En ny era i mitt liv!

Nu börjar en ny era i mitt liv: yngsta barnet flyttade hemifrån idag! Så nu är det bara Käre Maken, katterna och jag kvar i huset! Det känns konstigt!

I de 39 år, 5 månader och 1 dag som jag har varit mamma så är idag första dagen utan något hemmavarande barn! Från fem till noll! Jag kan liksom inte riktigt greppa det... 
Det är ju inte som att jag inte visste att denna dag skulle komma! Jag menar; Käre Sonen blev ju 22 år i juni och har ju länge pratat om att han vill flytta till Stockholm så han bor närmare sina syskon. Och idag var dagen det hände! 
Storebror Martin körde upp med en skåpbil som stuvades full med möbler och kartonger och nu är de på väg till Stockholm as I write som de säger på utrikiska. 
Men innan de åkte plockade de lite plommon som precis har mognat: 

Sen fick de öppna bakdörrarna på bilen så jag fick ta ett foto där man ser hur fullt det är: 

Ja... och så tuffade de iväg... och jag kunde naturligtvis inte låta bli att filma det! 

Och hur mår jag mitt i allt det här? Ja... jag har inte riktigt hunnit känna efter än, men... det är liksom både sorgligt och skönt på samma gång tror jag. Jag kommer ju sakna grabben så in i vassen! Men samtidigt så har Käre Maken och jag planer som vi kan börja realisera nu. 
De flesta planerna handlar om att renovera huset, vilket blir lättare nu med mindre möbler och prylar som "dräller" omkring. Och det är en person mindre att ta hänsyn till och anpassa sig efter... Men tomt... det blir det!

Det är ju så i alla grupper av människor att man har en viss dynamik och när nån tillkommer eller försvinner från gruppen så förändras dynamiken. Jag tror ju inte att det kommer bli nån drastisk förändring nu men jag känner redan av att nåt är annorlunda! Det känns som att ett stort hål eller utrymme har bildats som inte var här förut! Svårt att förklara... 

Men allt är som det ska! Det är bara att hänga med i svängarna så gott man kan! Livet är ju i ständig förändring och ingenting är för evigt detsamma! Nu går vi mot nya mål Maken och jag! Det kommer bli bra! 

Anneli.

PS. Det har hänt några gånger att några av mina bloggläsare inte kunnat se nån video när jag har lagt ut en sån i ett blogginlägg, så för säkerhets skull lägger jag länken till videon i det här blogginlägget HÄR: DS.

R.I.P. älskade svärfar.

Efter att jag publicerade gårdagens blogginlägg gick jag in till min svärfar i Da House, som jag ju hade skrivit att jag skulle göra. Svärmor och Käre Maken satt redan hos svärfar som låg i sängen - okontaktbar men fortfarande vid liv. Hans andning var regelbunden men ansträngd.
47 minuter senare gjorde han sin sista utandning och var sen borta...

♥ Jorma 1936-08-24 - 2020-05-09. ♥

Jag vill gärna berätta för dig lite om vad som hände, för även döendet kan vara ganska... ganska... vackert när det får gå så här lugnt och stilla som det gjorde för svärfar. 

Så här var det:
Innan jag gick ut till Da House bad jag Käre Sonen att ringa till sin storebror i Stockholm och höra med honom om han hade tid för ett videosamtal. Det hade han, för Käre Sonen kom ut med sin telefon och hade storebror i luren. Vi berättade för storebror att nu var det inte så långt kvar och han fick prata med och se oss alla genom telefonen. Jag sa till honom att "du kan hälsa på farfar - han kan höra dig" och storebror sa "hej farfar, det är XX" (vet inte om det är Ok att skriva hans namn så jag gör inte det) medan jag riktade mobilkameran så att han såg sin farfar. Direkt svärfar hörde sin förstfödde sonson började han andas lugnare... mindre ansträngt. Det var en markant skillnad! 

Vi pratade lite till men höll på att avsluta samtalet när Käre Maken ställde en fråga till sin pappa: "Var det det här du väntade på"? Han syftade på att förstfödde sonsonen skulle vara med - om än bara genom ett videosamtal. Svärfar nickade svagt och drog sen det som blev hans sista andetag. NU var han redo att släppa taget!

Alltså; det här KAN INTE vara en slump! Under hela det ca 1½ dygnet som svärfar varit okontaktbar så hade Käre Maken då och då sagt till sin pappa att det är Ok att släppa taget, att han inte behöver stanna längre. Men han höll envist kvar... tills han fått höra sitt första barnbarns röst. Sen kunde han släppa!

Svärfar och storebror har alltid haft ett särskilt band. Redan när storebror bara var 2 år så var han med sin farfar överallt! Ja, han till och med skulle följa med hem och "sova faffa" - trots att jag fortfarande ammade honom! Men farfar var bättre än tutten och han skulle absolut följa med och sova mellan farmor och farfar i deras säng! Punkt slut! Och det gjorde han - så ofta det gick!

Ja farfar och storebror var som "ler och långhalm" ända till storebror flyttade till Stockholm, så jag kan verkligen förstå att svärfar inte ville släppa taget innan sonsonen på nåt sätt kunde vara med och ta farväl! ♥

Som du förstår så blev det en hel del tårar... både av sorg och lättnad. En älskad människa har lämnat oss och han är mycket saknad! ♥ Vila i frid älskade Jorma! ♥

Anneli.

Naturhealing

Idag har jag inte nåt speciellt hälsorelaterat att skriva om, men kände att jag ville visa er den vackra röda pionen som blommar nu (eftersom jag visade den vita härom dagen). 

Fast när man tänker efter så kan man väl ändå säga att saker man blir glad av - som vackra blommor till exempel - bidrar till hälsan på ett positivt sätt, och att vistas i naturen/trädgården är ju rena rama healingen, så lite om hälsa handlar det här blogginlägget om iallafall... 😏

Men pionen var det... Här kommer ett foto på den:

Den röda pionen är lite mindre än den vita, men den är lika vacker tycker jag!

Idag har Käre Storebror d.y. (den yngre) åkt hem till Stockholm till mammas (alltså min) stora sorg, men jag kan glatt konstatera så här på 19:de fastedagen att jag klarat av alla frestelser i form av god mat som Bröderna Bus lagat! Och innan han åkte så plockade han säkert 1½ - 2 liter rosenblad som nu ligger på torkning ute i Da House. ♥ Det är MIN pojke det! ♥ 

Nu är det 11 dagar kvar om jag ska fasta i 30 dagar. Tror ni att jag klarar det? Själv är jag ganska så säker på att jag gör det - om jag väljer det! Det är viljan som avgör! Som det känns nu så vill jag fasta tiden ut, för det känns fortfarande himla bra. Men nedräkningen har börjat - det kan man inte ta miste på! Det känns i hela kroppen på nåt vis... Som när man känner att hösten närmar sig de sista sommardagarna - så ungefär känns det! Det är iallafall det närmaste jag kan komma för att beskriva den känslan.

Jamensådåså! Då är det bara resten kvar! 😄

Anneli.