Det var på tiden!

Nu är det bråda dagar för mig! Imorgon fyller jag år och jag har städat, bakat, diskat och bakat lite till de senaste dagarna! Just imorgon kommer "bara" Kära Svärmor och kompisen Helene - själva festen är på söndag, så jag har lite mer tid på mig att bli klar med allt. Helene ska hjälpa mig att städa mer ute i Da House där vi ska hålla till med firandet. Redan förra veckan hjälpte hon mig att städa och möblera om i sovrummet där ute men nu är det vardagsrummet, köket och toan som ska fixas till. Och hallen. Det är skönt att få hjälp med sånt! Städning är det tråkigaste jag vet men med en kompis som hjälper till blir det roligare och går mycket fortare! Tack Helene! ♥ 

Jag har inte berättat här på bloggen om att jag faktiskt "bor" ute i Da House sen drygt tre veckor tillbaka! Käre Maken får sova själv i stora huset och jag sover i sovrummet i Da House! Nä, det är inget tjall mellan oss, vi har inte fått nog av varandra men... kommer du ihåg att jag i en video från i höstas när vi tog upp min potatis berättade att vi skulle få vårat tak fixat och att det kommer att bli byggnadsställningar runt huset som gjorde att potatisen behövde komma upp innan det hände? Men... det hände ju inte... inte då iallafall! Men nu; nu händer det! Det var på tiden! (Varför får man alltid vänta så länge på hantverkare?)
Iallafall: de började för drygt tre veckor sen och det var då jag flyttade ut till Da House! Anledningarna till det är två:
1. I vårat badrum har vi ett takfönster och jag har ingen lust att ha okända karlar klivandes runt på taket medan jag sitter på muggen eller duschar! Tänk om de tittar in precis när jag är där!?! 😱 Men; Fun fact: när jag sitter på muggen i Da House så har jag ett litet fönster med en spetsgardin framför mig och kan sitta där och spana genom gardinen på takläggarna när de jobbar! 😛 Hahaha! De har nog inte en tanke på att jag kan se dem när jag sitter där! 😂
2. Det bankar och låter som fasen när de håller på uppe på taket och eftersom hantverkare ofta är morgonpigga och det är inte jag... 😝 så valde jag att sova ute i Da House så länge de är här.

Nu efter tre veckor så är de fortfarande inte klara så jag lär få sova där ute några nätter till! Men det går ingen nöd på mig! Det är väldigt sköna sängar i Da House! 

Jag vet inte varför det ska behöva ta så lång tid att byta ett tak! Käre Maken och jag trodde att det skulle ta typ en vecka men tji vad vi bedrog oss! Fast i ärlighetens namn så är de inte här varje dag och ibland bara halva dagar när de väl är här. Klart att det tar lång tid då! Men nu ska det inte vara många dagar kvar tycker jag! Fotot här ovan tog jag för tre dagar sen så de har ju hunnit lite längre än vad man ser där.

Jag är förstås inne i stora huset på dagarna (när jag inte bakar, för det gör jag i Da House! Jag gillar den ugnen bättre än den vi har i stora huset!) och nån gång vid kl 02.00 - 03.30 på natten går jag ut till Da House för att lägga mig.
Lagom till jag "flyttade" ut till Da House fick jag veta att vi har vargar runt byn där vi bor! Bara ungefär 250 - 300 meter från vårat hus brukar en granne se vargarna vid skogsbrynet! Jag tänker på det ibland när jag går mellan husen i mörkret mitt i natten... det är lite läskigt faktiskt och trots att jag älskar vargar får de gärna hålla sig på avstånd tycker jag! Som tur är har jag varken sett varg eller ens tassavtryck från nån varg runt vårt hus och så får det gärna förbli!

Nu ska jag förbereda en kladdkaka som jag ska grädda imorgon så vi har nåt smaskens till fikat! Bullar och två sorters kakor (havrekakor och bondkakor) har jag i frysen så det är bara att ta fram en stund innan vi ska fika. Det kommer bli en bra födelsedag - och god! Som vanligt alltså! 😊😋

Anneli.

Tavla och tårta

Igår gjorde jag en tavla och idag gjorde jag en tårta! Det gick ju nästan att lista ut genom titeln till dagens blogginlägg. 😉

Vi tar det i kronologisk ordning!
Redan i förra blogginlägget avslöjade jag ju att gänget skulle samlas för att göra nya Fluid art-tavlor. Men när blir det nånsin som man förväntade sig?
Jo men nästan blev det det, men Carina kunde inte komma (och inte Kattis heller, men det visste vi ju redan) så det var Katta och jag från "orginalgänget" och så kom kompisen Helene också. Och självklart blev det fler tavlor än en, men jag gjorde bara en tavla och Katta gjorde också bara en, men Helene; hon gjorde hela fyra stycken, och hon tyckte att det var jättekul!

Jag börjar med att visa Kattas tavla för den blev färdig först:

Kortet tog jag alldeles nyss, så tavlan har redan legat på tork i drygt ett dygn och är nästan torr.

Min tavla var den andra som blev klar och den har torkat runt kanterna men inte i mitten:

Helene började med att göra den här:

Och sen av bara farten blev det fler tavlor! Jag vet inte i vilken ordning de blev till, men här kommer de:

Och nästa:

Och sista (för denna gång):

Helene sa att hon gärna kommer tillbaka och gör fler tavlor! Tror jag det, så kul som det är!!

Och så var det tårtan. Bottnarna bakade jag igår men det var idag jag monterade ihop den och bjöd på den! Och naturligtvis även fotade den:

Och vadan detta? Jo, Kära Svärmor fyller 83 år idag! Hipp hipp hurra! Och tårtan blev jättegod, hälften är kvar och kommer bli uppäten av Käre Sonen och mig imorgon till efterrätt! 😋 Frågor på det?

Nämensåatt... nu är det här blogginlägget färdigskrivet! Titta gärna in igen en annan dag för att se nya tavlor och få läsa om annat jag hittar på att skriva om! ♥-ligt Välkommen!

Anneli.

En dag i taget, en sak i taget.

Efter att svärfar dog i lördags har allt känts väldigt konstigt. Overkligt på nåt vis...
Det är ju inte som att jag inte förstår vad som hänt, men... ändå förstår man inte... VILL kanske inte förstå? Du som varit med om nåt liknande förstår säkert vad jag menar.

I lördags, efter att de från Begravningsbyrån hade hämtat svärfar, började jag plocka undan lite och tog några foton i rummet där svärfar just blivit utburen med fötterna först:

Tomt... Nyss låg han här och nu är han borta... 

Sen låste jag och gick in till stora huset. Jag orkade inte uppbåda nån energi till att vara kvar längre.

Igår orkade jag inte heller gå in till Da House... Jag visste att jag borde hämta några grejer i kylskåpet, fortsätta plocka ihop svärfars saker och ställa fram det som Palliativa Teamet ska komma och hämta, men... det liksom gick bara inte... Men IDAG äntligen tog jag mig samman och gick in och började.
Det kändes jättekonstigt att t ex slänga svärfars tandborste, diska det sista glaset han druckit ur och slänga den sista yoghurten som jag hade gjort till honom men som aldrig blev uppäten... Men nu kan iallafall Palliativa Teamet komma, för nu har jag plockat ihop allting som de ska ta med sig!

Imorgon ska vi till Begravningsbyrån och prata begravning. Sen ska en dödsannons skrivas och skickas in till tidningen. Det är samtal som ska ringas och massor av annat som ska roddas... Jag känner mig ganska dränerad på energi, men allting måste ju göras! Jag försöker tänka: "en dag i taget, en sak i taget" och att det inte bara är jag som ska fixa allting! Men jag vill ju underlätta så mycket som möjligt för Käre Maken och för Kära Svärmor..!
Men det ordnar sig... Det gör det alltid! På nåt vis...

Anneli.

R.I.P. älskade svärfar.

Efter att jag publicerade gårdagens blogginlägg gick jag in till min svärfar i Da House, som jag ju hade skrivit att jag skulle göra. Svärmor och Käre Maken satt redan hos svärfar som låg i sängen - okontaktbar men fortfarande vid liv. Hans andning var regelbunden men ansträngd.
47 minuter senare gjorde han sin sista utandning och var sen borta...

♥ Jorma 1936-08-24 - 2020-05-09. ♥

Jag vill gärna berätta för dig lite om vad som hände, för även döendet kan vara ganska... ganska... vackert när det får gå så här lugnt och stilla som det gjorde för svärfar. 

Så här var det:
Innan jag gick ut till Da House bad jag Käre Sonen att ringa till sin storebror i Stockholm och höra med honom om han hade tid för ett videosamtal. Det hade han, för Käre Sonen kom ut med sin telefon och hade storebror i luren. Vi berättade för storebror att nu var det inte så långt kvar och han fick prata med och se oss alla genom telefonen. Jag sa till honom att "du kan hälsa på farfar - han kan höra dig" och storebror sa "hej farfar, det är XX" (vet inte om det är Ok att skriva hans namn så jag gör inte det) medan jag riktade mobilkameran så att han såg sin farfar. Direkt svärfar hörde sin förstfödde sonson började han andas lugnare... mindre ansträngt. Det var en markant skillnad! 

Vi pratade lite till men höll på att avsluta samtalet när Käre Maken ställde en fråga till sin pappa: "Var det det här du väntade på"? Han syftade på att förstfödde sonsonen skulle vara med - om än bara genom ett videosamtal. Svärfar nickade svagt och drog sen det som blev hans sista andetag. NU var han redo att släppa taget!

Alltså; det här KAN INTE vara en slump! Under hela det ca 1½ dygnet som svärfar varit okontaktbar så hade Käre Maken då och då sagt till sin pappa att det är Ok att släppa taget, att han inte behöver stanna längre. Men han höll envist kvar... tills han fått höra sitt första barnbarns röst. Sen kunde han släppa!

Svärfar och storebror har alltid haft ett särskilt band. Redan när storebror bara var 2 år så var han med sin farfar överallt! Ja, han till och med skulle följa med hem och "sova faffa" - trots att jag fortfarande ammade honom! Men farfar var bättre än tutten och han skulle absolut följa med och sova mellan farmor och farfar i deras säng! Punkt slut! Och det gjorde han - så ofta det gick!

Ja farfar och storebror var som "ler och långhalm" ända till storebror flyttade till Stockholm, så jag kan verkligen förstå att svärfar inte ville släppa taget innan sonsonen på nåt sätt kunde vara med och ta farväl! ♥

Som du förstår så blev det en hel del tårar... både av sorg och lättnad. En älskad människa har lämnat oss och han är mycket saknad! ♥ Vila i frid älskade Jorma! ♥

Anneli.

I dödens väntrum

I dödens väntrum står allting stilla. Vi väntar. Väntar på det oundvikliga. Det ogreppbara. Det vi vet är på väg att hända, men vet inte när. Men när det än kommer så för varje minut oss närmare det oundvikliga slutet.

Nu har min svärfar bott hos oss i drygt 5 veckor. När han kom hade jag en förhoppning om att han åtminstone skulle få en sista sommar här hos oss, men så kommer det inte att bli...
Redan för drygt 2 veckor sen sa ju hans läkare att han antagligen inte har långt kvar, men efter det blev han först lite bättre, lite piggare en tid men sen sämre igen... De senaste dagarna har vi nästan bara väntat på att han ska ta sitt sista andetag men än har han inte velat släppa taget om livet. Men han äter inte längre, och dricker inte heller... Vi fuktar hans mun och läppar med en tuss doppad i vatten. Det är allt vi kan göra.
Käre Maken sover inne hos honom sen en dryg vecka tillbaka för vi vill inte att han ska vara ensam.

Sovrummet som svärfar sover i.

Senast igår satt Kära Svärmor och jag på varsin sida om Käre Svärfars säng i flera timmar. Vi pratade lågmält om än det ena, än det andra, men svärfar bara ligger där... halvsover... tittar lite på oss ibland, men säger ingenting. Han orkar inte prata längre. Jag ger honom massa Healing - både när jag är där och på distans när jag är inne i stora huset. Inte för att det kommer att göra att han lever längre eller blir friskare, men kanske underlättar det själva dödsprocessen... jag hoppas det. Det finns inte så mycket annat jag kan göra.

För ca en vecka sen fick vi direktiv av svärfars läkare att sluta ge honom hans mediciner - de kunde inte längre hjälpa honom. Nu får han bara smärtstillande och lugnande. 

I dödens väntrum spirar även liv; i form av mina små plantor.

När jag satt vid svärfars säng igår och tänkte på liv och död så slogs jag av hur sammantvinnade dessa ytterligheter är... I samma rum som svärfar väntar på döden växer mina "bebisar" - mina plantor - sig större och större i väntan på att det ska gå att plantera ut dem så de får bära nytt liv i form av tomater och paprikor. Och jag fick veta härom dagen att en av mina mycket nära vänner är gravid! Inne hos oss i stora huset har 3 små kattungar nyligen fötts.

Glädje och sorg, liv och död... allt på samma gång. Men det är väl det som är livet: att allt som har en början måste få ett slut. Iallafall i vår fysiska verklighet...
Och mellan början och slutet kan man bara göra så gott man kan med den tid man blir given!

Nu ska jag gå ut till Käre Svärfar i Da House och sitta hos honom några timmar. Än andas han, men det är inte så mycket mer...

Anneli.

I livets slutskede

Jag vet... Jag har inte skrivit nåt på en hel månad... Jag har tänkt att jag ska skriva, men... tid, ork och lust har inte infunnit sig samtidigt och då blir det inget skrivet!

Solnedgång utanför vårt hus den 31/3-20

Dessutom har vi fått tillökning i familjen! Nä, inte av ett barn eller husdjur, men av en pappa/farfar/svärfar! Käre Makens pappa har flyttat hem till oss för snart 3 veckor sen. Han är svårt sjuk i cancer som spridit sig i hela kroppen och han blev utskriven från sjukhuset med orden "Nu kan vi inte göra mer för dig här och du har bara några veckor kvar att leva" (⬅ den korta versionen). 😢
Så blev han flyttad till ett korttidsboende eftersom det inte fungerar att han bor hemma (bl a för att min svärmor är 82 år och inte orkar ta hand om honom och deras hus är svårt att handikappanpassa).

På korttidsboendet vantrivdes han som bara den! Personalen kom typ bara in till rummet för att ge mediciner och tala om att det fanns mat i matsalen, men aldrig var det nån som frågade hur det är eller stannade och pratade! Till råga på eländet blev det besöksförbud p g a Coronaviruset så vi frågade om han ville flytta hem till oss och det ville han gärna - ja, han blev jätteglad! ♥

Käre Svärfar bor inte inne i vårt hus utan ute i Da House som ju redan var handikappanpassat från när min pappa bodde där för 19 år sen. Käre Svärfar har dessutom byggt den lägenheten (tillsammans med Käre Maken) så det är inte mer än rätt att han får bo där nu när han behöver hjälp så här i livets slutskede!

Så här vackert är det hos oss! (31/3 -20)

Vi hjälps alla åt med att ta hand om Käre Svärfar; Käre Maken är den som oftast lagar hans mat (hemgjort och ekologiskt förstås!), jag håller honom sällskap och ger honom Healing (han ber faktiskt om det!) och Käre Sonen går också in varje dag och hälsar på och hjälper till med det han kan! Han har till och med lagat mat till sin farfar och hjälpt honom på toa! Han är duktig den pojken! ♥ 

Jag är den som "bråkar" med vårdpersonalen (läs: ifrågasätter) om medicinerna (så han bara får det som behövs... jag tycker att det inom vården allt för ofta ges "för säkerhets skull" och svärfar är tillräckligt medtagen av alla mediciner han får) och så är det förstås jag som har "nattskiftet"! 😜Ja, jag har fortfarande inte fått ordning på min dygnsrytm, men just nu är det ganska bra! Det är tryggt för Käre Svärfar att veta att det är nån vaken här nästan dygnet runt och att han kan ringa så kommer vi på en minut! Han har förstås ett larm också som går till Palliativa Teamet men det är inte så ofta han har behövt larma dem som tur är.

Jag tycker att det går jättebra att ha Käre Svärfar boende här och så har vi ju jättefin hjälp och stöd av Palliativa Teamet som kommer minst varannan dag! Kära Svärmor kommer förstås nästan varje dag och hälsar på och ibland stannar hon på en bit mat.
Ja, jag tycker verkligen att det funkar superbra och jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis! Jag skulle inte ha samvete att låta svärfar bo på nåt hem där han inte ens trivs! Men det tar ganska mycket tid - även fast vi hjälps åt! Men tacksamheten i svärfars ögon gör allt värt det! ♥ Ja, jag är genuint tacksam för att vi får rå om honom så här i slutet på hans liv! Han har hjälpt oss sååå himla mycket under alla år och nu är det vår tur! ♥

Kommet så här långt i mitt blogginlägg så kom svärfars läkare hit. Efter att hon undersökt svärfar och pratat med honom och Käre Maken så var hennes besked till oss att det antagligen inte är långt kvar nu... Hur långt går inte att säga men tecknen är där; han vill/kan inte äta, kommer inte längre upp ur sängen och är väldigt medtagen. Han kan dö i natt, om en vecka eller om två... det går inte att säga just nu. Det enda vi vet är att utförsbacken helt plötsligt blivit brantare... 😢

Mitt hjärta svämmar över av ömhet för min svärfar! Det kommer bli svårt när han till slut lämnar oss men vi har alla minnen kvar och han kommer för alltid leva kvar i våra hjärtan! ♥
Men än är det lite liv kvar i honom så nu ska jag gå ut och sitta hos honom en stund!

Anneli.