Fyra små överlevare

Idag blir det bara en kortis för att visa och berätta om förunderligheter i naturen - eller rättare sagt i mitt lilla potatisland!

Förra sommaren hade jag ju tomatplantor där min potatis nu växer så fint. När Käre Maken skulle ta bort lite ogräs där så märkte han att viss grönska inte var ogräs alls utan självsådda tomatplantor! Han hann ta bort några stycken men 4 blev kvar och dem satte han i en kruka som han ställde på altanen. Tomater och potatis trivs ju inte ihop och ska odlas långt ifrån varandra har jag lärt mig. 

Det är väl egentligen lite väl trångt med fyra tomatplantor i den krukan men de stod faktiskt trängre när de stod ute i landet, så det får gå!

Som det tränade ögat ser så har de inte kommit särskilt långt - de flesta som odlar tomater har redan frukt på sina plantor och det dröjer innan dessa får! Men fördelen med de här tomatplantorna är att de blivit härdade från början (till skillnad från när de drivits upp i växthus) och att när det blir för kallt ute så kan jag alltid ta in dem!
De står tyvärr inte optimalt på altanen för där är inte tillräckligt mycket sol egentligen men vi kanske kommer på ett bättre ställe om vi får tänka efter!

Det ska bli kul att se vad det blir av det här och hur det än blir så blir det en ny erfarenhet att lägga till mina odlingserfarenheter! Tänk, jag som inte tänkte odla några tomater i år! Men de här tomatplantorna ville annorlunda! Och då får det vara så! Live and let live! Inte hade jag samvete att bara slänga dessa plantor i komposten!

Anneli.

I livets slutskede

Jag vet... Jag har inte skrivit nåt på en hel månad... Jag har tänkt att jag ska skriva, men... tid, ork och lust har inte infunnit sig samtidigt och då blir det inget skrivet!

Solnedgång utanför vårt hus den 31/3-20

Dessutom har vi fått tillökning i familjen! Nä, inte av ett barn eller husdjur, men av en pappa/farfar/svärfar! Käre Makens pappa har flyttat hem till oss för snart 3 veckor sen. Han är svårt sjuk i cancer som spridit sig i hela kroppen och han blev utskriven från sjukhuset med orden "Nu kan vi inte göra mer för dig här och du har bara några veckor kvar att leva" (⬅ den korta versionen). 😢
Så blev han flyttad till ett korttidsboende eftersom det inte fungerar att han bor hemma (bl a för att min svärmor är 82 år och inte orkar ta hand om honom och deras hus är svårt att handikappanpassa).

På korttidsboendet vantrivdes han som bara den! Personalen kom typ bara in till rummet för att ge mediciner och tala om att det fanns mat i matsalen, men aldrig var det nån som frågade hur det är eller stannade och pratade! Till råga på eländet blev det besöksförbud p g a Coronaviruset så vi frågade om han ville flytta hem till oss och det ville han gärna - ja, han blev jätteglad! ♥

Käre Svärfar bor inte inne i vårt hus utan ute i Da House som ju redan var handikappanpassat från när min pappa bodde där för 19 år sen. Käre Svärfar har dessutom byggt den lägenheten (tillsammans med Käre Maken) så det är inte mer än rätt att han får bo där nu när han behöver hjälp så här i livets slutskede!

Så här vackert är det hos oss! (31/3 -20)

Vi hjälps alla åt med att ta hand om Käre Svärfar; Käre Maken är den som oftast lagar hans mat (hemgjort och ekologiskt förstås!), jag håller honom sällskap och ger honom Healing (han ber faktiskt om det!) och Käre Sonen går också in varje dag och hälsar på och hjälper till med det han kan! Han har till och med lagat mat till sin farfar och hjälpt honom på toa! Han är duktig den pojken! ♥ 

Jag är den som "bråkar" med vårdpersonalen (läs: ifrågasätter) om medicinerna (så han bara får det som behövs... jag tycker att det inom vården allt för ofta ges "för säkerhets skull" och svärfar är tillräckligt medtagen av alla mediciner han får) och så är det förstås jag som har "nattskiftet"! 😜Ja, jag har fortfarande inte fått ordning på min dygnsrytm, men just nu är det ganska bra! Det är tryggt för Käre Svärfar att veta att det är nån vaken här nästan dygnet runt och att han kan ringa så kommer vi på en minut! Han har förstås ett larm också som går till Palliativa Teamet men det är inte så ofta han har behövt larma dem som tur är.

Jag tycker att det går jättebra att ha Käre Svärfar boende här och så har vi ju jättefin hjälp och stöd av Palliativa Teamet som kommer minst varannan dag! Kära Svärmor kommer förstås nästan varje dag och hälsar på och ibland stannar hon på en bit mat.
Ja, jag tycker verkligen att det funkar superbra och jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis! Jag skulle inte ha samvete att låta svärfar bo på nåt hem där han inte ens trivs! Men det tar ganska mycket tid - även fast vi hjälps åt! Men tacksamheten i svärfars ögon gör allt värt det! ♥ Ja, jag är genuint tacksam för att vi får rå om honom så här i slutet på hans liv! Han har hjälpt oss sååå himla mycket under alla år och nu är det vår tur! ♥

Kommet så här långt i mitt blogginlägg så kom svärfars läkare hit. Efter att hon undersökt svärfar och pratat med honom och Käre Maken så var hennes besked till oss att det antagligen inte är långt kvar nu... Hur långt går inte att säga men tecknen är där; han vill/kan inte äta, kommer inte längre upp ur sängen och är väldigt medtagen. Han kan dö i natt, om en vecka eller om två... det går inte att säga just nu. Det enda vi vet är att utförsbacken helt plötsligt blivit brantare... 😢

Mitt hjärta svämmar över av ömhet för min svärfar! Det kommer bli svårt när han till slut lämnar oss men vi har alla minnen kvar och han kommer för alltid leva kvar i våra hjärtan! ♥
Men än är det lite liv kvar i honom så nu ska jag gå ut och sitta hos honom en stund!

Anneli.

Hur det går, tips & dubbelmoral

Åh vilken stressig vecka jag har haft! Ja, ni som inte är utbrända skulle säkert inte tycka att det var särskilt stressigt men för mig som fortfarande inte är "på banan" efter kraschen in i den berömda väggen för typ 3 år sen har det varit hektiskt! Jag har haft nånting inbokat varje dag! Roliga saker förvisso - och självvalda - men inte desto mindre stressigt för mig. Och två av dagarna började det inbokade redan kl 10.00 på morgonen och då är jag ju normalt inte ens vaken!

Det roliga med det här - förutom att allt jag gjort har varit roligt (på olika sätt) - är att jag inte har blödit näsblod en enda gång! Det är faktiskt nästan 2 veckor sen jag blödde sist! Hurra! Så förhoppningsvis är det över för denna gång. (Har ju i hela mitt liv haft perioder där jag blödit mycket näsblod.)
Jag läste nånstans att kryddan Paprikapulver var bra för att stärka blodkärlen(!) så den senaste dryga veckan har jag haft paprikapulver i nästan allt jag ätit! Det smakar ju inte så mycket så man kan ha det i det mesta - iallafall om man inte tar för mycket!

Nu vet jag ju inte om det är just paprikapulvret som hjälpt för jag hade inte blödit näsblod på några dagar när jag började äta det, men det är ju ingenting som skadar åtminstone! Och det kanske kan vara ett tips till andra som har samma problem som jag.

Och nu en varning till eventuellt kräkmagade läsare! Fortsätt läs på egen risk!
En av dagarna förra veckan satt jag och fikade med några trevliga människor varav en muslim och två veganer (jag och en till) och resten vanliga köttätare. Av någon anledning kom vi att prata om halalslakt och jag menade på att så som djur slaktas i Sverige skulle det nästan kunna klassas som halal eftersom man hänger djuret i bakbenen och skär upp halsen så att blodet rinner ut. Killen som är muslim höll inte med utan förklarade hur viktigt det var att djurets hjärta fortfarande slår så att ALLT blod rinner ur djuret, varpå jag hävdade att det nog gjorde det även på svenska slakterier eftersom djuret bara är medvetslös; bedövat med en bultpistol när det hängs upp och blodet bara forsar ur det stackars djuret när slaktaren skär av halspulsådern.
Ungefär här kom vilda protester från en av kvinnorna i gänget. "Nu får ni sluta prata om det där" sa hon. "Jag vill inte höra"! Men, sa jag, du vet väl vad det är du äter när du äter kött? "Ja det är klart jag vet" sa hon, "men jag vill inte tänka på det"! Här kanske jag borde ha hållit käften, men jag kunde inte låta bli att utbrista att jag tycker att det är dubbelmoral! Det går ann att någon annan utför det otänkbara som man själv inte klarar av att göra så att man själv bara kan gå till affären och köpa färdigpaketerat, helt opersonliga likdel... jag menar köttbitar! Men att göra det själv... ICKE! Är inte det höjden av dubbelmoral så vet inte jag..!
Men, having said that, så HAR jag ändå en förståelse för att det blir sån här dubbelmoral! Är man uppfostrad med att kött är mat så är ju det det normala; så man gör! Och alla kan väl inte slakta sina egna djur..? (Fast det borde man om man ska äta kött kan jag tycka... Åtminstone att vara med och se hur det går till!)

"Om slakthus hade glasväggar skulle alla vara vegetarianer" John Lennon.

Som vegetarian (från födseln) och relativt nybliven vegan (från nyår) kan jag inte låta bli att undra hur denna dubbelmoral påverkar empatin och medlidandet för våra medvarelser på denna planet... Suck... Men var och en gör som den vill efter sitt eget samvete! För min egen del är att jag blivit vegan det bästa jag gjort! Jag bara undrar varför det tog så lång tid för mig att förstå att mjölkproduktionen också bidrar till så ofantligt mycket lidande och död... Men bättre sent än aldrig! ♥

Anneli.

Tjugosjunde uppdateringen av Frekvensmedicinen + lite om honung

Yeey! Här kommer ett nytt blogginlägg - och "bara" en vecka efter det förra jag skrev! 😜 Det tar sig sa mordbrännaren! 😉

Igår tog jag sista skvätten av den första flaskan Ytterbium från den här omgången. Om jag har räknat rätt så har jag nu tagit sammanlagt 10 flaskor av just Ytterbium, fast i högre och högre frekvenser.

One down - two to go!

Om det redan innan var svårt att säga vad som gjort vad - Frekvensdropparna eller förändrad livsstil - så är det helt omöjligt denna gång eftersom jag har varit så himlans sjuk stor del av de här 28 dagarna! Ja, jag är inte helt hundra tillbaka på banan än faktiskt! Den här "mansförkylningen" var en riktigt envis och seg rackare! 😷
Så om det har hänt nåt positivt med min hälsa under senaste månaden så är det ingenting jag medvetet märker av. Men som ni vet vid det här laget så har jag ju en övertygelse om att medicinen jobbar på, om så i det "fördolda"! Rätt som det är så "rasslar" det förhoppningsvis till och hälsan tar ett skutt framåt! 😊

Honung hörrni! Är det nåt ni gillar och använder?
Som "Vegan wannabe" kan man kanske tycka att honung är något jag borde sluta använda, men jag har tagit beslutet att fortsätta! Anledningarna är främst två:
1. Det är så otroligt nyttigt, och har medicinska kvalitéer som jag inte vill vara utan!
2. Bina är utrotningshotade! På grund av hur vi (miss)sköter jordbruket med alla dessa superfarliga kemikalier som sprutas på våra grödor och som dödar massor av bin varje år (köp ekologiskt!!!) så behövs våra biodlare mer än nånsin! Och köper vi inte deras honung så kommer de inte fortsätta med biodling! Så är det! Tillgång och efterfrågan hänger ihop som ler och långhalm!

För några dagar sen så tog jag min språkkompis med mig och åkte till en biodlare som bor en bit utanför Avesta, och där köpte vi lite honung.

Denna är helt Raw, d.v.s. inte uppvärmd - inte ens upp till 42 grader som annars är det tillåtna för att fortfarande vara Raw, så den känns förstås extra nyttig och lyxig!

På sistone har jag både läst om och pratat med biodlare om honungstillverkning och fått en rätt positiv bild av hur det går till - åtminstone här i Sverige. Jag har trott att biodlarna tar all honung och sen ger sockervatten som ersättning för honungen som ju egentligen är binas föda. Men det gör de alltså inte som tur är! Så som jag har fått det förklarat för mig (av tre olika biodlare som jag träffat personligen + en artikel jag läste om biodling i Sverige) så lämnas en del av honungen kvar till bina, plus att de stödmatas med sockervatten. Det känns ju lite mer Ok än att de bara rensar rent på honung! Så även om jag kan känna lite dåligt samvete för att en stor del av binas honung stjäls från dem så menar de här biodlarna på att de är måna om sina bin och självklart vill att de ska vara friska och starka, vilket de inte skulle bli utan att få äta av sin egen honung.

Biets viktigaste uppgift i naturen är ju att pollinera blommor, bl.a. så att det blir frukt och bär som vi kan äta av. Om för många bin dör så dör vi människor också! Vi lever i symbios - den ena kan inte finnas utan den andra! Så jag kommer att fortsätta använda honung utan alltför dåligt samvete! Och vad jag använder honungen till, det tänkte jag återkomma till i ett annat blogginlägg!

Anneli.