27 dagar, 10 stygn, från vitt till svart

Haha! Det var en kryptisk titel till dagens blogginlägg men jag lovar att jag ska förklara, nu på en gång:
i 27 dagar var min arm och handled gipsad, med 10 stygn syddes operationssåret ihop och jag har nu gått från att ha ett vitt gips till en svart ortos! Vilket är en klar förbättring! 😊

Igår var jag upp till Falu lasarett igen, denna gång för att ta bort gipset och stygnen. Jag hade verkligen längtat efter att bli av med gipset - särskilt sista veckan kändes superseg - och tänkte i mitt stilla sinne när gipset åkte av att "då var det klart"! Meeen... det var det inte! Nä, i ytterligare 2 veckor ska jag ha "den lilla svarta", d.v.s. den ortos jag fick efter att jag äntligen blev av med gipset! 

Jo då så att... den här ska jag ha nu dygnet runt i 2 veckor! 

Men som vanligt tänker olydiga Anneli köra lite sitt eget race för jag råkar veta en "hemlighet" hur man kan minska ärrbildning och då måste ortosen vara av en stund några gånger per dag! Ja, jag har ju fått ett rejält ärr på insidan av handleden och foto på det lägger jag allra längst ner i detta blogginlägg ifall nån av er tycker att det är otäckt att se. Då behöver ni inte scrolla allra längst ner. Känsliga personer är härmed varnade!

Men "hemligheten" var det ju! Jo, det är att smörja på E-vitamin på ärret! Men det måste vara äkta E-vitamin, det som heter Alfa-tokoferol. Syntetiskt E-vitamin hjälper noll och ingenting! 

Den här beställde Käre Maken hem åt mig för ett par veckor sen.

Man behöver vara ihärdig med att smörja in E-vitaminet - det tar lång tid för ett ärr att läkas men ju fortare man börjar att behandla efter ärret bildats desto snabbare läker det. Men jag misstänker att det kommer ta många månader. Men vi får se! Nu lägger jag ju ut bildbevis på hur mitt ärr ser ut idag - innan jag börjat smörja på nån E-vitaminolja - och sen får jag återkomma med resultatet längre fram!

E-vitamin har verkligen fantastiska egenskaper! Eller vad sägs om:
*Stärker huden och gör den mjukare
*Antioxidant; ger huden hjälp mot fria radikaler och skadliga strålar från solen
*Reparerar huden vid skador och sår
*Anti-inflammatorisk
*Minskar rynkor genom att göra huden mer elastisk
*Minskar och tar bort ärr

Ja men då så! Då återstår bara att berätta att ortosen känns och är lättare och mindre otymplig än gipset så det är en förbättring! Och så ska jag också lägga in fotot på hur ärret ser ut idag! Scrolla bara ner om du verkligen vill se det! Annars ses vi här igen en annan dag! Välkommen tillbaka!

Anneli.

Snart kommer det...

Snart så...

Ok! Var beredd...

NU kommer det: 

Det var väl inte så farligt?!? 😀😇

Att läka en bruten handled - Anneli style

Ringa en Homeopat kanske inte är det första man gör när man bryter ett ben nånstans i kroppen. Har man brutit nåt vill man till akuten och träffa en utbildad doktor! Det gäller även för mig! Men sen - under läkningen - kan man få bra hjälp med Homeopatmedicin! 

De första två veckorna efter att jag ramlade och bröt vänstra handleden orkade jag av nån anledning inte ringa min Homeopat och inte kunde jag hitta den Homeopatmedicin jag vet att jag har hemma heller. Vid alla slags slag och stötar så är medlet Arnica det rekommenderade medlet (med undantag för om det blöder) och nånstans här i huset finns Arnica både i potenserna D6 och D12 - men var? 

En av de första saker jag gjorde efter att jag opererade handleden för 6 dagar sen var att ringa min Homeopat. Jag berättade vad som hänt och hon lovade att skicka några Homeopatmedel till mig.
Tack vare Post Nords INTE så eminenta postgång kom de fram först idag. 

Arnica C30 (som jag tog nu på en gång), Arnica C200 (som jag ska ta imorgon) och medlet Symph. C12 som jag ska ta om några dagar.

Arnica ska hjälpa med läkningen av mjukdelarna och snabba på läkningen av blåmärken och hematom och Symph. ska hjälpa själva benet att läka snabbare. Ja, tack! Jag tar all hjälp jag kan få! (Jag är sjukt trött på att vara gipsad!)

Andra läkande faktorer är näringsrik mat och att skratta och ha roligt! Det är jag rätt bra på som tur är!

So far so good. Men jag har kommit på en sak som jag egentligen redan visste men inte riktigt kopplat: när man får smärtlindring (eller blir sövd) så betyder inte det att kroppen inte har ont! Det är bara att smärtsignalerna till hjärnan är blockerade så man inte känner/registrerar att man har ont! När jag kom på det insåg jag att min kropp är i CHOCK! Min kropp har ju känt ALLT som hänt den! Allt från fallet och benet som bröts till den smärtsamma blockaden, de otaliga försöken att få till en infart, till skalpellen som skar upp handleden och stygnen när operationssåret syddes ihop! Men stackars kropp!!! Inte konstigt att jag sover så in i vassen länge! Varje natt sen fallet i trappen har jag sovit 10-11 timmar per natt och för några nätter sen till och med i 12 timmar och 15 minuter! Klart som korvspad att min kropp behöver all vila den kan få! 

Missförstå mig rätt: jag är otroligt tacksam för akutvården och smärtlindring! Men att inse vad kroppen gått igenom och tillåta sig att vila så mycket som man behöver är också viktigt! Det var himla skönt att få syn på det! Och viktigt (vilket är varför jag ville skriva om det)! 

Men nu går vi mot ljusare tider - inte bara rent årstidsmässigt utan för min del också för att det bara är en dryg vecka kvar tills jag ska bli av med stygn och gips! Tjohoo! 

Förresten; nåt annat jag är glad över är att jag inte behövt ta en enda Alvedon! Jag har haft asken framme hela tiden men nu åker den in i medicinskåpet! Har jag inte behövt dem hittills så lär jag inte behöva dem nu heller! 

På det hela taget så är livet rätt bra! Snart fyller jag år och Käre Maken har lovat att hjälpa mig att baka till kalaset! Det ska bli kul!

Anneli.

Det här var det skummaste jag varit med om!

Mycket ska man genomleva i detta liv tydligen! 
Nu i måndags hade jag tid till röntgen och ortopeden på Falu lasarett för att kolla upp handledsfrakturen och självklart skjutsade Käre Maken mig dit. Under tiden jag var på lasarettet skulle han passa på att handla lite.

Jag tog hissen upp till röntgen och på vägen upp tänkte jag på att min brutna handled skulle ha läkt fin-fint och ingen operation skulle behövas. Jag kände mig riktigt glad vid tanken! Smärtan i handleden var nästan borta så jag trodde verkligen att allt skulle vara bra. Meeen... Röntgenplåtarna visade nåt helt annat! Det brutna handledsbenet hade glidit isär lite och om inget gjordes skulle jag få problem med handen. Operation alltså! 😷 Men först fick jag nytt gips på handen/armen för det jag fick på Akuten i Avesta satt ganska illa! Om det var därför benet glidit isär eller om jag försökt vara "för duktig" och klara saker utan hjälp vet jag inte men ett gips som inte sitter som det ska låter inte som nåt bra...

Eftersom de vill få undan så många operationer som möjligt under morgonen och förmiddagen så ville de att jag skulle stanna på lasarettet över natten så jag skulle vara redo för operation kl 07.00 nästa morgon - duschad och klar. KLOCKAN SJU!!! PÅ MORGONEN!!! 😱 Hur i hela friden skulle det gå till??? Ja, som en sköterska sa: " Det är bara att bita i det sura äpplet och komma upp"! Det hade hon ju rätt i och det var så jag fick göra. Ja, inte bita i nåt surt äpple men komma upp i ottan! 😏

Så fick jag åka hissen upp till våning 8 och blev installerad i ett rum på patienthotellet. 

Och så utsikten: 

Det var en stor byggkran utanför där de håller på att bygga en helt ny avdelning på Falu lasarett.

Sängen på patienthotellets rum 810 hade en stenhård madrass som det var väldigt o-skönt att ligga på! Särskilt eftersom jag fortfarande hade ont i svanskotan efter fallet. Så nån sömn att tala om blev det inte! Men innan jag fick lägga mig skulle jag duscha och tvätta håret och jag hade ju inte så mycket som en tandborste med mig så jag fick ta hissen ner till entréplan och gå till Apoteket där jag köpte schampo, en hårborste, en tandborste och för säkerhets skull en ask Alvedon. 

Tillbaka på patienthotellet var det nästan dags för middag och efter den gick jag till mitt rum och tittade på lite TV i väntan på kvällsfikat. Efter fikat tänkte jag att nu var det nog dags att duscha och försöka sova vilket jag också gjorde. Ja, inte sova då men jag låg faktiskt i sängen redan klockan 21.30! Så tidigt har jag inte lagt mig sen jag kunde försvara mig själv nån gång i mellanstadieåldern! 😉
Men som sagt; nån sömn att tala om blev det inte men när alarmet gick igång kl 05.30 klev jag upp och gjorde mig iordning och precis på minuten kl 07.00 var jag på avd. 18 i väntan på operation. 

Jag behövde inte vänta så länge. Nästan på en gång blev jag visad till ett rum med två sängar vilken den ena skulle vara min under timmarna där och före klockan 08.00 rullade de in mig i väntsalen utanför operationssalarna. Då hade de gett mig 4 Alvedon och två andra, starkare smärtlindrande tabletter. Usch! Jag som i princip aldrig äter värktabletter... 😣 Men stark smärta i onödan vill man ju inte ha så det var bara att svälja!

Jag ville inte bli sövd under operationen så som smärtlindring la de nåt som de kallade blockad och nu kommer vi till det som var det skummaste jag nånsin upplevt! Ja, för det första så gjorde det skitont att lägga den här blockaden och narkosläkaren som la den stack och stack; flera gånger på överarmen, i armhålan, där axeln övergår till överarm och vänstra sidan av halsen och nålen var kopplad till elektricitet så musklerna fick spatt och krampade och det gjorde sååå ont! Men sen... när han var klar och medlet börjat verka... jösses!
Först bara: "Mean time in the djungle" eller rättare sagt: samtidigt i högra armen/handen försökte en sköterska febrilt sätta en infart nånstans och hur många gånger hon fick sticka mig innan hon äntligen fick till det vågar jag inte räkna! Det momentet var också väldigt lite skönt kan jag avslöja från säker källa!
Men tillbaka till vänsterarmen: den domnade bort mer och mer och känslan var egentligen ganska obeskrivlig... Min upplevelse var att jag hade armen upp mot taket och jag kunde inte lägga ner den! Förvisso låg den redan ner - rent fysiskt - men för mig kändes det till och med jobbigt att "hålla upp" armen! Skumt som tusan! Men det blev skummare!

Allt som allt med förberedelser, operation inkl. ditsättning av en titanplatta, förslutning/syning av det typ 7-8 cm långa operationssåret och nytt gips så tog det runt 3 timmar eller nåt, så straxt efter kl 11.00 rullades jag tillbaka till rummet och fick sätta mig upp. Och nu: det ni alla har väntat på! Vad var det som var så himla skumt, mysko, konstigt, märkligt? Jo, min arm! Jag hade noll och ingen kontroll över den! Den bara hängde där som en bit kött eller en lång, död fisk! Det var riktigt läskigt för jag fick ju vara väldigt försiktig så att den t.ex. inte föll ur kudden på mitt knä där jag lagt den eller att jag tappade den när jag höll i den med högra handen/armen! Då hade den kunnat fara in i nåt hårt så gipset gått söder och jag hade kanske skadat armen eller handen ännu mer! Nä, fy farao vilken märklig - och rätt otäck - känsla det var! Inte förrän fram på sen eftermiddag började jag kunna röra lite på mina tre mellanfingrar och sen kom känseln tillbaka sakta, sakta, sakta. 

Käre Maken kom förstås och hämtade mig sen eftermiddag och då var jag vrålhungrig! Jag hade bara fått lite fika på avdelningen och hade ju varit fastande sen 20.30-tiden kvällen innan. Jag fick inte ens dricka vatten från midnatt och tills operationen var klar! Men hemma hade jag en lagom portion rester från söndagens middag så den gick snabbt att värma på. Nåt som inte var snabbt var att få kontroll över vänsterarmen! När jag gick och lade mig kl 23.30(!) hade jag fortfarande väldigt lite kontroll på den men kunde trots det sova riktigt bra! Vid 05.30 vaknade jag för att gå på toa och då kunde jag lyfta på armen men styrseln var inte riktigt pålitlig än. Men när jag vaknade nästa gång kl 09.30 och gick upp(!) så var jag typ 90 % återställd! Skönt! 

Dessa foton tog Käre Maken idag:

Här ser man min nygipsade arm och på bilden kan man ana titanplattan de opererade in. (Klicka på fotot om du vill se det i ett lite större format.)

På bilden här ovan syns några av de blåmärken jag fick när sköterskan försökte sätta en infart - men jag har fler blåmärken!!! Men dem tog vi inga kort på! Det får räcka med elände nu! 😛

Smärta efter operationen då? Njäsch! Blir det inte värre än så här så får Alvedonen ligga kvar i sin förpackning! 😌😄
Nu ska jag vara gipsad i 2 veckor så i slutet av januari ska jag tillbaka och ta bort gips och stygn och sen måste jag vara försiktig och inte anstränga armen eller lyfta något tungt i 3-4 veckor till men sen ska jag vara helt återställd! 😃

Ja, fy fasen vilket äventyr! Mycket ska man genomleva i detta liv, det är då säkert! Men som de säger på utrikiska: " What doesn't kill you makes you stronger"! Jösses vad stark jag ska bli! 😁

Hörni, tack för att ni orkade läsa ända hit men nu är det slut för detta blogginlägg!

Anneli.

Frågor, svar och nåt jag glömde igår

Min kompis som kallar sig "tantista" när hon kommenterar här på bloggen hade ett par frågor på gårdagens inlägg och jag tänkte att jag besvarar dem i ett nytt blogginlägg för andra kanske också har samma frågor. Och så glömde jag bort att berätta om det första som hände när jag kom in på akuten i onsdags. Nånting tråkigt faktiskt men som var nödvändigt. Jag börjar med att visa och berätta det så har vi det överstökat!

Jo, när jag kom in på akuten så var min hand och mina fingrar jättesvullna. Inget konstigt med det - snarare förväntat efter vad som hänt. Sjuksköterskan som tog emot mig när det var min tur insåg direkt att mina vigselringar måste bort så att jag inte skulle riskera att förlora ringfingret. Att få av dem med tvål och vatten var uteslutet så det fanns inget annat att göra än att kapa av dem! 😱😢 

Alltså, förlovningsringen hade suttit på mitt finger i exakt på dagen 30 år och 6 månader när de sågades av och vigselringen har suttit på mitt finger i nästan 30 år; vi gifte oss den 3 april 1994. Det gjorde nästan ont i hjärtat när sjuksköterskan sågade itu ringarna men jag måste hålla med henne om att det trots allt var viktigare att få ha fingret kvar! 
När jag tittar på mina fingrar på vänsterhanden nu så är de minst lika svullna idag som i onsdags så det är bara att inse att det var nödvändigt att få bort ringarna - även om jag kan känna sorg över att de inte sitter där de brukar. När min handled är läkt och återställd så får vi gå till en guldsmed och laga ringarna så att jag kan ha dem igen. Allting ordnar sig så småningom! 

Nu till tantistas frågor:
1. Varför gick jag baklänges? Ja, en helt legitim fråga som enkelt kan besvaras så här: ibland när jag vänder mig om - speciellt om det är på en begränsad yta, som t ex på ett trappsteg - blir jag lite yr i huvudet och rädd för att ramla (jag skyller på mitt låga blodtryck för det). Så at the time kändes det säkrare att gå försiktigt baklänges, och det gick ju bra... tills jag missbedömde antal trappsteg och trodde att jag stod på golvet när jag i själva verket hade ett trappsteg kvar. Och hur det gick vet vi ju redan...
2. Vad ska ortopeden i Falun göra? Svar: Ingen aning! Men läkaren på akuten sa nåt om att det eventuellt kan behövas en operation om det inte läker som det ska så jag antar att det är det de vill kolla. Det måste ju vara bättre att göra den ev. operationen så fort som möjligt och inte vänta tills gipset tas bort om 4-6 veckor tänker jag.

Nåt som känns lite positivt är att trots gips, smärta och att jag ska ha handen i högläge, vilket jag har med hjälp av kuddar, så sov jag riktigt gott i natt! Visst vaknar jag massor av gånger för att få med mig kudden i rätt läge när jag vänder mig i sängen men jag har lyckats somna om direkt jag hittat en ny skön sovställning och fått kudden på plats!
Och nåt Käre Maken tycker är positivt är att jag inte kan nattsudda längre för jag behöver ju hjälp med massa saker inför sänggåendet så jag får helt enkelt gå och lägga mig när han är trött! Jag är ju trött alltid och hela tiden så det har egentligen inte varit nåt problem! Men jag sa till honom att han inte ska hoppas för mycket för det är inte säkert att jag lyckas hålla min nya, tidigare läggtid sen när jag klarar mig själv igen... men han kan ju få njuta medan det varar iallafall, eller hur! 😏😊

Ja, inget ont som inte har nått gott med sig! Och allting har en ände (och korven den har två 😉)! Jag hoppas att jag läker snabbt så jag slipper ha gips på min födelsedag men det får tiden utvisa! Jag har ju aldrig i hela mitt liv brutit nån kroppsdel förut så jag har inte en susning om min läkningsförmåga i detta sammanhang! Jag gör som loppan och lever på hoppet! Och ni som kan skicka Healing får gärna skicka en skvätt till mig så kommer läkningen att gå som en dans! 💃 Tack! ♥

Anneli.

När huvudet är dumt får kroppen lida...

Vilken jäkla början på detta år! 😱 Ja, första dagen gick ju bra men sen... sen skulle jag gå och lägga mig... klockan var nog närmare 04.00 på natten/morgonen till den 2/1 när jag började gå upp för trappen för att komma till sovrummet. När jag hade kommit 4-5 trappsteg upp såg jag att jag glömt släcka hall-lampan och började försiktigt gå baklänges nerför trappen igen. Det var mitt första misstag. Det andra misstaget var att jag trodde jag nått golvet och tog ytterligare ett steg bakåt för att kunna släcka lampan... och föll handlöst bakåt och landade med ett brak raklång på golvet! Pang! Tjong! Smack! Där låg jag på rygg och kände att jag slagit mig rätt ordentligt!
Jag var nog rätt chockad men minns att jag tänkte att jag måste försöka komma upp från golvet "innan jag fattar hur ont jag har". Så jag lyckades sätta mig upp men märkte att vänsterhanden hade jag ingen nytta av så jag hasade på rumpan fram till trappen för att försöka använda den för att häva mig upp. Jag insåg att jag hade en chans på mig om mina redan försvagade muskler (pga sköldkörtelsjukdomen Graves som jag gått och "skaffat mig") skulle orka få upp min alldeles för tunga lekamen från golvet. Så jag tog i för Kung och Fosterland och kom faktiskt upp! Men jäklar vad ont jag hade!

Käre Maken hade sovit sig igenom hela eventet och inte märkt nånting! Skönt att jag inte väckte honom tänkte jag. 
När jag stod där på hallgolvet insåg jag att förutom handen så hade vänster fot också fått sig en rejäl smäll och även svanskotan, så att ta sig upp för trappen var inte att tänka på! Bakhuvudet var faktiskt det minst skadade för en liten kartong som stod på hallgolvet hade dämpat den smällen! Tack kartongen!
Jag linkade in på lilltoa för där hade jag en extra tandborste och så var jag pinknödig! Bäst jag satt där hörde jag Käre Maken komma ner. Han måste haft nåt på känn för han undrade var jag var (vilket han inte brukar. Han är van vid att jag nattsuddar). Jag berättade vad som hänt och han gick och hämtade några lindor så jag kunde lägga om handen. Sen tyckte han att vi skulle försöka ta oss upp till sovrummet och med lite meck, stånk, stön och ett och annat skrik från mig kom vi upp så att jag kunde lägga mig i sängen efter att Käre Maken hjälpt mig av med kläderna. Men nån sömn att tala om blev det inte... ont, ont, ont..!

När jag väl kom upp ur sängen nån gång efter lunch typ och tagit mig in i badrummet insåg jag att jag skulle behöva mer hjälp än vad jag egentligen är bekväm med! Med en obrukbar vänsterhand klarar jag t ex inte av att klä på mig själv. Jag kan tvätta mig i vänster armhåla men inte den högra... mm, mm... Att gå nerför trappen själv vore ett självmordsuppdrag men uppför lyckades jag faktiskt komma igår! 

Nu hör jag flera av er tänka: "men åkte du inte in på akuten, då"? Men se då känner ni inte mig så väl! Jag försöker hålla mig från sjukvården så mycket jag kan! Men... nästa dag, dvs igår, när jag såg att handen blivit blåsvart och värken inte lagt sig så ringde jag iallafall till Sjukvårdsupplysningen. Inte ett dugg förvånande sa sköterskan jag pratade med att jag omedelbart skulle åka in till Akuten. Suck, sa jag. Jag gör väl det då!
Efter en liten portion havregrynsgröt körde Käre Maken in mig och jag fick komma upp på röntgen efter bara 30 minuter! Men sen... vänta, vänta, vänta... 8 timmar och 40 minuter senare (ÅTTA TIMMAR OCH FYRTIO MINUTER!!!) var jag klar och kunde åka hem! Då hade läkaren äntligen kommit med beskedet att handleden var bruten, dragit benet i rätt läge med hjälp av en sjuksköterska (aj, aj, aj - som fan!) och gipsat handen och armen ända till armvecket! Kl 23.40 var jag äntligen hemma igen, hungrig som en varg! Allt jag hade ätit förutom gröten var en sån där liten näringsbar som jag tursamt hade i min handväska! 

Idag på förmiddagen fick jag komma tillbaka för ny röntgen för att se att benet låg rätt, vilket det som tur var gjorde. Och idag tog det "bara" 2 timmar och 45 minuter innan jag fick åka hem igen trots att jag fick åka upp till röntgen direkt jag kom. Men jag kommer att bli kallad till ortopeden uppe i Falun snart. Ja, så kan det gå! Nu ska jag ha hand och arm gipsat i 4-6 veckor! Och jag som skulle börja baka till min födelsedag som är om precis 5 veckor! Jag fyller jämt i år och hade tänkt att slå på stort... vi får väl se hur det går. Jag får instruera Käre Maken så han får baka åt mig. Under mitt överinseende och mina instruktioner naturligtvis! Jag vill ju ha det som jag vill ha det! 😉

Men nu undrar jag: när nu året börjat på detta vis; betyder det att det kommer fortsätta i samma eländiga anda eller kan det bara bli bättre från och med nu? Ja, det får tiden utvisa men jag siktar naturligtvis på att det bara ska bli bättre! När livet ger en citroner så gör man nåt smaskigt av dem! Det är min devis! 😊

Nu tänker jag avsluta detta mitt första blogginlägg skrivet med bara en hand! Det var ju lite jobbigt får jag säga men det får gå! "If there's a will, there's a way" som de säger på utrikiska!

Anneli.

PS. Nä, jag har inga värktabletter! Käre Maken skulle köpa till mig igår men glömde det. Men har jag klarat mig så här långt så ska jag väl klara mig resten av den här läkningstiden också! DS.