Det här var det skummaste jag varit med om!

Mycket ska man genomleva i detta liv tydligen! 
Nu i måndags hade jag tid till röntgen och ortopeden på Falu lasarett för att kolla upp handledsfrakturen och självklart skjutsade Käre Maken mig dit. Under tiden jag var på lasarettet skulle han passa på att handla lite.

Jag tog hissen upp till röntgen och på vägen upp tänkte jag på att min brutna handled skulle ha läkt fin-fint och ingen operation skulle behövas. Jag kände mig riktigt glad vid tanken! Smärtan i handleden var nästan borta så jag trodde verkligen att allt skulle vara bra. Meeen... Röntgenplåtarna visade nåt helt annat! Det brutna handledsbenet hade glidit isär lite och om inget gjordes skulle jag få problem med handen. Operation alltså! 😷 Men först fick jag nytt gips på handen/armen för det jag fick på Akuten i Avesta satt ganska illa! Om det var därför benet glidit isär eller om jag försökt vara "för duktig" och klara saker utan hjälp vet jag inte men ett gips som inte sitter som det ska låter inte som nåt bra...

Eftersom de vill få undan så många operationer som möjligt under morgonen och förmiddagen så ville de att jag skulle stanna på lasarettet över natten så jag skulle vara redo för operation kl 07.00 nästa morgon - duschad och klar. KLOCKAN SJU!!! PÅ MORGONEN!!! 😱 Hur i hela friden skulle det gå till??? Ja, som en sköterska sa: " Det är bara att bita i det sura äpplet och komma upp"! Det hade hon ju rätt i och det var så jag fick göra. Ja, inte bita i nåt surt äpple men komma upp i ottan! 😏

Så fick jag åka hissen upp till våning 8 och blev installerad i ett rum på patienthotellet. 

Och så utsikten: 

Det var en stor byggkran utanför där de håller på att bygga en helt ny avdelning på Falu lasarett.

Sängen på patienthotellets rum 810 hade en stenhård madrass som det var väldigt o-skönt att ligga på! Särskilt eftersom jag fortfarande hade ont i svanskotan efter fallet. Så nån sömn att tala om blev det inte! Men innan jag fick lägga mig skulle jag duscha och tvätta håret och jag hade ju inte så mycket som en tandborste med mig så jag fick ta hissen ner till entréplan och gå till Apoteket där jag köpte schampo, en hårborste, en tandborste och för säkerhets skull en ask Alvedon. 

Tillbaka på patienthotellet var det nästan dags för middag och efter den gick jag till mitt rum och tittade på lite TV i väntan på kvällsfikat. Efter fikat tänkte jag att nu var det nog dags att duscha och försöka sova vilket jag också gjorde. Ja, inte sova då men jag låg faktiskt i sängen redan klockan 21.30! Så tidigt har jag inte lagt mig sen jag kunde försvara mig själv nån gång i mellanstadieåldern! 😉
Men som sagt; nån sömn att tala om blev det inte men när alarmet gick igång kl 05.30 klev jag upp och gjorde mig iordning och precis på minuten kl 07.00 var jag på avd. 18 i väntan på operation. 

Jag behövde inte vänta så länge. Nästan på en gång blev jag visad till ett rum med två sängar vilken den ena skulle vara min under timmarna där och före klockan 08.00 rullade de in mig i väntsalen utanför operationssalarna. Då hade de gett mig 4 Alvedon och två andra, starkare smärtlindrande tabletter. Usch! Jag som i princip aldrig äter värktabletter... 😣 Men stark smärta i onödan vill man ju inte ha så det var bara att svälja!

Jag ville inte bli sövd under operationen så som smärtlindring la de nåt som de kallade blockad och nu kommer vi till det som var det skummaste jag nånsin upplevt! Ja, för det första så gjorde det skitont att lägga den här blockaden och narkosläkaren som la den stack och stack; flera gånger på överarmen, i armhålan, där axeln övergår till överarm och vänstra sidan av halsen och nålen var kopplad till elektricitet så musklerna fick spatt och krampade och det gjorde sååå ont! Men sen... när han var klar och medlet börjat verka... jösses!
Först bara: "Mean time in the djungle" eller rättare sagt: samtidigt i högra armen/handen försökte en sköterska febrilt sätta en infart nånstans och hur många gånger hon fick sticka mig innan hon äntligen fick till det vågar jag inte räkna! Det momentet var också väldigt lite skönt kan jag avslöja från säker källa!
Men tillbaka till vänsterarmen: den domnade bort mer och mer och känslan var egentligen ganska obeskrivlig... Min upplevelse var att jag hade armen upp mot taket och jag kunde inte lägga ner den! Förvisso låg den redan ner - rent fysiskt - men för mig kändes det till och med jobbigt att "hålla upp" armen! Skumt som tusan! Men det blev skummare!

Allt som allt med förberedelser, operation inkl. ditsättning av en titanplatta, förslutning/syning av det typ 7-8 cm långa operationssåret och nytt gips så tog det runt 3 timmar eller nåt, så straxt efter kl 11.00 rullades jag tillbaka till rummet och fick sätta mig upp. Och nu: det ni alla har väntat på! Vad var det som var så himla skumt, mysko, konstigt, märkligt? Jo, min arm! Jag hade noll och ingen kontroll över den! Den bara hängde där som en bit kött eller en lång, död fisk! Det var riktigt läskigt för jag fick ju vara väldigt försiktig så att den t.ex. inte föll ur kudden på mitt knä där jag lagt den eller att jag tappade den när jag höll i den med högra handen/armen! Då hade den kunnat fara in i nåt hårt så gipset gått söder och jag hade kanske skadat armen eller handen ännu mer! Nä, fy farao vilken märklig - och rätt otäck - känsla det var! Inte förrän fram på sen eftermiddag började jag kunna röra lite på mina tre mellanfingrar och sen kom känseln tillbaka sakta, sakta, sakta. 

Käre Maken kom förstås och hämtade mig sen eftermiddag och då var jag vrålhungrig! Jag hade bara fått lite fika på avdelningen och hade ju varit fastande sen 20.30-tiden kvällen innan. Jag fick inte ens dricka vatten från midnatt och tills operationen var klar! Men hemma hade jag en lagom portion rester från söndagens middag så den gick snabbt att värma på. Nåt som inte var snabbt var att få kontroll över vänsterarmen! När jag gick och lade mig kl 23.30(!) hade jag fortfarande väldigt lite kontroll på den men kunde trots det sova riktigt bra! Vid 05.30 vaknade jag för att gå på toa och då kunde jag lyfta på armen men styrseln var inte riktigt pålitlig än. Men när jag vaknade nästa gång kl 09.30 och gick upp(!) så var jag typ 90 % återställd! Skönt! 

Dessa foton tog Käre Maken idag:

Här ser man min nygipsade arm och på bilden kan man ana titanplattan de opererade in. (Klicka på fotot om du vill se det i ett lite större format.)

På bilden här ovan syns några av de blåmärken jag fick när sköterskan försökte sätta en infart - men jag har fler blåmärken!!! Men dem tog vi inga kort på! Det får räcka med elände nu! 😛

Smärta efter operationen då? Njäsch! Blir det inte värre än så här så får Alvedonen ligga kvar i sin förpackning! 😌😄
Nu ska jag vara gipsad i 2 veckor så i slutet av januari ska jag tillbaka och ta bort gips och stygn och sen måste jag vara försiktig och inte anstränga armen eller lyfta något tungt i 3-4 veckor till men sen ska jag vara helt återställd! 😃

Ja, fy fasen vilket äventyr! Mycket ska man genomleva i detta liv, det är då säkert! Men som de säger på utrikiska: " What doesn't kill you makes you stronger"! Jösses vad stark jag ska bli! 😁

Hörni, tack för att ni orkade läsa ända hit men nu är det slut för detta blogginlägg!

Anneli.

Frågor, svar och nåt jag glömde igår

Min kompis som kallar sig "tantista" när hon kommenterar här på bloggen hade ett par frågor på gårdagens inlägg och jag tänkte att jag besvarar dem i ett nytt blogginlägg för andra kanske också har samma frågor. Och så glömde jag bort att berätta om det första som hände när jag kom in på akuten i onsdags. Nånting tråkigt faktiskt men som var nödvändigt. Jag börjar med att visa och berätta det så har vi det överstökat!

Jo, när jag kom in på akuten så var min hand och mina fingrar jättesvullna. Inget konstigt med det - snarare förväntat efter vad som hänt. Sjuksköterskan som tog emot mig när det var min tur insåg direkt att mina vigselringar måste bort så att jag inte skulle riskera att förlora ringfingret. Att få av dem med tvål och vatten var uteslutet så det fanns inget annat att göra än att kapa av dem! 😱😢 

Alltså, förlovningsringen hade suttit på mitt finger i exakt på dagen 30 år och 6 månader när de sågades av och vigselringen har suttit på mitt finger i nästan 30 år; vi gifte oss den 3 april 1994. Det gjorde nästan ont i hjärtat när sjuksköterskan sågade itu ringarna men jag måste hålla med henne om att det trots allt var viktigare att få ha fingret kvar! 
När jag tittar på mina fingrar på vänsterhanden nu så är de minst lika svullna idag som i onsdags så det är bara att inse att det var nödvändigt att få bort ringarna - även om jag kan känna sorg över att de inte sitter där de brukar. När min handled är läkt och återställd så får vi gå till en guldsmed och laga ringarna så att jag kan ha dem igen. Allting ordnar sig så småningom! 

Nu till tantistas frågor:
1. Varför gick jag baklänges? Ja, en helt legitim fråga som enkelt kan besvaras så här: ibland när jag vänder mig om - speciellt om det är på en begränsad yta, som t ex på ett trappsteg - blir jag lite yr i huvudet och rädd för att ramla (jag skyller på mitt låga blodtryck för det). Så at the time kändes det säkrare att gå försiktigt baklänges, och det gick ju bra... tills jag missbedömde antal trappsteg och trodde att jag stod på golvet när jag i själva verket hade ett trappsteg kvar. Och hur det gick vet vi ju redan...
2. Vad ska ortopeden i Falun göra? Svar: Ingen aning! Men läkaren på akuten sa nåt om att det eventuellt kan behövas en operation om det inte läker som det ska så jag antar att det är det de vill kolla. Det måste ju vara bättre att göra den ev. operationen så fort som möjligt och inte vänta tills gipset tas bort om 4-6 veckor tänker jag.

Nåt som känns lite positivt är att trots gips, smärta och att jag ska ha handen i högläge, vilket jag har med hjälp av kuddar, så sov jag riktigt gott i natt! Visst vaknar jag massor av gånger för att få med mig kudden i rätt läge när jag vänder mig i sängen men jag har lyckats somna om direkt jag hittat en ny skön sovställning och fått kudden på plats!
Och nåt Käre Maken tycker är positivt är att jag inte kan nattsudda längre för jag behöver ju hjälp med massa saker inför sänggåendet så jag får helt enkelt gå och lägga mig när han är trött! Jag är ju trött alltid och hela tiden så det har egentligen inte varit nåt problem! Men jag sa till honom att han inte ska hoppas för mycket för det är inte säkert att jag lyckas hålla min nya, tidigare läggtid sen när jag klarar mig själv igen... men han kan ju få njuta medan det varar iallafall, eller hur! 😏😊

Ja, inget ont som inte har nått gott med sig! Och allting har en ände (och korven den har två 😉)! Jag hoppas att jag läker snabbt så jag slipper ha gips på min födelsedag men det får tiden utvisa! Jag har ju aldrig i hela mitt liv brutit nån kroppsdel förut så jag har inte en susning om min läkningsförmåga i detta sammanhang! Jag gör som loppan och lever på hoppet! Och ni som kan skicka Healing får gärna skicka en skvätt till mig så kommer läkningen att gå som en dans! 💃 Tack! ♥

Anneli.

Min nya hälso"resa" Del 1.

Nu börjar jag känna mig redo att avslöja min "hemlighet" som jag har hintat om ett par gånger här på bloggen. Den är hälsorelaterad och det är nåt jag aldrig gjort förut! Eller... Jo, för ganska många år sen provade jag men... Ja, jag kommer till det, men först vill jag ge dig lite bakgrundshistoria: 

Det här är jag. Kortet taget den 8 februari i år.

De som följt min blogg några år och ni som känner mig vet att jag i många, långa år försökt att gå ner i vikt och förbättra min hälsa. Utan större framgång kan jag tillägga. Snarare tvärtom...
Jo, jag har faktiskt lyckats med tre "stordåd" vad gäller min hälsa:
1. Jag har läkt mitt hjärta och kunnat sluta med mina hjärtmediciner, något hjärtspecialisterna jag hade sa var omöjligt! Men med rätt näring (Q10, selen, magnesium, Omega3-fett bland annat) lyckades jag med det trots att mitt liv just då var ganska stressigt! ♥

2. Jag har läkt min tandlossning! När det var som värst hade jag på några ställen i munnen så djupa tandfickor att de tänderna gick att rucka lite på! 😱 Men med hjälp av näring (bl.a. C-vitamin i ganska höga doser och vitamin Q10) och att vara noga med tandtråd/mellanrumsborste/tandstickor varje dag fixade jag det! Nu sitter alla tänderna fast precis som de ska! 😁

3. Näsblod! Jag har i hela mitt liv - ja, ända från jag var väldigt liten - blödit näsblod så fort jag blivit för stressad eller sovit för lite. Och vi pratar inte om lite "dropp, dropp"! Nä, jag kunde sitta 20 - 30 minuter lutad över handfatet och det bara rann blod! Men det har jag fixat nu med hjälp av vitamin K2 (hjälper blodet att koagulera) och nåt så otippat som paprikapulver! Medical Medium skrev i en bloggpost att paprikapulver - alltså den som finns i kryddhyllan (helst ekologisk!) stärker väggarna i blodkärlen. Så jag testade och det har verkligen hjälpt! Nu har jag lite paprikapulver i nästan allting jag äter; från smoothies till gröt, till middagsmat!

Men... vikten får jag ingen bukt med! Och mina svullna, onda anklar vill inte bli bättre. Jag samlar på mig massor av vätska - inte bara i anklar och fötter utan i hela kroppen och min helt vansinniga sömnrytm får jag heller ingen ordning på! Jag har (ibland vansinnigt) ont i fötter och knän och därför svårt att gå. Det har jag haft i säker 20 år... Jag är utbränd och ständigt trött... 

Jag verkar nästan trotsa naturlagarna, för förutom de tre saker jag listade här ovan så får jag ingenting att funka vad gäller min hälsa! Jag tycker att jag har provat det mesta men utan resultat. Jag har aldrig levt så sunt som jag gör nu, men t. ex. aldrig varit så fet som jag är nu! 😭 Det går inte ihop!!! MEN: Jag har kommit på att jag har en undermedveten, icke stödjande "sanning" om att ingenting funkar på mig! 

Människans medvetna medvetande är i bästa fall 10 % av vårt totala medvetande. Resterande minst 90 % består av vårt undermedvetna. När det medvetna medvetandet och det undermedvetna inte är överens om vad som är sant och riktigt så vinner det undermedvetna varje gång! (Låt det sjunka in en stund medan du funderar på varför du inte får vissa saker att funka i ditt liv!)

Det finns tack och lov några olika metoder att manipulera/balansera hjärnan och komma åt det undermedvetna så att man kan synka det medvetna medvetandet och det undermedvetna så de jobbar åt samma håll. Två bra sätt för detta är Psych-K och Tapping/EFT/TFT; något jag hållit på med i flera år. Men min "sanning" om att ingenting funkar på mig sitter sååå hårt så jag har inte ens fått varken Tapping eller Psych-K att funka. På mig själv ska jag kanske tillägga... Andra som jag hjälpt med nån av de två metoderna tycker att det har hjälpt...

What to do, what to do? Korta stunder har jag bara velat ge upp! "Jag får väl dö fet och sjuk" har jag uppgivet tänkt... Men att ge upp ÄR inte min stil! Jag är alldeles för envis för det!

Men så här är det: Trots att jag lyckats med mina tre "stordåd" är det som att mitt undermedvetna vill bagatellisera det! Mitt undermedvetna tror/tycker att "det där var ju bara engångsföreteelser. Det finns ju inte en chans att jag skulle lyckas med nåt mer"! Och med den inställningen motarbetar jag ju mig själv i alla mina försök. 

Men PSYCH-K och Tapping är inte de enda metoderna som tur är! Och jag har valt att nu ta till "storsläggan"! 😉 Men vad det är får jag återkomma till i ett annat blogginlägg för det här blogginlägget börjar bli ganska långt... Så jag lämnar dig med den lilla cliffhangern! Sorry! 😜

Välkommen tillbaka till del 2 av min nya hälsoresa! Jag ska försöka att skriva det blogginlägget i nära framtid!
Men nu ska jag gå ut till Da House och skapa lite fler Fluid art-tavlor med polarna! 😊 De sitter redan och väntar på mig!

Anneli.

Ett sista farväl

Dagen jag har fruktat men samtidigt längtat efter har nu äntligen kommit - och gått; igår hade vi begravning för min älskade svärfar!

Jag måste säga att jag är riktigt stolt över mig själv som mer eller mindre själv har roddat hela begravningen - från planering, tillverkning av programblad/folder, manus till vad jag skulle säga, letat upp och fixat till foto på svärfar och printat ut alltihop och vikt alla programbladen och så bakning av kakor, bullar och rabarber- & jordgubbspaj. Det jag fick hjälp med var musiklistan och alla inköp av ingredienser och blommor. Ja, och så allt det begravningsbyrån gjorde förstås!

Så här såg programbladet ut (klicka på bilden för att den ska komma upp i större format).

Framsidan             uppslaget             baksidan

På själva begravningen var det jag som fick vara istället för en officiant som det heter när man har en borgerlig begravning (istället för en präst), för hade nån från begravningsbyrån varit officiant hade det kostat 3 800 kr!!! Himlans dyrt om nån frågar mig!!!

Jag tror ingen förstår hur mycket jobb och engagemang jag har lagt ner... men jag gjorde det med glädje och kärlek! ♥ Det jag är mest stolt över är att jag har gjort allt utan att stressa!
Jag begriper inte hur det gick till men så var det iallafall! (Nån gång ska man väl lyckas!?!)

När vi kom till kapellet hade Sophie på Folkare Begravningsbyrå gjort så här fint vid kistan så det enda jag gjorde var att sätta dit fotot på svärfar.

När alla hade kommit så fick de som ville ta ett kort och skriva en hälsning till svärfar och för det ändamålet hade vi gjort i ordning ett bord där också blommorna som skulle läggas på kistan när vi skulle ta farväl stod:

Korten skulle Sophie lägga i kistan efter att vi gått.

En programpunkt var att de som ville kunde gå fram och säga några ord till/om svärfar och det var det några som gjorde!

Här står Käre Maken och läser upp det han själv hade skrivit till sin pappa. Det var jättefint och inte ett öga var torrt! ♥

♥ Här står mina två yngsta söner och tröstar varandra! ♥ Mitt hjärta svämmade över både av kärlek till dem båda och smärta över deras sorg! Men det var så fint på nåt vis... ♥

Efter ceremonin åkte vi hem och fikade i Da House. Men inte ett enda kort blev taget då! Vi fokuserade på att umgås och prata med varandra istället! Ja, och så göra heder åt anrättningarna förstås! Och jag kan stolt säga att allt var 100 % hembakat, ekologiskt och enligt gästerna väldigt, väldigt gott!

Både begravningen och minnesstunden efteråt var mycket lyckade om jag får säga det själv! Jag är så nöjd med allting! Och det hoppas jag att Käre Svärfar också är! Jag kände nog av honom när vi satt och fikade kan ni tro (eller inte...) och han var även med mig när jag bakade allt smaskens! Och jag är ganska så säker på att även han var nöjd med allting! ♥

Anneli.

Nittonde uppdateringen av Frekvensmedicinen.

ÄNTLIGEN har det börjat hända saker och gå åt rätt håll!

Nu har det gått nästan 3 veckor sen jag var upp till "min" Homeopat Kari Kokko och fick det nya Frekvensmedlet Ytterbium. Idag tog jag sista dropparna av den första flaskan (av 3).

One down - two to go!

Jag har tagit av dropparna så som Kari rekommenderade, d v s en gång om dagen till halva flaskan var slut och sen två gånger om dagen till hela flaskan tog slut. 

Efter att jag skrev den förra uppdateringen om hur det går med Frekvensmedicinen så har jag tagit det betydligt lugnare och inte haft så mycket inbokat som jag hade då. Tur det, för det blev lite väl mycket där ett tag! Visserligen så "klarade" jag det, men strax efter att det lugnat ner sig så började mitt hjärta att fladdra igen - inte så illa som det gjorde efter nyår - men det höll å andra sidan på i nästan en vecka! Jag är ganska övertygad om att hjärtfladdret berodde på den stress som uppkom av alla de inbokade dagarna, och när jag äntligen slappnade av efter dem så kom hjärtfladdret som ett brev på posten. Nu är det lugnt igen - både i mitt liv och med mitt hjärta, och jag får väl försöka ta lärdom av detta och se till att inte boka in saker flera dagar i sträck!

Men annars då? Har jag märkt av nåt av den nya Frekvensmedicinen? (Jag kan riktigt höra hur ni undrar! 😜)
Jo då! Det HAR jag faktiskt! Det första jag märkte var att jag inte hade lika ont i mina fötter (och det beror INTE på att jag har gått ner i vikt - för det har jag inte! Snarare tvärt om...) Det kom helt plötsligt dessutom - när jag hade tagit de nya Frekvensdropparna i bara några dagar! När jag svängde mina lurviga över sängkanten så förväntade jag mig som vanligt att speciellt vänsterfoten skulle göra ont när jag ställde mig på den, men icke! Whut??? Jag gick lite fram och tillbaka över golvet i sovrummet och kände efter... men, näe! Det gjorde inte speciellt ont!! Och sen dess har det varit mycket bättre, d v s mindre smärta! 😌 Inte helt bra, men bättre!
Och ni vet ju att jag har klagat på att mina fötter/anklar svullnar så in i vassen direkt jag ställer mig upp efter att jag vaknat, men där har det också hänt nåt! De svullnar fortfarande, och lika mycket, men; Det tar längre tid! Istället för att det går på tre minuter tar det ett par timmar! Varför det blivit så har jag ingen aning om - jag bara noterar förändringen!

Men det bästa av allt är ändå att jag känner mig klarare i huvudet! Mycket av den här hjärndimman är borta! 😄 Jag tänker klarare, och jag har fått tillbaka mycket av mitt minne!! Det kom också "över en natt" några dagar/nån vecka efter att jag började ta Ytterbium! Det känns helt fantastiskt! Som att hitta tillbaka till sig själv! Jag har visserligen rätt lång väg kvar innan jag helt kommit tillbaka till mitt gamla vanliga jag - och kanske kommer jag aldrig helt tillbaka (stresskänsligheten tror jag kanske att man får dras med t ex...) men detta känns ändå som ett rejält språng i rätt riktning!
Och som grädde på moset så har jag också fått lite mer energi! 😊 Så, som ni kanske förstår så skiner jag ikapp med solen just nu! 💥

Ja, det här var det jag hade att komma med idag! Jag börjar på flaska nr 2 av Ytterbium imorgon, och om ca knappa 3 veckor eller så, kommer en ny uppdatering om hur det går med Frekvensmedicinen! Men innan dess hoppas jag att jag har fått tillräckligt med energi för att skriva om lite andra saker också här på bloggen!
Prenumerera gärna på blogginläggen så missar du inget! ♥

Anneli.