Jag ber om ursäkt höll jag nästan på att säga...

men egentligen har jag inget att be om ursäkt för! OM jag hade bett om ursäkt så hade det varit för att jag inte bloggat på så länge vilket jag faktiskt har lite dåligt samvete för! Men jag har aldrig sagt eller lovat - vare sig mig själv eller nån annan - hur ofta jag ska blogga, utan snarare tror jag mig veta att jag har uttalat att jag bloggar när jag har nåt att säga, när orken tillåter. 

Att det varit tyst här så länge var inget jag hade planerat! Snarare tvärt om! Jag har ganska många saker jag vill blogga om och som jag tror att många av er kan vara intresserade av men orken var till att börja med inte med mig och jag har haft spännande saker för mig som tagit upp mycket av min tid, ork och engagemang men på en blogg nära dig 😎 kommer du om du vill kunna läsa om allt det! Men inte idag för detta blogginlägg är bara en "teaser"!

Det jag kommer att skriva om här i en snar framtid är en hel del av min hälsoresa och vilka spännande saker jag gjort för att förbättra den!
Odlingarna kommer snart att vara mycket i fokus, speciellt för Käre Maken! Hur mycket jag orkar påta i jorden återstår att se, men händer det nåt i mina odlingslådor så kommer jag att skriva och visa det här, det lovar jag!
Tarot fick jag för lääänge sen en förfrågan att kunde skriva om vilket inte blivit av - än! Men är ni fortfarande intresserade så ska jag nog få ihop ett blogginlägg om det också!
Healing är en annan sak som ligger mig varmt om hjärtat och där har jag också nåt rätt spännande att berätta för er!
Så håll utkik här så kommer det snart nya, spännande, inspirerande blogginlägg!
Här är en liten ledtråd till vad som kommer! (<- Klicka på ordet "ledtråd"!)
Om du prenumererar på bloggen så kommer blogginläggen direkt till din e-post så att du inte missar nåt! Bara ett tips! 😃

Annars så har jag hunnit fylla år igen och bjudit mina homies på kalas i sedvanlig ordning: 

(Jag fick inga klagomål i år heller..! 😉😋)

Käre Maken och jag hade vår 31:a bröllopsdag i förrgår! ♥
Pysslet i Logen här i byn har kommit igång - denna termin på onsdagar - och vi planerar att ha en utställning på våra alster längre fram i vår! Bildbevis på det kommer när det är dags!

Ja, som du märker kommer jag ha massor att skriva om så välkommen tillbaka till denna min blogg för att läsa om allt och titta på mina foton!

Kom gärna ihåg att det finns ett kommentarfält här under där du kan skriva kommentarer eller fråga om nåt är oklart t ex. 

Ja men då så! Då säger vi så så länge! På återseende - på en blogg nära dig! 😏😛

Anneli.

Frågor, svar och nåt jag glömde igår

Min kompis som kallar sig "tantista" när hon kommenterar här på bloggen hade ett par frågor på gårdagens inlägg och jag tänkte att jag besvarar dem i ett nytt blogginlägg för andra kanske också har samma frågor. Och så glömde jag bort att berätta om det första som hände när jag kom in på akuten i onsdags. Nånting tråkigt faktiskt men som var nödvändigt. Jag börjar med att visa och berätta det så har vi det överstökat!

Jo, när jag kom in på akuten så var min hand och mina fingrar jättesvullna. Inget konstigt med det - snarare förväntat efter vad som hänt. Sjuksköterskan som tog emot mig när det var min tur insåg direkt att mina vigselringar måste bort så att jag inte skulle riskera att förlora ringfingret. Att få av dem med tvål och vatten var uteslutet så det fanns inget annat att göra än att kapa av dem! 😱😢 

Alltså, förlovningsringen hade suttit på mitt finger i exakt på dagen 30 år och 6 månader när de sågades av och vigselringen har suttit på mitt finger i nästan 30 år; vi gifte oss den 3 april 1994. Det gjorde nästan ont i hjärtat när sjuksköterskan sågade itu ringarna men jag måste hålla med henne om att det trots allt var viktigare att få ha fingret kvar! 
När jag tittar på mina fingrar på vänsterhanden nu så är de minst lika svullna idag som i onsdags så det är bara att inse att det var nödvändigt att få bort ringarna - även om jag kan känna sorg över att de inte sitter där de brukar. När min handled är läkt och återställd så får vi gå till en guldsmed och laga ringarna så att jag kan ha dem igen. Allting ordnar sig så småningom! 

Nu till tantistas frågor:
1. Varför gick jag baklänges? Ja, en helt legitim fråga som enkelt kan besvaras så här: ibland när jag vänder mig om - speciellt om det är på en begränsad yta, som t ex på ett trappsteg - blir jag lite yr i huvudet och rädd för att ramla (jag skyller på mitt låga blodtryck för det). Så at the time kändes det säkrare att gå försiktigt baklänges, och det gick ju bra... tills jag missbedömde antal trappsteg och trodde att jag stod på golvet när jag i själva verket hade ett trappsteg kvar. Och hur det gick vet vi ju redan...
2. Vad ska ortopeden i Falun göra? Svar: Ingen aning! Men läkaren på akuten sa nåt om att det eventuellt kan behövas en operation om det inte läker som det ska så jag antar att det är det de vill kolla. Det måste ju vara bättre att göra den ev. operationen så fort som möjligt och inte vänta tills gipset tas bort om 4-6 veckor tänker jag.

Nåt som känns lite positivt är att trots gips, smärta och att jag ska ha handen i högläge, vilket jag har med hjälp av kuddar, så sov jag riktigt gott i natt! Visst vaknar jag massor av gånger för att få med mig kudden i rätt läge när jag vänder mig i sängen men jag har lyckats somna om direkt jag hittat en ny skön sovställning och fått kudden på plats!
Och nåt Käre Maken tycker är positivt är att jag inte kan nattsudda längre för jag behöver ju hjälp med massa saker inför sänggåendet så jag får helt enkelt gå och lägga mig när han är trött! Jag är ju trött alltid och hela tiden så det har egentligen inte varit nåt problem! Men jag sa till honom att han inte ska hoppas för mycket för det är inte säkert att jag lyckas hålla min nya, tidigare läggtid sen när jag klarar mig själv igen... men han kan ju få njuta medan det varar iallafall, eller hur! 😏😊

Ja, inget ont som inte har nått gott med sig! Och allting har en ände (och korven den har två 😉)! Jag hoppas att jag läker snabbt så jag slipper ha gips på min födelsedag men det får tiden utvisa! Jag har ju aldrig i hela mitt liv brutit nån kroppsdel förut så jag har inte en susning om min läkningsförmåga i detta sammanhang! Jag gör som loppan och lever på hoppet! Och ni som kan skicka Healing får gärna skicka en skvätt till mig så kommer läkningen att gå som en dans! 💃 Tack! ♥

Anneli.

I dödens väntrum

I dödens väntrum står allting stilla. Vi väntar. Väntar på det oundvikliga. Det ogreppbara. Det vi vet är på väg att hända, men vet inte när. Men när det än kommer så för varje minut oss närmare det oundvikliga slutet.

Nu har min svärfar bott hos oss i drygt 5 veckor. När han kom hade jag en förhoppning om att han åtminstone skulle få en sista sommar här hos oss, men så kommer det inte att bli...
Redan för drygt 2 veckor sen sa ju hans läkare att han antagligen inte har långt kvar, men efter det blev han först lite bättre, lite piggare en tid men sen sämre igen... De senaste dagarna har vi nästan bara väntat på att han ska ta sitt sista andetag men än har han inte velat släppa taget om livet. Men han äter inte längre, och dricker inte heller... Vi fuktar hans mun och läppar med en tuss doppad i vatten. Det är allt vi kan göra.
Käre Maken sover inne hos honom sen en dryg vecka tillbaka för vi vill inte att han ska vara ensam.

Sovrummet som svärfar sover i.

Senast igår satt Kära Svärmor och jag på varsin sida om Käre Svärfars säng i flera timmar. Vi pratade lågmält om än det ena, än det andra, men svärfar bara ligger där... halvsover... tittar lite på oss ibland, men säger ingenting. Han orkar inte prata längre. Jag ger honom massa Healing - både när jag är där och på distans när jag är inne i stora huset. Inte för att det kommer att göra att han lever längre eller blir friskare, men kanske underlättar det själva dödsprocessen... jag hoppas det. Det finns inte så mycket annat jag kan göra.

För ca en vecka sen fick vi direktiv av svärfars läkare att sluta ge honom hans mediciner - de kunde inte längre hjälpa honom. Nu får han bara smärtstillande och lugnande. 

I dödens väntrum spirar även liv; i form av mina små plantor.

När jag satt vid svärfars säng igår och tänkte på liv och död så slogs jag av hur sammantvinnade dessa ytterligheter är... I samma rum som svärfar väntar på döden växer mina "bebisar" - mina plantor - sig större och större i väntan på att det ska gå att plantera ut dem så de får bära nytt liv i form av tomater och paprikor. Och jag fick veta härom dagen att en av mina mycket nära vänner är gravid! Inne hos oss i stora huset har 3 små kattungar nyligen fötts.

Glädje och sorg, liv och död... allt på samma gång. Men det är väl det som är livet: att allt som har en början måste få ett slut. Iallafall i vår fysiska verklighet...
Och mellan början och slutet kan man bara göra så gott man kan med den tid man blir given!

Nu ska jag gå ut till Käre Svärfar i Da House och sitta hos honom några timmar. Än andas han, men det är inte så mycket mer...

Anneli.

I livets slutskede

Jag vet... Jag har inte skrivit nåt på en hel månad... Jag har tänkt att jag ska skriva, men... tid, ork och lust har inte infunnit sig samtidigt och då blir det inget skrivet!

Solnedgång utanför vårt hus den 31/3-20

Dessutom har vi fått tillökning i familjen! Nä, inte av ett barn eller husdjur, men av en pappa/farfar/svärfar! Käre Makens pappa har flyttat hem till oss för snart 3 veckor sen. Han är svårt sjuk i cancer som spridit sig i hela kroppen och han blev utskriven från sjukhuset med orden "Nu kan vi inte göra mer för dig här och du har bara några veckor kvar att leva" (⬅ den korta versionen). 😢
Så blev han flyttad till ett korttidsboende eftersom det inte fungerar att han bor hemma (bl a för att min svärmor är 82 år och inte orkar ta hand om honom och deras hus är svårt att handikappanpassa).

På korttidsboendet vantrivdes han som bara den! Personalen kom typ bara in till rummet för att ge mediciner och tala om att det fanns mat i matsalen, men aldrig var det nån som frågade hur det är eller stannade och pratade! Till råga på eländet blev det besöksförbud p g a Coronaviruset så vi frågade om han ville flytta hem till oss och det ville han gärna - ja, han blev jätteglad! ♥

Käre Svärfar bor inte inne i vårt hus utan ute i Da House som ju redan var handikappanpassat från när min pappa bodde där för 19 år sen. Käre Svärfar har dessutom byggt den lägenheten (tillsammans med Käre Maken) så det är inte mer än rätt att han får bo där nu när han behöver hjälp så här i livets slutskede!

Så här vackert är det hos oss! (31/3 -20)

Vi hjälps alla åt med att ta hand om Käre Svärfar; Käre Maken är den som oftast lagar hans mat (hemgjort och ekologiskt förstås!), jag håller honom sällskap och ger honom Healing (han ber faktiskt om det!) och Käre Sonen går också in varje dag och hälsar på och hjälper till med det han kan! Han har till och med lagat mat till sin farfar och hjälpt honom på toa! Han är duktig den pojken! ♥ 

Jag är den som "bråkar" med vårdpersonalen (läs: ifrågasätter) om medicinerna (så han bara får det som behövs... jag tycker att det inom vården allt för ofta ges "för säkerhets skull" och svärfar är tillräckligt medtagen av alla mediciner han får) och så är det förstås jag som har "nattskiftet"! 😜Ja, jag har fortfarande inte fått ordning på min dygnsrytm, men just nu är det ganska bra! Det är tryggt för Käre Svärfar att veta att det är nån vaken här nästan dygnet runt och att han kan ringa så kommer vi på en minut! Han har förstås ett larm också som går till Palliativa Teamet men det är inte så ofta han har behövt larma dem som tur är.

Jag tycker att det går jättebra att ha Käre Svärfar boende här och så har vi ju jättefin hjälp och stöd av Palliativa Teamet som kommer minst varannan dag! Kära Svärmor kommer förstås nästan varje dag och hälsar på och ibland stannar hon på en bit mat.
Ja, jag tycker verkligen att det funkar superbra och jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis! Jag skulle inte ha samvete att låta svärfar bo på nåt hem där han inte ens trivs! Men det tar ganska mycket tid - även fast vi hjälps åt! Men tacksamheten i svärfars ögon gör allt värt det! ♥ Ja, jag är genuint tacksam för att vi får rå om honom så här i slutet på hans liv! Han har hjälpt oss sååå himla mycket under alla år och nu är det vår tur! ♥

Kommet så här långt i mitt blogginlägg så kom svärfars läkare hit. Efter att hon undersökt svärfar och pratat med honom och Käre Maken så var hennes besked till oss att det antagligen inte är långt kvar nu... Hur långt går inte att säga men tecknen är där; han vill/kan inte äta, kommer inte längre upp ur sängen och är väldigt medtagen. Han kan dö i natt, om en vecka eller om två... det går inte att säga just nu. Det enda vi vet är att utförsbacken helt plötsligt blivit brantare... 😢

Mitt hjärta svämmar över av ömhet för min svärfar! Det kommer bli svårt när han till slut lämnar oss men vi har alla minnen kvar och han kommer för alltid leva kvar i våra hjärtan! ♥
Men än är det lite liv kvar i honom så nu ska jag gå ut och sitta hos honom en stund!

Anneli.

Hjälp! Jag hinner inte med!

Nu har det gått drygt 2 veckor utan att jag skrivit nåt här på bloggen... Igen...
Jag skrev ju i förra blogginlägget att de senaste veckorna varit lite stressiga och så har det tyvärr fortsatt. Inte för att jag egentligen har så himla mycket att göra, men i relation till den lilla orken jag har och min helt sjuka dygnsrytm så blir även få inbokade saker lätt för mycket för mig och min utbrända hjärna.

Två saker är "heliga" av det jag just nu har inbokat och/eller vill hinna med:
1. Hantverk- och återbrukscaféet här i Nyhyttan.
Vi är ett gäng som träffas i IOGT's lokal Logen på torsdagskvällarna för att handarbeta, fika och bara träffas. Logen har nästan blivit mitt "andra hem" och jag har till och med fått egen nyckel så jag kan åka dit tidigare för att förbereda fikat. (Jag är den av oss som bor närmast.)
2. Kurs i Sorgbearbetning.
Jag håller på att hjälpa en kompis med Sorgbearbetning som jag ju är certifierad kursledare i. Vi träffas en gång i veckan - oftast på onsdagarna, och då är vi ute i mitt älskade Da House förstås. Där är det en trygg och ombonad miljö så som det behöver vara när man gör Sorgbearbetning och där får vi vara helt ifred som ju också är en förutsättning för att kursdeltagare(n) ska känna sig trygg(a)!

De här två sakerna ruckar jag inte på! Det är båda åtagande jag har och det håller jag hårt i. Det ger mig dessutom mer energi än vad det tar!
Men sen har vi ju annat som jag vill göra, bl.a. åka in till kompisen Katta som har ny lokal i stan där hon har Drop In Healing på måndagskvällarna. Förut när hon var i sin gamla lokal så brukade jag ibland hjälpa till att ge healing (jag är ju även certifierad Andlig Healer och Reikihealer), men de gånger jag varit i nya lokalen så har jag bara suttit i väntrummet och fikat och pratat med Katta och de som kommer för att få Healing. Ofta stannar jag en stund efteråt också så Katta och jag får sitta och prata lite. Detta är ett mycket trevligt inslag i min vardag, men att ta sig hemifrån och ända in till stan tar tyvärr ganska mycket energi av mig så det är långt ifrån varje måndag jag tar mig för att åka in.

Och det är just det som oftast får stryka på foten av allt jag skulle vilja orka/borde göra: att träffa kompisar. Och att städa och ta hand om mitt hem... Nån gång i somras köpte jag t.ex. hem massa blomjord för att i stort sett alla mina krukväxter behöver planteras om, men det har inte blivit gjort - det heller... Jag måste hela tiden lägga min energi på det mest akuta och sen brukar jag inte orka nåt mer... Suck... När jag pressar mig att göra mer än jag egentligen orkar så börjar jag efter ett tag att blöda näsblod, och sen förra blogginlägget har jag just haft en ny episod av näsblod, vilket helt suger ur all energi! När jag störtblöder så där så blir jag alldeles darrig, matt och snurrig i huvudet och det brukar hålla i sig i flera dagar efter att jag slutat blöda... Dubbel-suck... Men den här episoden höll bara i sig i 4 dagar som tur var.

Nåt som både tar och ger energi på samma gång är mina tomater...

Men alltså: de mognar ju alla på en gång känns det som! Jag hinner och orkar inte ta hand om alltihop! Och de på bilden är bara hälften av de jag har - den mest mogna hälften.
Jag vill så gärna göra tomatpaj och koka egen tomatsås och frysa in för att ha att ta fram i vinter, men när ska jag orka? Som det är nu så äter vi massor av tomater varje dag; i sallader och på mackor/riskakor och ibland åker de bara rätt ner i munnen! Men om jag inte får drastiskt mer energi så kommer massor av tomater att gå till spillo! Och det vore ju tråkigt efter allt jobb jag har lagt ner!

Och gå till spillo förresten... Tomaterna inte bara mognar; det ruttnar och möglar en hel del också:

Så det är inte bara Käre Sonen och jag som får massa tomatnäring i oss - komposten får sin beskärda del också (Käre Maken äter inte tomater)! Men det är väl tur att vi har kompost, för att slänga dem i soporna hade känts ännu värre! Nu blir de iallafall till ny jord!

Ja, det här är livet på en pinne för en utbränd förtidspensionär på landet. När ska det bli bättre? Kommer det ens nånsin att bli bättre? Det är frågan... Men jag HAR en plan som håller på att ta form i mitt huvud... Men mer om den i ett annat blogginlägg en annan dag! Nu ska jag bara ta det lugnt resten av dagen för jag vaknade med lite feber och ont i halsen, och jag har INTE tid att vara sjuk!

Anneli.

Tittut!

Nu blommar det i asfalten höll jag på att säga... 😉 Nä, men det spirar i Da House! (Och namnet på den här bloggen "Anneli In Da Greenhouse" känns mer relevant än att det bara skulle syfta på en grön livsstil! Greenhouse betyder ju växthus! 😎 )

Kommer ni ihåg mina födelsedagspresenter jag visade i förra blogginlägget, och speciellt tänker jag då på den fyndiga presenten; banankartongen innehållande alla krukorna med sådda frön som jag fick av en av kompisarna? Nu har det börjat hända grejer!

Den första tiden stod de lite för mörkt och varmt så rädisorna bara rände iväg! Den 16 februari - 1 vecka efter jag fick dem - tog jag dessa foton efter att jag skruvat ner värmen på elementet, hämtat ett bord, ställt det framför fönstret i sovrummet och lyft upp krukorna dit:

Kolla kolla!! 😏

Ja men kolla bara!! 😄

Men inget annat hade kommit upp än.

3 dagar senare (19/2) såg det ut så här:

Rädisorna hade det inte hänt så mycket med på de 3 dagarna som skiljer mellan fotona ovanför, men titta till höger i bild... 😊
Här kommer en närbild på det högra tråget:

Men va farao är det??

I det mittersta tråget hade det fortfarande inte kommit upp nåt men i det vänstra tittade nånting förutom rädisorna försiktigt upp i en av facken:

Det ska bli spännande att se vad det blir!

Moving on. Igår (20/2) var jag ut och fotade igen och då såg det ut så här:

Och tittar vi lite närmare så såg det ut så här i det högra tråget:

Och så här i det vänstra:

I det mittersta tråget och i tre av plastkrukorna har fortfarande ingenting kommit upp så där finns ingenting att visa... än! Vi får väl se när det händer nåt där!

Förresten så var Käre Maken med mig ut igår för att titta på mina odlingar och när han såg de nya skotten som kommit upp sa han tvärsäkert att det var bönor! Vilken sort kunde han dock inte säga, men bönor var det sa han! Ja, han borde ju veta som är "månskensbonde"! 😊

Jag vattnar lite försiktigt varje dag och håller tummarna för att det är så de vill bli skötta... Det här är ju första gången i hela mitt liv som jag tar hand om så här späda små växter! Har ni några tips så tar jag tacksamt emot! Sägas bör kanske att Käre Maken aldrig odlat på det här viset han heller! Han odlar ju på friland och det är bara vissa saker - som gurka och olika kålsorter t ex - som han först sätter i en drivbänk under glas (utomhus) innan han planterar ut dem på frilandet.

Förresten så fick jag en försenad present igår av två kompisar varav den ena inte hade kunnat komma på Chokladpartyt förra lördagen. Och presenten jag fick var såååå himla bra! Eller skön kanske jag skulle säga! Jag fick nämligen massage och Healing!

Aaaaaaah... 😌

Så nu är jag som en ny människa! 😉 Hade jag massa pengar som låg och drällde här så skulle jag unna mig minst en massage i veckan! Men... hur jag än letar i skåp och lådor och till och med i madrassen(!) så ligger det inga pengar och dräller här hos mig... Det är synd tycker jag! Men tur då att jag har så fina vänner som ger mig en behandling lite då och då! ♥

Anneli.

Naturhealing

Idag har jag inte nåt speciellt hälsorelaterat att skriva om, men kände att jag ville visa er den vackra röda pionen som blommar nu (eftersom jag visade den vita härom dagen). 

Fast när man tänker efter så kan man väl ändå säga att saker man blir glad av - som vackra blommor till exempel - bidrar till hälsan på ett positivt sätt, och att vistas i naturen/trädgården är ju rena rama healingen, så lite om hälsa handlar det här blogginlägget om iallafall... 😏

Men pionen var det... Här kommer ett foto på den:

Den röda pionen är lite mindre än den vita, men den är lika vacker tycker jag!

Idag har Käre Storebror d.y. (den yngre) åkt hem till Stockholm till mammas (alltså min) stora sorg, men jag kan glatt konstatera så här på 19:de fastedagen att jag klarat av alla frestelser i form av god mat som Bröderna Bus lagat! Och innan han åkte så plockade han säkert 1½ - 2 liter rosenblad som nu ligger på torkning ute i Da House. ♥ Det är MIN pojke det! ♥ 

Nu är det 11 dagar kvar om jag ska fasta i 30 dagar. Tror ni att jag klarar det? Själv är jag ganska så säker på att jag gör det - om jag väljer det! Det är viljan som avgör! Som det känns nu så vill jag fasta tiden ut, för det känns fortfarande himla bra. Men nedräkningen har börjat - det kan man inte ta miste på! Det känns i hela kroppen på nåt vis... Som när man känner att hösten närmar sig de sista sommardagarna - så ungefär känns det! Det är iallafall det närmaste jag kan komma för att beskriva den känslan.

Jamensådåså! Då är det bara resten kvar! 😄

Anneli.

Stress och Healing

Nu var det väldigt länge sen jag skrev här, och till er som väntat på ett nytt blogginlägg ber jag om ursäkt för det!
Som titeln på detta blogginlägg avslöjar så ska detta inlägg handla om stress och healing - två motsatser skulle man kunna säga! Och jag har båda i mitt liv...
Stressen försöker jag hantera så bra jag bara kan. Det som går att göra nåt åt försöker jag göra nåt åt och resten är bara att försöka hantera! Den inre stressen är värst och svårast att komma åt! Oftast är jag inte ens medveten om att jag har den - jag är så van! Inte bra...

Ett av de bästa sätten att minska stress tycker jag är att meditera - och det har jag gjort varje dag sen den 4 maj, och jag tycker faktiskt att det blivit lite lättare att behålla lugnet i stressade situationer! Ur det perspektivet kan man säga att meditation är en form av Healing!

Jag har flera olika meditations-CD-skivor; både ledda och bara med lugn musik. Bland de ledda meditationerna har jag en som heter "Healingdammen" som en av mina Healinglärare Andreas Hindström spelat in. Den mediterade jag till idag. Jag tog fram min Healingskål och ställde framför mig på bordet, sen tände jag två ljus och satte på CD-spelaren och mediterade den dryga halvtimmen som CD:n tar.

I Healingskålen ligger foton och lappar med namn på såna som vill ha och behöver Healing. Jag la dit några nya idag... Många som mår dåligt...! :-(
Men meditationen var superskön och jag skickade på extra Healing till alla i skålen. Jag hoppas verkligen att Healingenergierna nådde fram till var och en!

Anneli.

PS. Hoppas ni alla har en skön midsommar! DS.

Anneli dementerar

Med anledning av att jag i förra blogginlägget skrev om att jag inte inte har gått ner så mycket i vikt så tänkte jag bara tala om att jag måste dementera det! :D Jag ställde mig på vågen i morse och det visade sig att jag faktiskt har gått ner 1,4 kilo! :D Och det trots att jag bara fastade en dag förra veckan!
Men jag misstänker att det kan bero på en kombination av att jag slutat med den av mina två hjärtmediciner som gjorde att jag gick upp i vikt och att jag varit ovanligt aktiv på senaste tiden med flytten och allt! Men vad det än är så är jag jätteglad! :D :D :D

Apropå 5:2-dieten och fastedagar så är planen att fasta 3 dagar denna vecka för att kompensera för förra veckans enda fastedag. Jag fastade i tisdags och jag fastar idag. Nästa fastedag kommer med största sannolikhet att bli på lördag. På söndag ska jag nämligen hem till min kompis Katta som har en Healingkurs för några kompisar och då ska jag få både Healing och cheesecake! :P DET kan jag ju inte missa genom att fasta den dagen!! ;-)

Anneli.