginlägg framöver men nu blir det inte mer från mig för denna gång!

Anneli.

Historien om en docka

För 41 år sen jobbade jag som barnvårdare - en yrkesgrupp som inte finns längre men vi tog hand om sjuka barn i deras hem så föräldrarna kunde gå till jobbet. I lugnare perioder när det inte var så mycket sjuka barn fick vi istället jobba på en förskola eller som vikarie för dagbarnvårdare när de t ex skulle gå en kurs. En mycket rolig tid i mitt liv!
5 år in i jobbet var jag gravid med mitt första barn. Vi barnvårdare fick ibland gå olika kurser, och då - när jag var gravid - fick vi gå en kurs i att sy Waldorfdockor! Det passade ju mig bra som snart skulle få en liten! Så jag (som inte ens gillar att sy! Jag hade haft träslöjd hela högstadiet!) gick in med hull och hår för att lära mig att sy en Waldorfdocka! 

Att sy en sån docka tar lite tid; det är många moment, är rätt "pilligt" och man behöver vara ganska noga, så jag hann inte bli klar med min docka innan kursen var slut. Jag sydde väl lite hemma men det var inte lika roligt som när man sitter med sina arbetskamrater och babblar samtidigt som man syr, så dockan var fortfarande inte klar när bebisen gjorde entré. (Däremot så sydde jag två mindre Waldorfdockor som blev färdiga - en till min älskade dotter och en till min tvillingsyrras första barn.) 

När Kära Dottern var nästan 3 år flyttade vi till en större lägenhet och i min mage sparkade lillebror och tyckte väl att det började bli trångt! När Kära Dottern var 3 år och 9 dagar bestämde sig den lille parveln för att det var dags att komma ut och med 2 små barn blev det inte mycket tid för handarbete! Så den nästan färdiga dockan låg i en påse i en garderob och blev inte färdigare av det! Och det enda som var kvar var att sy det sista på håret... 

Tiden gick och dockan låg kvar i sin påse i garderoben. När Kära dottern och Käre sonen var 9 respektive 6 år fick de en lillasyster och jag tänkte att nu skulle jag sy klart dockan! Jag gjorde väl nåt lamt litet försök men klar blev den inte! Två år senare flyttade vi från Stockholm till Dalarna och dockan hamnade i en annan garderob och blev bortglömd. 

Åren gick. Vi hade flyttat till Avesta, jag fick 2 barn till och åren fortsatte att gå... Dockan låg i sin påse och jag visste på ett ungefär var den var men det blev inte av att jag sydde klart den. Men nu, igår, tog jag äntligen tag i det! Jag tog med mig påsen med dockan i till Hantverk- och återbruks-caféet vi har här i byn på torsdagarna och nu - äntligen - sydde jag klart dockan! Det tog alltså ganska precis 41 år att få den klar!!! Helt galet! Men så här ser den ut: 

Rätt söt om jag får säga det själv! Men; jag har ett problem som jag hoppas att mina kära bloggläsare kan hjälpa mig med! Vad ska hon heta?

Min tvillingsyrras och mina döttrar heter alla nåt med Li - antingen i början, slutet eller mitt i namnet.
Syrran heter Rosali och jag heter ju Anneli och så kom det sig att även våra döttrar fick namn med Li. Så jag tänker att även dockan ska få ett Li-namn, med vilket? Hjälp mig! Kom med förslag!
Bästa förslag vinner... äran och mitt Tack! 

Kom igen nu! Gnugga geniknölarna och skriv era förslag i kommentarerna - antingen här på bloggen eller på min facebooksida! 

Tack på förhand!

Anneli.

Kan det gå FÖR bra?

Nu går det nästan FÖR bra! Eller hur man nu ska se på saken...

Min läkare ringde mig igår och meddelade att nu har mina sköldkörtelhormonvärden gått ner ännu mer! Redan förra veckan var ju både T4 och T3 inom det normala referensvärdet (T4 var 14 och T3 var 6,0) men denna vecka var T4 nere på 9 vilket är under referensvärdet (som är 11 - 23 för T4 och 3,5 - 6,5 för T3) och T3 var nere på 4,6 vilket fortfarande är inom referensvärdet. Så tekniskt sett har jag HYPOTYREOS nu - inte HYPERTYREOS!
Vilket förklarar varför jag har börjat frysa... 

Hypotyreos är inte lika farligt att ha som tur är men man riskerar att vara trött, frysa och gå upp i vikt. DET har jag ingen lust med! Speciellt inte när jag har lyckats gå ner 18,6 kilo sen i mitten på mars! 
Min läkare vill att jag ska börja ta en liten dos Levaxin och först tänkte jag att det var en bra idé och sa ja till det. Käre Maken skulle åka in till stan och hämta ut det åt mig igår men glömde att ta med mitt körkort så han kom hem utan. Idag var det samma visa; mitt körkort kom inte med in till stan så här sitter jag utan Levaxin. MEN: nu har jag omvärderat situationen igen serru! 😉 Jag kom på att jag har en halv burk L-Tyrosin hemma! L-Tyrosin är en aminosyra som bl a utgör stommen i just T4 och T3 och hjälper till att bilda dessa hormoner! 

Det här borde ju göra tricket tänker jag! Om inte annat får jag väl börja ta Levaxin när jag har sett svaren på denna veckas provtagning som ska tas på fredag. Om hormonvärdena fortsätter att sjunka får jag väl omvärdera situationen igen. 

Nåt annat som går bra (men inte för bra) är min "fasta"! Nu har jag bara 14 dagar kvar efter att denna dag är avslutad! 😊 Jag börjar längta efter riktig, lagad mat men än är det ingen brådska! Jag ska nog klara 14 dagar till! 

I helgen var Bröderna Bus AKA Käre Sonen den yngre och Käre Sonen den yngste här och i söndags körde Käre Maken och jag ner dem till Stockholm igen. Med oss hem fick vi Trumsetet som Käre Sonen den yngste tog med sig när han flyttade hemifrån för snart 1 år sen. Det blev aldrig av att de fixade nånstans han kunde spela trummor där han bor nu. 

Jag försökte spela lite grann när vi hade fått in dem men herre jösses! Jag har glömt typ allt! Det blir till att öva! Stackars grannar..! 😝
Just nu står trummorna ute i Da House men så fort vi har fixat till det gamla trumrummet så ska de tillbaka dit. 

Till sist tänkte jag bara visa vad jag hittade igår: 

Slurp och mums! 😋 Det här är en av anledningarna till att jag inte fastar "på riktigt"; d v s BARA dricker juicer, örtté och vatten. Jag vill ju inte missa alla bär som växer den här årstiden!

Förresten; ett sista foto som jag tog i fredags när jasminen och schersminen blommade som allra vackrast: 

Så här fint bor vi! ♥ 

 Det här får bli allt för idag! Vi ses när vi ses! 😎

Anneli.

En ny era i mitt liv!

Nu börjar en ny era i mitt liv: yngsta barnet flyttade hemifrån idag! Så nu är det bara Käre Maken, katterna och jag kvar i huset! Det känns konstigt!

I de 39 år, 5 månader och 1 dag som jag har varit mamma så är idag första dagen utan något hemmavarande barn! Från fem till noll! Jag kan liksom inte riktigt greppa det... 
Det är ju inte som att jag inte visste att denna dag skulle komma! Jag menar; Käre Sonen blev ju 22 år i juni och har ju länge pratat om att han vill flytta till Stockholm så han bor närmare sina syskon. Och idag var dagen det hände! 
Storebror Martin körde upp med en skåpbil som stuvades full med möbler och kartonger och nu är de på väg till Stockholm as I write som de säger på utrikiska. 
Men innan de åkte plockade de lite plommon som precis har mognat: 

Sen fick de öppna bakdörrarna på bilen så jag fick ta ett foto där man ser hur fullt det är: 

Ja... och så tuffade de iväg... och jag kunde naturligtvis inte låta bli att filma det! 

Och hur mår jag mitt i allt det här? Ja... jag har inte riktigt hunnit känna efter än, men... det är liksom både sorgligt och skönt på samma gång tror jag. Jag kommer ju sakna grabben så in i vassen! Men samtidigt så har Käre Maken och jag planer som vi kan börja realisera nu. 
De flesta planerna handlar om att renovera huset, vilket blir lättare nu med mindre möbler och prylar som "dräller" omkring. Och det är en person mindre att ta hänsyn till och anpassa sig efter... Men tomt... det blir det!

Det är ju så i alla grupper av människor att man har en viss dynamik och när nån tillkommer eller försvinner från gruppen så förändras dynamiken. Jag tror ju inte att det kommer bli nån drastisk förändring nu men jag känner redan av att nåt är annorlunda! Det känns som att ett stort hål eller utrymme har bildats som inte var här förut! Svårt att förklara... 

Men allt är som det ska! Det är bara att hänga med i svängarna så gott man kan! Livet är ju i ständig förändring och ingenting är för evigt detsamma! Nu går vi mot nya mål Maken och jag! Det kommer bli bra! 

Anneli.

PS. Det har hänt några gånger att några av mina bloggläsare inte kunnat se nån video när jag har lagt ut en sån i ett blogginlägg, så för säkerhets skull lägger jag länken till videon i det här blogginlägget HÄR: DS.

Min nya hälso"resa" del 4.

Här kommer nu den rafflande fortsättningen på mina hypnosäventyr, för den 7 oktober var det dags att åka ner till Stockholm för en ny hypnos-session hos Anna!
Har du inte redan läst del 1, del 2, eller del 3 så kan du göra det innan du fortsätter med detta blogginlägg! Klicka bara på "del 1" här ovan om det är dit du vill komma och samma för del 2 och del 3!

Jag ska bara först berätta att jag sitter i denna fina byggnad och bloggar idag: 

Det här är Logen i byn Nyhyttan där jag bor, d.v.s. IOGTs lokal. Jag sitter och väntar på att deltagarna till höstens Hantverks- och Återbrukscafé ska komma! Idag är första gången för den här terminen. Tjohoo! 😄

Men hypnosen var det ju! Let's get to it:
Den här gången visste jag lite mer vad jag kunde förvänta mig och såg med spänning fram emot att sätta igång! Som vanligt började vi med att prata lite; om hur veckan sen förra sessionen varit och vad jag kände att jag ville jobba på denna gång. 
Dagen före hade jag fyllt i ännu ett frågeformulär, men detta var betydligt lättare att fylla i! Det var bara tre frågor så det gick snabbt! Bland annat fanns där exempel på vad man skulle kunna jobba med och av dem var det egentligen bara en enda sak som jag fastnade för och det var känslan av att känna mig "inte betydelsefull/oviktig" så vi bestämde oss för att jobba med det.

Så upp på massagebänken och påbörja avslappningen och resan långt, långt bakåt i tiden till första gången jag hade känslan av att inte vara betydelsefull och av att vara oviktig. 

Denna gång instruerade Anna mig till att befinna mig i en korridor med många dörrar och gå fram till den dörr jag kände mig mest dragen till. Sagt och gjort! Jag ställde mig vid en av dörrarna och Anna sa: "när du öppnar dörren och går igenom den så kommer du att färdas lång, långt bak i tiden. Långt, långt bak i tiden till första gången som du kände att du inte var betydelsefull, att du var oviktig. Långt, långt bak i tiden...". 

Efter en stund ställde hon frågan vart jag befann mig. "Jag står kvar i dörröppningen" sa jag. "Det är som att jag inte kan komma igenom, som att mina kläder är fastspikade i dörrfodren och det är ett nät framför mig"! "Ok" sa Anna. Ditt undermedvetna verkar hellre vilja jobba på känslan av att vara fast. Ska vi göra det istället"? Jag nickade. "Vad behöver du för att komma loss"? frågade Anna. "Hmmm..." sa jag. "En sax"! "Ja men då hämtar vi en sax till dig" sa Anna lite hurtigt och vips hade jag en sax i handen och klippte loss mig! Sen tog vi om proceduren om att färdas lång, långt bak i tiden men denna gång till första gången jag kände att jag var fast/ofri. Den här gången fungerade det! 😊

När Anna än en gång frågade var jag befann mig var min upplevelse att jag var inspärrad i en bur! Jag var en träl nån gång under tidig medeltid och jag var en man. Jag var gammal, smutsig och väldigt mager. Buren stod utomhus och det var fler burar med andra trälar bakom min. Det kändes som att vi skulle säljas eller förflyttas nånstans. Känslan var total uppgivenhet, som att jag hade gett upp och inte hade nån livslust kvar. Det kändes som att jag i hela mitt liv varit en träl; någons egendom utan eget värde förutom det arbete jag tvingades utföra. Anna frågade var i kroppen känslan av total uppgivenhet satt och jag svarade att den satt i hela bröstet och kändes som tjock, stillastående dimma. "Vad ska vi få bort dimman med då" frågade Anna. "En stor jävla industrisug" svarade jag! 😂 (Undrar vart jag fick det ifrån!? Finns det ens nåt som heter så?) "Ja men då tar vi en stor jävla industrisug" sa Anna glatt! "Fixar du det själv"? "Ja då" sa jag och satte igång att suga ut all dimma. 

Sen var det dags att ta sig ur buren. Först såg jag ingen väg ut ur den men Anna pratade om nån dörr som skulle finnas där och då såg jag den och lyckades ta mig ut! "Vad vill du göra nu" frågade Anna. "Jag vill bara härifrån" svarade jag. "Då är det bara att gå" sa Anna. Jag började gå bort från min bur, men vände och sa till Anna: "Jag måste rädda de andra först"! Och så gick jag och låste upp alla burarna så alla trälar kunde fly med mig. Och så vandrade vi iväg i samlad tropp! Anna frågade om jag kände mig klar med den här upplevelsen, och det gjorde jag så vi avslutade sessionen här.

Liksom förra gången så kunde jag relatera det jag varit med om under hypnosen till mitt liv här och nu. Speciellt känslan av uppgivenhet som jag känt i vissa situationer i mitt liv och för att inte tala om att mitt STORA frihetsbehov som jag har haft hela livet fick en förklaring!

Men det riktigt "roliga" eller vad jag ska kalla det för hände när jag hade kommit hem igen! Efter att jag hade fått lite mat i magen satte jag på datorn och kollade mailen och facebook. Medical Medium hade lagt ut en ny meditation som hette: "Free as a bird meditation. Uncage your soul". 😂 Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag såg det! Det var ju typ det jag hade upplevt under hypnosen: att bli fri ifrån buren! 😃

Lite senare på natten läste jag i en av de hälsogrupper jag är med i på facebook en status från en kvinna som skrev att hon börjat ta ett kosttillskott som hon hoppades skulle hjälpa henne att må bättre, fast hon brukar inte märka nån skillnad när hon tar några tillskott avslutade hon. En annan kvinna kommenterade att hon märker aldrig nåt av nånting hon heller och min reaktion på det var till min stora förvåning: "Så där brukade jag också vara"! What!?! Var det JAG som tänkte så där??? Innan hypnosen hade jag reagerat med "Suck! Precis så där är jag också! Ingenting funkar på mig"! Men inte nu! Wow! 😊 Nånting har absolut lossnat och skiftat! Det ska bli spännande att se hur min trosföreställning om mig själv utvecklar sig och om jag tycker att jag behöver en eller ett par sessioner till. Jag ska låta det gå några veckor innan jag bestämmer hur jag vill fortsätta!

Men medan jag väntar på att se hur det utvecklar sig med mig efter hypnosen (det kan ta lite tid innan det liksom landar) så ska jag testa nånting helt annat, nämligen Cavitation som jag skrev om HÄR! Men det får jag berätta om nästa vecka för jag ska inte träffa Jennifer förrän på lördag!

Nu är det dags att packa ihop datorn och bege sig hem igen! Nästa torsdag är det Återbruks- och Hantverkscafé här i Logen igen, men då ska jag se till att ta med mig nåt slags handarbete istället för datorn!

Anneli.

Min nya hälso"resa", del 2.

Nu sitter jag här vid datorn mitt i natten. Jag borde egentligen gått och lagt mig för länge sen, men jag kände att om jag inte åtminstone påbörjar detta blogginlägg så kommer det bara bli svårare och svårare att faktiskt komma igång! Men jag tänker inte skriva färdigt blogginlägget nu; bara börja lite grann så jag liksom "kommer över tröskeln"!

Nu kanske det låter som att jag egentligen inte vill skriva om det jag har upplevt på denna nya hälso"resa" som jag har påbörjat, men så är det verkligen inte! Jag brinner av iver att berätta för dig! Problemet är snarare att försöka hålla mig lagom detaljerad så blogginlägget inte blir för långt men jag ändå får med allt. Kanske inte varje detalj, men åtminstone i stora drag!
Om du inte läste blogginlägget "Min nya hälso"resa" del 1" så föreslår jag att du gör det först genom att klicka på länken, läsa det och sen komma tillbaka hit. (Länken kommer att öppnas i ett nytt fönster). Men Ok. Nu börjar jag berätta om det nya hälsoäventyret!

Det hela började för ca 1½ månad sen. Jag satt och pratade med Käre Maken om hur jag skulle komma tillrätta med min vikt, hälsa och sovtider bland annat. Jag tycker ju att jag typ provat allt och att jag trots allt lever väldigt sunt! Men det har ju inte gett de resultat jag längtar efter att få! Länge har jag velat prova hypnos men problemet har varit två:
1. Pengar... Både Käre Maken och jag är ju "fattig(förtids)pensionärer"...
2. Man måste hitta nån man verkligen kan lita på! Och liksom "klickar" med, fast det vet man ju i och för sig inte förrän efteråt... Men det måste kännas bra när man bestämmer sig för den man vill gå till!

Käre Maken - som redan satt vid datorn - började genast att googla på hypnotisörer och hittade en i Stockholm som han fick förtroende för. Han visade mig hennes hemsida och jag kände direkt att henne kan jag gå till! Jag gillade både det hon skrev på sin hemsida och känslan jag fick när jag "gick in i" de energier som hemsidan utstrålade!
Tyvärr kostar det ganska mycket... Men funkar det så är det värt varenda krona, för jag är sååå trött på att vara mig just nu! Det har jag varit ganska länge och inget annat har ju funkat!

Där satt vi i vardagsrummet, maken och jag. Jag tittade på honom och han tittade på mig...
Men vi behövde inte tänka särskilt länge! Vi har försökt att spara lite pengar varje månad för vi har så mycket i huset som behöver repareras, men huset får vänta!
Jag plockade upp min telefon och ringde telefonnumret som stod på hemsidan! 

Den här bilden (snodd från internet) kändes passande till detta blogginlägg!

Jag behövde inte prata många minuter med Anna förrän jag kände till 100 % att henne skulle jag gå till, så hon förklarade hur jag skulle boka tid via hennes hemsida! Sagt och gjort! Jag bokade första bästa eftermiddagstid som fanns och så en till veckan efter! Det var drygt en månad till en tid som passade mig, men onsdagen den 30 september åkte jag ner till Stockholm, redo för min första session. 

Var jag nervös? Nä, inte det minsta! Jag hade ingen aning om hur det hela skulle gå till men jag kände sån tillit till att jag nu äntligen hade kommit rätt! Det enda jag var orolig för var hur i hela friden jag skulle komma upp för alla trapporna, för jag har så svårt att gå i trappor p.g.a. att jag har så ont i fötter och anklar. Men det gick bra! Nu var jag äntligen där och nu skulle jag se till att få ut mesta möjliga av denna erfarenhet!

Efter att jag hade bokat tid hos Anna då i slutet av augusti fyllde jag i ett frågeformulär som finns på hennes hemsida. Det var en massa frågor som jag försökte svara på så utförligt som möjligt och det första vi gjorde när jag kommit in till henne var att prata kring mina svar. Anna ställde fler frågor och jag svarade och berättade om hur det varit i mitt liv så att hon kunde bilda sig en uppfattning om hur hon kunde hjälpa mig på bästa sätt. Vi satt och pratade ganska länge. Bland annat pratade vi om min "sanning" om att ingenting funkar på mig. Anna förklarade att den "sanningen" i sig inte var själva grundorsaken till att jag omedvetet motarbetar mig själv, utan att den i sin tur blivit skapad av några olika händelser. Det låter ju logiskt, för enligt forskning blir det man hör minst tre gånger till en "sanning" som fastnar i det undermedvetna! Och när en "sanning"/trosföreställning väl slagit rot så söker hjärnan hela tiden efter "bevis" på att det man tror faktiskt är sant! 

Men Ok. Min "sanning" om att ingenting funkar på mig har skapats av flera händelser i mitt liv. Förmodligen började det rätt tidigt i livet eftersom jag inte har något medvetet minne av vad det skulle kunna vara...  Anna sa att de här olika händelserna var som "ben" som "sanningen" om att inget funkar på mig vilar på. För att kunna komma tillrätta med det här så behöver vi "slå undan benen" på min "sanning" så kommer den att rasa av sig själv sa hon. Det låter logiskt tycker jag! 

Efter lite mer prat om vilka känslor som kan ha skapat min "sanning" bestämde vi oss för att jobba på känslan av skuld och till viss del skam som ju är en närliggande känsla. Och så blev det då dags att lägga sig på massagebänken och påbörja hypnosen!
Men hur det gick tänker jag inte berätta i detta blogginlägg! Det är långt så det räcker nu! Men jag lovar att skriva ett nytt blogginlägg väldigt snart så du får höra vad som hände!

(Och om du undrar så "råkade" jag skriva färdigt hela blogginlägget i ett svep... 😇 😛 😀 Oops... Jag kom visst in i flödet, och nu är klockan lite över 4 på morgonen... Men nu ska jag gå och lägga mig och när jag vaknat så ska jag korrekturläsa vad jag skrivit innan jag postar det! Go' natt!)

Anneli.

Ensam hemma!

Idag är jag ensam hemma, men det går ingen nöd på mig! Snarare tvärtom! Jag njuter av att få vara själv ett tag!

När det är så här varmt så är det smaskens med vattenmelon till frukost! Det är så läskande och gott! Speciellt när den är ekologisk som den här som jag äter är!

När jag satt där i trädgården så passade jag på att filma en liten video också! Tyvärr försvann ljudet några sekunder mitt i, men det enda som inte hörs är att jag säger "Käre Maken (har åkt till Stockholm)". Här kommer videon:

Och apropå varmt: Våra katter brukar älska värme, men till och med de tycker att det är lite väl varmt! Här ligger Silva utsträckt på golvet i tvättstugan:

Och här ligger Lovisa:

Och Lovisa förresten; i kväll/natt är det 1 vecka sen hon födde 6 små ljuvliga kattbebisar! Vill du se dem? Ok! Här kommer ett rykande färskt foto:

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 

Det var allt för idag! Nu ska jag fortsätta njuta av att vara ensam, för det står inte på förrän Käre Maken är hemma igen! (Och när han kommer ska jag njuta av att han är hemma igen! ♥ )

Anneli.

R.I.P. älskade svärfar.

Efter att jag publicerade gårdagens blogginlägg gick jag in till min svärfar i Da House, som jag ju hade skrivit att jag skulle göra. Svärmor och Käre Maken satt redan hos svärfar som låg i sängen - okontaktbar men fortfarande vid liv. Hans andning var regelbunden men ansträngd.
47 minuter senare gjorde han sin sista utandning och var sen borta...

♥ Jorma 1936-08-24 - 2020-05-09. ♥

Jag vill gärna berätta för dig lite om vad som hände, för även döendet kan vara ganska... ganska... vackert när det får gå så här lugnt och stilla som det gjorde för svärfar. 

Så här var det:
Innan jag gick ut till Da House bad jag Käre Sonen att ringa till sin storebror i Stockholm och höra med honom om han hade tid för ett videosamtal. Det hade han, för Käre Sonen kom ut med sin telefon och hade storebror i luren. Vi berättade för storebror att nu var det inte så långt kvar och han fick prata med och se oss alla genom telefonen. Jag sa till honom att "du kan hälsa på farfar - han kan höra dig" och storebror sa "hej farfar, det är XX" (vet inte om det är Ok att skriva hans namn så jag gör inte det) medan jag riktade mobilkameran så att han såg sin farfar. Direkt svärfar hörde sin förstfödde sonson började han andas lugnare... mindre ansträngt. Det var en markant skillnad! 

Vi pratade lite till men höll på att avsluta samtalet när Käre Maken ställde en fråga till sin pappa: "Var det det här du väntade på"? Han syftade på att förstfödde sonsonen skulle vara med - om än bara genom ett videosamtal. Svärfar nickade svagt och drog sen det som blev hans sista andetag. NU var han redo att släppa taget!

Alltså; det här KAN INTE vara en slump! Under hela det ca 1½ dygnet som svärfar varit okontaktbar så hade Käre Maken då och då sagt till sin pappa att det är Ok att släppa taget, att han inte behöver stanna längre. Men han höll envist kvar... tills han fått höra sitt första barnbarns röst. Sen kunde han släppa!

Svärfar och storebror har alltid haft ett särskilt band. Redan när storebror bara var 2 år så var han med sin farfar överallt! Ja, han till och med skulle följa med hem och "sova faffa" - trots att jag fortfarande ammade honom! Men farfar var bättre än tutten och han skulle absolut följa med och sova mellan farmor och farfar i deras säng! Punkt slut! Och det gjorde han - så ofta det gick!

Ja farfar och storebror var som "ler och långhalm" ända till storebror flyttade till Stockholm, så jag kan verkligen förstå att svärfar inte ville släppa taget innan sonsonen på nåt sätt kunde vara med och ta farväl! ♥

Som du förstår så blev det en hel del tårar... både av sorg och lättnad. En älskad människa har lämnat oss och han är mycket saknad! ♥ Vila i frid älskade Jorma! ♥

Anneli.

4:e advent 2019

En fin 4:de advent önskar jag 

alla mina bloggläsare!

Nu har adventsljusstaken, tomtarna och luciorna fått sällskap av tre sjungande snögubbar och en liten julgran! Och mer julpyntat än så här kommer det inte att bli i det Sjögrenska hemmet!

Förr - när barnen var små - kändes det mycket roligare att pynta och göra fint, men i år kommer Käre Sonen att åka ner till Stockholm och fira jul med sina syskon så det blir bara Käre Maken och jag hemma!

Ja, Käre Sonen kommer inte hem mer i år faktiskt! Han ska vara kvar över nyår också! Så man skulle kunna säga att vi inte ser honom förrän nästa decennium! Det låter länge, men i praktiken är det bara ca 1½ vecka!

Ja, snart har vi 2020 här. Det känns nästan lika konstigt som när 1900-tal blev 2000-tal! Nästan... Men det är bara att hänga med så gott man kan när tiden rusar iväg!

Nu ska jag straxt gå ut i köket och fixa middag! Idag blir det lätt, för jag gjorde en stor potatisgratäng igår som vi kommer äta rester från. Jag ska bara göra en stor, smarrig sallad och steka på nåt protein också så måltiden blir komplett! 

Ha en skön 4:e adventskväll och kom ihåg att släcka ljusen när du går ut ifrån rummet där de står tända!

Anneli.

Mina goa gubbar

"Ömsom vin, ömsom vatten" finns det ett talesätt som säger men i min del av landet är det "ömsom sol, ömsom regn" idag! Och lite åska! Käre Maken sa att det skulle vara risk för regn i tre dagar på raken från och med imorgon så innan jag ens ätit frukost gick jag ut till min lilla odling för att nypa av sidoskott och grenar som var för långt ner mot marken på mina tomatplantor. När det regnar stänker det nämligen upp jord under bladen och är det sen fuktig några dagar så kan det bli olika sjukdomar på plantorna. Sidoskott nyper man av för att de tar kraft från plantan som bättre behövs till att växa starka rötter och sätta blommor som kan bli tomater.
Allt jag vet om att sköta tomat- och paprikaplantor har jag lärt mig från olika youtubers som lagt ut videor i ämnet. Tänk vad fantastiskt att man kan lära sig så mycket bara av att titta och lyssna på videor på youtube! 😎

När jag ändå var ute i spenaten så plockade jag de två jordgubbar som var mest röda (som syntes på foto i gårdagens blogginlägg). De kunde egentligen ha fått mogna nån dag till, men med tanke på regnet så tog jag det säkra före det osäkra! Och jag inte bara plockade dem - jag åt upp dem också! Men jag hejdade mig tillräckligt länge för att fota dem först:

Men sen åt jag upp dem! Och herre jösses va goda de var! Jag tyckte att de till och med var strået vassare än Käre Makens jordgubbar! Kanske tyckte jag det bara för att det här var mina goa gubbar som jag odlat alldeles själv eller så var det verkligen ännu godare. Jag vet faktiskt inte. Men det spelar ingen roll! Goda var de och goda är Käre Makens jordgubbar också!

Det är en ynnest att kunna odla (en del av) sin egen mat och jag känner mig väldigt lyckligt lottad som får ha det så här bra; bo på landet, ha en man som odlar, ha en egen skogsplätt där det växer kantareller (hoppas de kommer snart!) och kunna ha mitt eget lilla land! För att inte tala om att jag har min lilla lägenhet AKA Da House! Skillnaden i hur jag bor och lever nu är milsvid mot när jag bodde i Stockholm (som känns som "mitt förra liv")! Visst kan jag ibland sakna lite av mitt forna liv som Stockholmare, men jag skulle inte vilja ha tillbaka det livet! Jag har det så bra där jag är och trivs som fisken i vattnet! Vad som händer i framtiden är det ingen som vet. Kanske vill jag flytta tillbaka när jag blir för gammal för att orka bo så här men... Nä, det är ingenting jag tänker på i nuläget! Jag har full sjå att njuta av min tillvaro här och nu!

Anneli.

Gott slut 2018 & Gott Nytt 2019!

Så här på nyårsaftons eftermiddag har jag suttit och tänk på året som om endast några ynka timmar tar slut.
Vad har varit bra? Vad har varit mindre bra? Vad har varit skit på ren svenska? Och vad är jag som mest stolt över med mig själv?
Här har ni Anneli In Da Greenhouse's årskrönika:

Jag tar det från "skit", via "mindre bra" så sparar vi det bästa till sist!

Det är främst 2 saker jag tänker på som verkligen har varit skitjobbiga:
1. Fyra veckors feber mitt under varmaste sommaren i mannaminne!
2. Sex veckor av spontana störtblödningar i näsan flera gånger per vecka under den perioden!

Mindre bra har förstås varit min hälsa, brist på ork för till och med roliga saker och att jag inte kunde semestra i Stockholm i somras på grund av att jag har så ont i fötterna att jag inte klarar av att gå några längre sträckor vilket jag behöver för att kunna vara där.
Mindre bra har det också känts att jag inte märker av nån direkt effekt av Frekvensmedicinen jag tar, och inte heller av att jag lagt om min kost till veganskt och glutenfritt men med mycket mera frukt och grönsaker än jag nånsin ätit i hela mitt liv! Varför märker jag så liten effekt? (Dagens 10 000 kronors-fråga!)
Sist under kategorin "mindre bra" är att jag inte orkat blogga så ofta som jag skulle vilja. Sorry about that! 😢

Det som varit bra och som jag bevarar med ett leende i minnet är allt roligt jag faktiskt orkat göra/vara med på! Framför allt tänker jag på:
1 Språkcaféet här i Nyhyttan. Det är så roligt och givande att hjälpa dessa underbara människor som på grund av olika hemskheter har tvingats fly från sina hemländer. Hjälpa dem med det svenska språket och att prata om svenska seder och bruk bland annat. De är så otroligt tacksamma för det vi på språkcaféet gör för dem! Det värmer ända in i hjärteroten bara av att tänka på det! ♥
2 Hantverk- & återbrukscaféet, också här i Nyhyttan. Jag lyckades sticka färdigt min halsduk som jag hållit på med i 2(!) år! 😃 Den blev inte som jag tänkt mig, men den blev iallafall klar!
3 Räven som kom på besök den 20 maj och som jag skrev om i ett blogginlägg.

4 Färskt i minnet har jag årets jul som var lugn och skön med bara Käre Maken, mina svärföräldrar och Käre Sonen (den yngste). Jag fick jättemycket beröm för maten jag gjort, vilket var extra roligt i och med att detta var min första veganska jul!
5 I mellandagarna åkte Maken, Sonen och jag ner till Stockholm och firade jul med resten av syskonen och deras respektive, vilket var väldigt trevligt! Det är inte så ofta alla kan samlas på samma plats samtidigt, men i år fick vi till det! ♥
6 Och så har jag fått några nya vänner under året! 😊

Mest stolt över mig själv är jag för att jag utan större problem klarat av att hålla mig till vegansk, glutenfri mat och att det funkat så bra när jag varit bortbjuden på t ex mat eller fika. Oftast har jag med mig "back up"-mat/fika så att jag alltid har något att äta när jag är bortbjuden. Då kan jag äta det som är inom mina preferenser av det som bjuds och sen "fylla på" med eget om det skulle behövas.
Särskilt tycker jag att jag kan vara stolt över mig själv för att jag klarat min nya kostregim TROTS att jag inte märkt några förbättringar av min hälsa, och ÄNDÅ har jag inte fuskat! Jag borde nästan få medalj! 😛
Men nu får det vara slutskrytet! Nu ska jag gå ut i köket och förbereda min sista måltid.
För i år alltså! 😉 Så då återstår det bara att önska er alla ett Gott Slut på 2018 och ett Riktigt Gott 2019!

Nä förresten... Det är ju ändå årets sista dag så jag tänkte att jag skulle bjuda lite på mig själv! Dessa foton tagna nu i eftermiddag av Käre Maken visar mig i halsduken jag kämpat med i 2 år! Garnet fick jag av min "Arch Dude" (Ärkepolare) i Stockholm och är väl inte riktigt i de färger jag skulle ha valt själv. Men eftersom jag egentligen inte kan sticka utan gör det mer som terapi så tog jag tacksamt emot garnet och resultatet ser ni här:

Som ni ser så råkade jag ha en gammal jacka i samma färger som halsduken!

Egentligen använder jag inte den jackan längre för den har liksom "krympt" lite i garderoben... 😀

Men eftersom färgerna passade så bra ihop med halsduken så tog jag på den bara för fotograferingens skull!
Och om nån undrar: Jag sydde ihop halsduken så det blev en sån där "infinity scarf".

Men NU ska jag gå ut i köket och se vad för smaskens jag kan göra till årets sista middag!

GOTT NYTT ÅR önskar jag alla mina bloggläsare! Tack för det här året!

Anneli.

Fyrtiofemte uppdateringen av Frekvensmedicinen + hälsa

Det här skulle kunna bli historiens kortaste blogginlägg:
Jag märker inte ett skit av Frekvensmedicinen! Slut!

Men jag ska försöka "brodera ut det" med liiite mer information! 😛

Two down - one to go!

Precis som jag skrev i förra uppdateringen av Frekvensmedicinen så märker jag absolut ingenting av de droppar jag får av "min" homeopat Kari Kokko och mitt tålamod börjar ta slut... 😢

Eller... så här är det: Jag MÅR faktiskt lite bättre - det gör jag! Men jag kopplar inte det till frekvensdropparna utan mer till min nya, hälsosamma(re) livsstil. 

Efter att för ganska precis 1 år sen fått upp ögonen för Medical Medium/Anthony William genom hans första bok "Medial Läkning" (Recension HÄR) så har jag ju mer och mer försökt att följa hans kostråd. Jag började med att minimera mjölkprodukter, ägg, gluten och soja: bara när jag var borta nånstans hade jag t ex mjölk i kaffet, åt en bulle eller en ostmacka och liknande. 

Från nyår har jag varit glutenfri, sojafri vegan och inte fuskat en endaste gång! Och jag äter mycket mera frukt och grönt mot vad jag gjorde innan. Jag har dragit ner på både fettintag och protein eftersom Anthony säger att det är svårt för levern att bryta ner (fast jag äter fortfarande lite för mycket fett...).

Det här med protein är nästan ett kapitel för sig... Nu är det ju "trendigt" att äta mycket protein och de flesta tror att protein är superviktigt, men Anthony säger att vårt proteinbehov är klart överdrivet och att vi hur lätt som helst får i oss vårt dagsbehov bara genom att äta bladgrönt (spenat, broccoli och mörkgröna sallader t ex) därför att biotillgängligheten är så mycket större i vegetabilier mot i animalier. (Biotillgänglighet = Hur lätt eller svårt det är för kroppen att ta upp och använda ett näringsämne). Så det är inte så enkelt som att bara jämföra andelen protein i olika mat.

Men åter till mitt mående:
Det jag upplever som bättre med min hälsa är: mindre "hjärndimma", känner mig lättare i kroppen (som inte har med vikten att göra - det är mer en känsla), har börjat få lite mer aptit på livet - även om orken inte hänger med... Än! Och jag tycker att jag återhämtar mig lite snabbare mot förut! 

Igår t ex var Käre Maken och jag iväg till Stockholm över dagen för att gå på IKEA, hjälpa ena dottern att köra grejer från hennes gamla lägenhet till den nya (och ta hem en hel del...) och hämta hem Käre Sonen som varit med sina syskon över Allhelgonahelgen. Jag hade sovit jättedålig natten innan och allt gående och bärande på grejer gjorde mig heeelt slut och mina fötter värkte som bara den!! För några månader sen hade det tagit mig minst 2 - 3 dagar att återhämta mig från en sån eskapad, men när jag vaknade idag var jag fit for fight igen! 😎

Men för att knyta ihop säcken: jag kan ju inte med säkerhet säga vad som gjort vad... Är det Frekvensmedicinen eller kostomläggningen som gjort att jag känner mig lite bättre? Eller båda? Kommer jag att fortsätta gå till Kari? Ja, som vanligt beror det på vad han säger när vi ses nästa gång och om han kan övertyga mig att han ser förbättringar som han härrör till Frekvensmedicinen. Men innan det är dags att åka till Kari igen har jag den sista flaskan Thall-nitr att ta! 

Men: oavsett vad han säger så är jag övertygad om att min kostomställning har påverkat min hälsa positivt. Man är vad man äter! Ain't that the truth!

Anneli.

Rostade fågelfrön - kan det va nåt?

Idag tänkte jag dela med mig av ett recept på rostade fågelfrön! 😜 Och inte till fåglarna... Nä, det här vill jag helst äta upp själv! 😋
Med fågelfrön menar jag pumpakärnor och solrosfrö! Mmm... Det blir supergott!

Man gör på ungefär samma sätt som med Gomasio som jag skrev om i förrgår, d v s blötlägger, sköljer, torkar i ugnen och rostar med salt och kryddor. Slutresultatet blir fantastiskt gott!

Till det ni ser på bilden tog jag:
2 dl pumpakärnor
2 dl solrosfrö
1 msk kokosolja
1 struken msk Bako-krydda* eller paprikapulver
1 (rågad) tsk oraffinerat havssalt
2 msk tamari sojasås

Lägg fröna i blöt i 5 timmar. Skölj av och låt rinna av så mycket som möjligt. Häll över dem på en djup plåt och fördela dem jämt över hela plåten. Torka i ugn; 100 - 150 grader, beroende på hur snabbt du vill att det ska gå, och hur mycket du orkar vara där och röra om. Ju varmare ugn desto oftare måste du röra om! Jag hade min ugn på 100 grader och rörde om ca var 20:de minut tills det kändes torrt (lite oftare mot slutet). Jag vet inte riktigt hur lång tid det tog, för jag glömde totalt bort att titta på klockan!

Under tiden som fröna stod i ugnen smälte jag kokosoljan i min gjutjärnsgryta och hällde i Bako-kryddan och så fick det stå och "goa till sig" på 1:an på spisplattan under tiden som fröna torkade. (Bako-kryddan ska nämligen koka med helst i flera timmar när man lagar mat med den för att smakerna ska utvecklas. Använder du paprikapulver så kan du bara smälta kokosoljan och ha i kryddan precis innan du ska hälla i fröna för rostning.)

När fröna är torra är det dags för själva rostningen. Häll ner dem i grytan med kokosoljan och den krydda du använder och rosta på medelhög temperatur så det liksom knäpper om dem. Rör om hela tiden! Mot slutet häller du i salt och sojasås under omrörning, och fortsätter att röra om hela tiden i några minuter till fröna är helt torra igen. Häll upp dem i en skål eller liknande och låt svalna helt innan du häller dem i en burk som du förvarar i kylen.

Dessa rostade frön är jättegoda att strö på sallader eller bara äta som "TV-snacks" istället för chips och andra onyttigheter! Vill du så kan du också göra rostade mandlar eller nötter på samma vis! Prova dig fram till en krydda eller kryddblandning som du gillar, eller använd bara salt och/eller sojasås om du vill ha dem lite mer naturella.

*Bako. Detta är en Etiopisk kryddblandning som jag köper på Svenska Kyrkans affär här i Avesta. Jag tror mig också veta att den ska finnas på Hälsokostaffären Gryningen på Söder i Stockholm. Men om du inte är i närheten av Stockholm så skulle jag gissa att säkraste inköpsställe är på Svenska Kyrkan.
Och så här ser burken ut:

En riktigt god krydda till allt möjligt!

Ja, det här var allt för idag! Välkomna tillbaka för fler recept, matinspiration och annat hälsorelaterat!

Anneli.

Naturhealing

Idag har jag inte nåt speciellt hälsorelaterat att skriva om, men kände att jag ville visa er den vackra röda pionen som blommar nu (eftersom jag visade den vita härom dagen). 

Fast när man tänker efter så kan man väl ändå säga att saker man blir glad av - som vackra blommor till exempel - bidrar till hälsan på ett positivt sätt, och att vistas i naturen/trädgården är ju rena rama healingen, så lite om hälsa handlar det här blogginlägget om iallafall... 😏

Men pionen var det... Här kommer ett foto på den:

Den röda pionen är lite mindre än den vita, men den är lika vacker tycker jag!

Idag har Käre Storebror d.y. (den yngre) åkt hem till Stockholm till mammas (alltså min) stora sorg, men jag kan glatt konstatera så här på 19:de fastedagen att jag klarat av alla frestelser i form av god mat som Bröderna Bus lagat! Och innan han åkte så plockade han säkert 1½ - 2 liter rosenblad som nu ligger på torkning ute i Da House. ♥ Det är MIN pojke det! ♥ 

Nu är det 11 dagar kvar om jag ska fasta i 30 dagar. Tror ni att jag klarar det? Själv är jag ganska så säker på att jag gör det - om jag väljer det! Det är viljan som avgör! Som det känns nu så vill jag fasta tiden ut, för det känns fortfarande himla bra. Men nedräkningen har börjat - det kan man inte ta miste på! Det känns i hela kroppen på nåt vis... Som när man känner att hösten närmar sig de sista sommardagarna - så ungefär känns det! Det är iallafall det närmaste jag kan komma för att beskriva den känslan.

Jamensådåså! Då är det bara resten kvar! 😄

Anneli.

Förföriska Frestelser

Wohoo! 😃 Nu har jag fastat i 14 dagar! Idag är dag nr 15, och efter idag är jag halvvägs - OM jag nu pallar med att fasta lika länge till, d v s i 30 dagar.  Vi får väl se... Jag tar en dag i taget!

Jag måste erkänna att de senaste 3 - 4 dagarna så har Käre Makens mat luktat vääääldigt gott... och den jäkeln gjorde hummus häromdagen!! Ja men alltså; jag ÄLSKAR ju hummus!!! Men jag smakade inget - bara luktade!! 😛

Och när jag ändå är inne på att erkänna nåt... Ni vet ju att jag "fuskfastar", genom att jag tillåter mig att äta lite vattenmelon (och 1 tsk chiafrön om dagen), men de senaste 4 dagarna har jag ätit jordgubbar istället för vattenmelon! Det går inte att låta bli! Käre Maken kommer en med en liten skål nyplockade, egenodlade, ekologiska jordgubbar varje morgon, och de bara står där på köksbordet och viskar förföriskt: "Kom kära Anneli! Ät upp oss! Vi är jättegoda!" Och vem är jag att motstå de bedjande viskningarna?!? 😜 Och de ÄR jättegoda! Och jättenyttiga! Så jag äter med gott samvete!

Förr i världen när jag fastade (förr i världen = innan jag fick barn, så det är länge sen!) så blev jag som heltokig när jag fastade! Jag fick nästan noja på att läsa recept, laga mat (som jag frös in portionsvis), göra matlistor och menyer på vad jag skulle äta efter fastan och, framför allt: lukta på mat! Denna gång har jag inte känt något behov av att göra nåt av ovanstående - mer än just att lukta på mat! Och det var ju inte från början, utan kom först för 3 - 4 dagar sen. Men jag har börjat märka att jag tänker allt mer på vad jag ska äta sen när jag slutat fasta... Speciellt tänker jag på bönor... Ni kanske har läst i media om hur hälsosamt det ska vara att äta bönor och att man kan gå ner i vikt av det. Förmodligen är det att jag läst om det som triggat igång ett visst mått av matplanerande hos mig nu. Jag tror faktiskt att min experimentlust och längtan efter att prova olika recept baserade på bönor eventuellt KAN bli mitt fall... alltså det som gör att jag avbryter fastan innan 30 dagar har gått! Men jag försöker att motstå! Jag trivs ju med att fasta, och både juicerna, jordgubbarna, vattenmelonen och kokosvattnet är jättegoda, så det går verkligen ingen nöd på mig! Men... jag vill prova nya, spännande bönrecept! Jag försöker intala mig att bönorna och recepten och experiment-lusten kommer att finnas där även efter jag brutit fastan, men.. jag känner mig lite otålig... Jag vill börja NU!! Men det kommer jag inte! Nä, jag fortsätter att fasta lite till! Envis som synden är jag när jag sätter den sidan till! Men som sagt; jag tar en dag i taget och lovar just ingenting...

En annan sak som kanske - kanske inte - sätter käppar i mitt fastehjul är att Käre Sonen kommer hem imorgon efter att ha hälsat på sina syskon i Stockholm i 2½ veckor, och med sig har han Käre Storebror d.y. (den yngre). När storebror fortfarande bodde hemma så var det ofta han som lagade maten här, och han är jätteduktig på det. Och nu när jag fastar så tänker jag faktiskt inte laga mat till Brorsorna Bus, utan det får de göra själva! (De är ju iallafall 18 och snart 23 år!) Men... då vet jag ju att storebror är så duktig på att laga mat... Hur ska jag stå emot? Kommer det att räcka att bara lukta på maten, eller kommer det att göra så jag blir så suktad att jag börjar äta "i förtid"? Hmmm... Njae... Jag ska stå emot allt jag kan! Men lovar nåt det gör jag inte! 😜

Anneli.

Gott Nytt År!

2016 års sista blogginlägg är här!
Jag befinner mig nu i Stockholm där jag stannar ända till nästa år! 😜
Nyår ska jag fira i glada vänners lag, lite så där som jag gjorde förr i tiden när jag bodde här i storstan. Fast det kommer nog gå lite lugnare till än vad det gjorde på den tiden...! 😂

När jag säger att det blir lugnare nu än då så kanske du tror att vi hade vilda suparpartyn, men icke! Vilda kanske, men alla var spik nyktra! Alltid! Jag är så glad att jag har växt upp med föräldrar som inte drack alkohol, och sen fick kompisar som inte gjorde det heller!
Alkohol är ju faktiskt ett gift för kroppen...

Nåja. Jag ska inte predika om alkoholens skadeverkningar - var och en gör som den vill. Men jag, jag fortsätter på min nyktra bana! Jag gillar att komma ihåg hur kul jag hade kvällen före! 😄

Tack 2016 för alla insikter och lärdomar! Du var ett sjuhelvetes tufft år på många sätt, men också ett år då jag har träffat många underbara nya vänner!
Och Välkommen 2017! Det ska bli spännande att se vad du har att komma med!

Och Tack till alla er bloggläsare! Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Välkomna tillbaka 2017! ♥

Anneli.

Sjätte uppdateringen om frekvensmedicinen.

Jag tänkte att jag skulle skriva en snabb uppdatering om frekvensmedicinen, helt enkelt för att jag följde med min käre Make (Janne) till Gävle och "vår" Homeopat Kari Kokko igår. Jag följde egentligen bara med som "sällskapsdam" och så tänkte jag passa på att beställa en ny tid till mig, men väl där kom jag på att det ju är helt vansinnigt att att vi håller på och åker varsin gång, när vi skulle kunna beställa tid tillsammans och spara in på en resa! (Att det blev så här osynkat var ju för att jag träffade Kari i Stockholm förra gången när jag ändå var där då och Janne hade beställt tid till mottagningen i Gävle. Så det blev olika veckor på grund av det.)

Iallafall: För att synka ihop det så att jag skulle klara mig ända fram till den tid vi fick i november så fick jag med mig en flaska av min frekvensmedicin så jag skulle klara mig till dess.

Så detta blir alltså min 7:de flaska frekvensmedicin. Men just nu är jag bara halvvägs på flaska nr 5, så det kommer dröja lite innan jag börjar på denna. (Varje flaska räcker i lite drygt 20 dagar.)

De frekvensdroppar jag får nu är baserade på det Homeopatiska medlet Calc-benz, och när man pratar om Homeopatmedicin så pratar man om dess potenser, d v s utspädning. Ju mer utspätt ett ämne är desto djupare verkan har det. Ja, det låter konstigt men så är det!
Frekvensmedicinen har också potenser kan man säga, men här pratar man istället om frekvenser. Jag kan tyvärr inte förklara skillnaden eller om det ens är nån skillnad... Men: Den första flaskan frekvensdroppar jag fick hade 2X frekvenser, den andra hade 4X frekvenser, nr 3 hade 6X frekvenser och så vidare med 2 steg i taget. Så den "extraflaskan" jag fick igår har 14X frekvenser, d v s utspädningen är ännu större och verkan är ännu djupare!
Ja, det är mysko det där... Ju mindre av det aktiva ämnet som finns i en homeopat/frekvensmedicin desto större/djupare verkan har det! Det låter ju inte klokt och jag förstår om det är svårt att tro på för er som inte har provat, men jag har levt med Homeopatmedicin i hela mitt liv och har sett och upplevt att det fungerar, så för mig finns inga tvivel! Det är lååångt bortom inbillningssjuka och placebo! Men HUR det funkar - det är inte jag rätt kvinna att svara på tyvärr. Det får ni fråga en utbildad Homeopat om!

Anneli.

Fjärde uppdateringen om frekvensmedicinen.

Nu har jag inte ätit nån frekvensmedicin på exakt 20 dagar, helt enkelt för jag att jag inte haft nån. Men att jag är sååå mycket mindre trött har hållit i sig, vilket jag är enormt tacksam för!

Dagen innan jag åkte hem från min 3 veckor långa Stockholmsvistelse; d v s den 3 augusti, träffade jag "min" homeopat Kari Kokko igen, och han undrade hur det hade gått och vad som hade hänt sen sist, vilket jag förstås berättade. Han verkade nöjd med resultaten jag upplevde (läs om dem HÄR) och tyckte att jag skulle fortsätta med samma frekvensdroppar som innan, men i högre potens. Tyvärr hade han inga med sig till Stockholm så han skulle skicka dem till mig sa han. Och de gjorde han! De kom idag! :o)

Så för en liten stund sen tog jag första dosen ur första flaskan!

Som ni säkert förstår så tycker jag att det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med min hälsa när jag fortsätter med de här frekvensdropparna! Jag vågar inte hoppas på för mycket, för jag vet att det här är riktigt djupgående mediciner vilka tar tid på sig innan man märker effekten av, så det gäller att inte ha för bråttom! Men visst hoppas jag...!

Kari förklarade att "vanliga" mediciner som man får av "vanliga" läkare mest bara dämpar symptom till skillnad från homeopat-/frekvensmedicin som går på orsaken till varför man är sjuk, och rättar till det. Det är därför det tar längre tid innan man känner effekterna av dem... Det är inte som att ta en huvudvärkstablett precis (fast det finns akutmedel som går riktigt snabbt också)! Men det är ju också exakt därför jag väljer att gå till en Homeopat istället för till den vanliga vården. Jag vill inte bara bli symptomfri - jag vill bli FRISK! Och då får det ta den tid det tar!

Jag fortsätter att uppdatera er på hur det går efter varje flaska som tar slut. Prenumerera gärna på bloggen så nya blogginlägg hamnar i din mail, så missar du inget!

Anneli.