2:a Advent 2022

Idag tittar jag bara in som hastigast för att önska alla en riktigt fin 2:a advent! 

Jag kan också passa på att avslöja att chokladen i min chokladkalender är jättegod (hittills iallafall)! Och det borde den vara... för ca 300 spänn för 240 g choklad varken kan eller ska man förvänta sig nåt annat! Må så vara att den är Raw och ekologisk... men priset är rätt saftig ändå tycker jag!
Men jag klagar inte - det var ju Käre Maken som tyckte att jag var värd denna kalender och köpte den till mig! ♥ 

Ja men då så! Då säger vi så för denna gång! Fortsätt att ha det bra som min käre svärfar alltid brukade säga! ♥ 

Anneli.

1 år av saknad!

Idag är det precis 1 år sen min käre svärfar dog i sovrummet ute i Da House! 

När jag tog ovanstående foto hade begravningsbyrån precis burit ut hans kropp. 😢

Det är med stor kärlek och saknad jag tänker lite extra på honom idag. ♥ 

Sen begravningen har jag inte sett Käre Maken gråta eller vara ledsen en enda gång och för en tid sen frågade jag honom hur han känner när han tänker på sin pappa. Han tänkte en stund och så svarade han: "Jag känner mest tacksamhet för allt han gjorde för mig och för oss"! Det tyckte jag var fint! ♥ 

Det svåraste med sorg är när man har något osagt till den som dött; det kan vara ett tack, en ursäkt eller något man önskade att man sagt/talat om till exempel. Men det verkar inte finnas nåt sånt mellan far och son i det här fallet (och inte mellan Käre Svärfar eller mig heller) och när den delen av sorgen inte finns blir den lättare att bära och det blir lättare att se allt fint och bra i relationen!

Har du en sorg du inte kommit över eller bearbetat kan jag varmt rekommendera handlingsprogrammet Sorgbearbetning (som bl a jag är kursledare i).

Men nu har jag inte tid att sitta här längre! Vi ska bjuda Kära Svärmor på fika! Hon ska inte behöva sitta ensam en dag som denna och jag har bullar i frysen som inte äter upp sig själva!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Vilken dag som helst kommer ett nytt blogginlägg om vad som händer med min hälsa och i mitt liv. Jag har inte haft nån energi att skriva nåt om det sen sist, men ska försöka "skärpa mig", så håll utkik!

Anneli.

Ett sista farväl

Dagen jag har fruktat men samtidigt längtat efter har nu äntligen kommit - och gått; igår hade vi begravning för min älskade svärfar!

Jag måste säga att jag är riktigt stolt över mig själv som mer eller mindre själv har roddat hela begravningen - från planering, tillverkning av programblad/folder, manus till vad jag skulle säga, letat upp och fixat till foto på svärfar och printat ut alltihop och vikt alla programbladen och så bakning av kakor, bullar och rabarber- & jordgubbspaj. Det jag fick hjälp med var musiklistan och alla inköp av ingredienser och blommor. Ja, och så allt det begravningsbyrån gjorde förstås!

Så här såg programbladet ut (klicka på bilden för att den ska komma upp i större format).

Framsidan             uppslaget             baksidan

På själva begravningen var det jag som fick vara istället för en officiant som det heter när man har en borgerlig begravning (istället för en präst), för hade nån från begravningsbyrån varit officiant hade det kostat 3 800 kr!!! Himlans dyrt om nån frågar mig!!!

Jag tror ingen förstår hur mycket jobb och engagemang jag har lagt ner... men jag gjorde det med glädje och kärlek! ♥ Det jag är mest stolt över är att jag har gjort allt utan att stressa!
Jag begriper inte hur det gick till men så var det iallafall! (Nån gång ska man väl lyckas!?!)

När vi kom till kapellet hade Sophie på Folkare Begravningsbyrå gjort så här fint vid kistan så det enda jag gjorde var att sätta dit fotot på svärfar.

När alla hade kommit så fick de som ville ta ett kort och skriva en hälsning till svärfar och för det ändamålet hade vi gjort i ordning ett bord där också blommorna som skulle läggas på kistan när vi skulle ta farväl stod:

Korten skulle Sophie lägga i kistan efter att vi gått.

En programpunkt var att de som ville kunde gå fram och säga några ord till/om svärfar och det var det några som gjorde!

Här står Käre Maken och läser upp det han själv hade skrivit till sin pappa. Det var jättefint och inte ett öga var torrt! ♥

♥ Här står mina två yngsta söner och tröstar varandra! ♥ Mitt hjärta svämmade över både av kärlek till dem båda och smärta över deras sorg! Men det var så fint på nåt vis... ♥

Efter ceremonin åkte vi hem och fikade i Da House. Men inte ett enda kort blev taget då! Vi fokuserade på att umgås och prata med varandra istället! Ja, och så göra heder åt anrättningarna förstås! Och jag kan stolt säga att allt var 100 % hembakat, ekologiskt och enligt gästerna väldigt, väldigt gott!

Både begravningen och minnesstunden efteråt var mycket lyckade om jag får säga det själv! Jag är så nöjd med allting! Och det hoppas jag att Käre Svärfar också är! Jag kände nog av honom när vi satt och fikade kan ni tro (eller inte...) och han var även med mig när jag bakade allt smaskens! Och jag är ganska så säker på att även han var nöjd med allting! ♥

Anneli.

En dag i taget, en sak i taget.

Efter att svärfar dog i lördags har allt känts väldigt konstigt. Overkligt på nåt vis...
Det är ju inte som att jag inte förstår vad som hänt, men... ändå förstår man inte... VILL kanske inte förstå? Du som varit med om nåt liknande förstår säkert vad jag menar.

I lördags, efter att de från Begravningsbyrån hade hämtat svärfar, började jag plocka undan lite och tog några foton i rummet där svärfar just blivit utburen med fötterna först:

Tomt... Nyss låg han här och nu är han borta... 

Sen låste jag och gick in till stora huset. Jag orkade inte uppbåda nån energi till att vara kvar längre.

Igår orkade jag inte heller gå in till Da House... Jag visste att jag borde hämta några grejer i kylskåpet, fortsätta plocka ihop svärfars saker och ställa fram det som Palliativa Teamet ska komma och hämta, men... det liksom gick bara inte... Men IDAG äntligen tog jag mig samman och gick in och började.
Det kändes jättekonstigt att t ex slänga svärfars tandborste, diska det sista glaset han druckit ur och slänga den sista yoghurten som jag hade gjort till honom men som aldrig blev uppäten... Men nu kan iallafall Palliativa Teamet komma, för nu har jag plockat ihop allting som de ska ta med sig!

Imorgon ska vi till Begravningsbyrån och prata begravning. Sen ska en dödsannons skrivas och skickas in till tidningen. Det är samtal som ska ringas och massor av annat som ska roddas... Jag känner mig ganska dränerad på energi, men allting måste ju göras! Jag försöker tänka: "en dag i taget, en sak i taget" och att det inte bara är jag som ska fixa allting! Men jag vill ju underlätta så mycket som möjligt för Käre Maken och för Kära Svärmor..!
Men det ordnar sig... Det gör det alltid! På nåt vis...

Anneli.

R.I.P. älskade svärfar.

Efter att jag publicerade gårdagens blogginlägg gick jag in till min svärfar i Da House, som jag ju hade skrivit att jag skulle göra. Svärmor och Käre Maken satt redan hos svärfar som låg i sängen - okontaktbar men fortfarande vid liv. Hans andning var regelbunden men ansträngd.
47 minuter senare gjorde han sin sista utandning och var sen borta...

♥ Jorma 1936-08-24 - 2020-05-09. ♥

Jag vill gärna berätta för dig lite om vad som hände, för även döendet kan vara ganska... ganska... vackert när det får gå så här lugnt och stilla som det gjorde för svärfar. 

Så här var det:
Innan jag gick ut till Da House bad jag Käre Sonen att ringa till sin storebror i Stockholm och höra med honom om han hade tid för ett videosamtal. Det hade han, för Käre Sonen kom ut med sin telefon och hade storebror i luren. Vi berättade för storebror att nu var det inte så långt kvar och han fick prata med och se oss alla genom telefonen. Jag sa till honom att "du kan hälsa på farfar - han kan höra dig" och storebror sa "hej farfar, det är XX" (vet inte om det är Ok att skriva hans namn så jag gör inte det) medan jag riktade mobilkameran så att han såg sin farfar. Direkt svärfar hörde sin förstfödde sonson började han andas lugnare... mindre ansträngt. Det var en markant skillnad! 

Vi pratade lite till men höll på att avsluta samtalet när Käre Maken ställde en fråga till sin pappa: "Var det det här du väntade på"? Han syftade på att förstfödde sonsonen skulle vara med - om än bara genom ett videosamtal. Svärfar nickade svagt och drog sen det som blev hans sista andetag. NU var han redo att släppa taget!

Alltså; det här KAN INTE vara en slump! Under hela det ca 1½ dygnet som svärfar varit okontaktbar så hade Käre Maken då och då sagt till sin pappa att det är Ok att släppa taget, att han inte behöver stanna längre. Men han höll envist kvar... tills han fått höra sitt första barnbarns röst. Sen kunde han släppa!

Svärfar och storebror har alltid haft ett särskilt band. Redan när storebror bara var 2 år så var han med sin farfar överallt! Ja, han till och med skulle följa med hem och "sova faffa" - trots att jag fortfarande ammade honom! Men farfar var bättre än tutten och han skulle absolut följa med och sova mellan farmor och farfar i deras säng! Punkt slut! Och det gjorde han - så ofta det gick!

Ja farfar och storebror var som "ler och långhalm" ända till storebror flyttade till Stockholm, så jag kan verkligen förstå att svärfar inte ville släppa taget innan sonsonen på nåt sätt kunde vara med och ta farväl! ♥

Som du förstår så blev det en hel del tårar... både av sorg och lättnad. En älskad människa har lämnat oss och han är mycket saknad! ♥ Vila i frid älskade Jorma! ♥

Anneli.

I dödens väntrum

I dödens väntrum står allting stilla. Vi väntar. Väntar på det oundvikliga. Det ogreppbara. Det vi vet är på väg att hända, men vet inte när. Men när det än kommer så för varje minut oss närmare det oundvikliga slutet.

Nu har min svärfar bott hos oss i drygt 5 veckor. När han kom hade jag en förhoppning om att han åtminstone skulle få en sista sommar här hos oss, men så kommer det inte att bli...
Redan för drygt 2 veckor sen sa ju hans läkare att han antagligen inte har långt kvar, men efter det blev han först lite bättre, lite piggare en tid men sen sämre igen... De senaste dagarna har vi nästan bara väntat på att han ska ta sitt sista andetag men än har han inte velat släppa taget om livet. Men han äter inte längre, och dricker inte heller... Vi fuktar hans mun och läppar med en tuss doppad i vatten. Det är allt vi kan göra.
Käre Maken sover inne hos honom sen en dryg vecka tillbaka för vi vill inte att han ska vara ensam.

Sovrummet som svärfar sover i.

Senast igår satt Kära Svärmor och jag på varsin sida om Käre Svärfars säng i flera timmar. Vi pratade lågmält om än det ena, än det andra, men svärfar bara ligger där... halvsover... tittar lite på oss ibland, men säger ingenting. Han orkar inte prata längre. Jag ger honom massa Healing - både när jag är där och på distans när jag är inne i stora huset. Inte för att det kommer att göra att han lever längre eller blir friskare, men kanske underlättar det själva dödsprocessen... jag hoppas det. Det finns inte så mycket annat jag kan göra.

För ca en vecka sen fick vi direktiv av svärfars läkare att sluta ge honom hans mediciner - de kunde inte längre hjälpa honom. Nu får han bara smärtstillande och lugnande. 

I dödens väntrum spirar även liv; i form av mina små plantor.

När jag satt vid svärfars säng igår och tänkte på liv och död så slogs jag av hur sammantvinnade dessa ytterligheter är... I samma rum som svärfar väntar på döden växer mina "bebisar" - mina plantor - sig större och större i väntan på att det ska gå att plantera ut dem så de får bära nytt liv i form av tomater och paprikor. Och jag fick veta härom dagen att en av mina mycket nära vänner är gravid! Inne hos oss i stora huset har 3 små kattungar nyligen fötts.

Glädje och sorg, liv och död... allt på samma gång. Men det är väl det som är livet: att allt som har en början måste få ett slut. Iallafall i vår fysiska verklighet...
Och mellan början och slutet kan man bara göra så gott man kan med den tid man blir given!

Nu ska jag gå ut till Käre Svärfar i Da House och sitta hos honom några timmar. Än andas han, men det är inte så mycket mer...

Anneli.

I livets slutskede

Jag vet... Jag har inte skrivit nåt på en hel månad... Jag har tänkt att jag ska skriva, men... tid, ork och lust har inte infunnit sig samtidigt och då blir det inget skrivet!

Solnedgång utanför vårt hus den 31/3-20

Dessutom har vi fått tillökning i familjen! Nä, inte av ett barn eller husdjur, men av en pappa/farfar/svärfar! Käre Makens pappa har flyttat hem till oss för snart 3 veckor sen. Han är svårt sjuk i cancer som spridit sig i hela kroppen och han blev utskriven från sjukhuset med orden "Nu kan vi inte göra mer för dig här och du har bara några veckor kvar att leva" (⬅ den korta versionen). 😢
Så blev han flyttad till ett korttidsboende eftersom det inte fungerar att han bor hemma (bl a för att min svärmor är 82 år och inte orkar ta hand om honom och deras hus är svårt att handikappanpassa).

På korttidsboendet vantrivdes han som bara den! Personalen kom typ bara in till rummet för att ge mediciner och tala om att det fanns mat i matsalen, men aldrig var det nån som frågade hur det är eller stannade och pratade! Till råga på eländet blev det besöksförbud p g a Coronaviruset så vi frågade om han ville flytta hem till oss och det ville han gärna - ja, han blev jätteglad! ♥

Käre Svärfar bor inte inne i vårt hus utan ute i Da House som ju redan var handikappanpassat från när min pappa bodde där för 19 år sen. Käre Svärfar har dessutom byggt den lägenheten (tillsammans med Käre Maken) så det är inte mer än rätt att han får bo där nu när han behöver hjälp så här i livets slutskede!

Så här vackert är det hos oss! (31/3 -20)

Vi hjälps alla åt med att ta hand om Käre Svärfar; Käre Maken är den som oftast lagar hans mat (hemgjort och ekologiskt förstås!), jag håller honom sällskap och ger honom Healing (han ber faktiskt om det!) och Käre Sonen går också in varje dag och hälsar på och hjälper till med det han kan! Han har till och med lagat mat till sin farfar och hjälpt honom på toa! Han är duktig den pojken! ♥ 

Jag är den som "bråkar" med vårdpersonalen (läs: ifrågasätter) om medicinerna (så han bara får det som behövs... jag tycker att det inom vården allt för ofta ges "för säkerhets skull" och svärfar är tillräckligt medtagen av alla mediciner han får) och så är det förstås jag som har "nattskiftet"! 😜Ja, jag har fortfarande inte fått ordning på min dygnsrytm, men just nu är det ganska bra! Det är tryggt för Käre Svärfar att veta att det är nån vaken här nästan dygnet runt och att han kan ringa så kommer vi på en minut! Han har förstås ett larm också som går till Palliativa Teamet men det är inte så ofta han har behövt larma dem som tur är.

Jag tycker att det går jättebra att ha Käre Svärfar boende här och så har vi ju jättefin hjälp och stöd av Palliativa Teamet som kommer minst varannan dag! Kära Svärmor kommer förstås nästan varje dag och hälsar på och ibland stannar hon på en bit mat.
Ja, jag tycker verkligen att det funkar superbra och jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis! Jag skulle inte ha samvete att låta svärfar bo på nåt hem där han inte ens trivs! Men det tar ganska mycket tid - även fast vi hjälps åt! Men tacksamheten i svärfars ögon gör allt värt det! ♥ Ja, jag är genuint tacksam för att vi får rå om honom så här i slutet på hans liv! Han har hjälpt oss sååå himla mycket under alla år och nu är det vår tur! ♥

Kommet så här långt i mitt blogginlägg så kom svärfars läkare hit. Efter att hon undersökt svärfar och pratat med honom och Käre Maken så var hennes besked till oss att det antagligen inte är långt kvar nu... Hur långt går inte att säga men tecknen är där; han vill/kan inte äta, kommer inte längre upp ur sängen och är väldigt medtagen. Han kan dö i natt, om en vecka eller om två... det går inte att säga just nu. Det enda vi vet är att utförsbacken helt plötsligt blivit brantare... 😢

Mitt hjärta svämmar över av ömhet för min svärfar! Det kommer bli svårt när han till slut lämnar oss men vi har alla minnen kvar och han kommer för alltid leva kvar i våra hjärtan! ♥
Men än är det lite liv kvar i honom så nu ska jag gå ut och sitta hos honom en stund!

Anneli.