1 år av saknad!

Idag är det precis 1 år sen min käre svärfar dog i sovrummet ute i Da House! 

När jag tog ovanstående foto hade begravningsbyrån precis burit ut hans kropp. 😢

Det är med stor kärlek och saknad jag tänker lite extra på honom idag. ♥ 

Sen begravningen har jag inte sett Käre Maken gråta eller vara ledsen en enda gång och för en tid sen frågade jag honom hur han känner när han tänker på sin pappa. Han tänkte en stund och så svarade han: "Jag känner mest tacksamhet för allt han gjorde för mig och för oss"! Det tyckte jag var fint! ♥ 

Det svåraste med sorg är när man har något osagt till den som dött; det kan vara ett tack, en ursäkt eller något man önskade att man sagt/talat om till exempel. Men det verkar inte finnas nåt sånt mellan far och son i det här fallet (och inte mellan Käre Svärfar eller mig heller) och när den delen av sorgen inte finns blir den lättare att bära och det blir lättare att se allt fint och bra i relationen!

Har du en sorg du inte kommit över eller bearbetat kan jag varmt rekommendera handlingsprogrammet Sorgbearbetning (som bl a jag är kursledare i).

Men nu har jag inte tid att sitta här längre! Vi ska bjuda Kära Svärmor på fika! Hon ska inte behöva sitta ensam en dag som denna och jag har bullar i frysen som inte äter upp sig själva!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Vilken dag som helst kommer ett nytt blogginlägg om vad som händer med min hälsa och i mitt liv. Jag har inte haft nån energi att skriva nåt om det sen sist, men ska försöka "skärpa mig", så håll utkik!

Anneli.

En dag i taget, en sak i taget.

Efter att svärfar dog i lördags har allt känts väldigt konstigt. Overkligt på nåt vis...
Det är ju inte som att jag inte förstår vad som hänt, men... ändå förstår man inte... VILL kanske inte förstå? Du som varit med om nåt liknande förstår säkert vad jag menar.

I lördags, efter att de från Begravningsbyrån hade hämtat svärfar, började jag plocka undan lite och tog några foton i rummet där svärfar just blivit utburen med fötterna först:

Tomt... Nyss låg han här och nu är han borta... 

Sen låste jag och gick in till stora huset. Jag orkade inte uppbåda nån energi till att vara kvar längre.

Igår orkade jag inte heller gå in till Da House... Jag visste att jag borde hämta några grejer i kylskåpet, fortsätta plocka ihop svärfars saker och ställa fram det som Palliativa Teamet ska komma och hämta, men... det liksom gick bara inte... Men IDAG äntligen tog jag mig samman och gick in och började.
Det kändes jättekonstigt att t ex slänga svärfars tandborste, diska det sista glaset han druckit ur och slänga den sista yoghurten som jag hade gjort till honom men som aldrig blev uppäten... Men nu kan iallafall Palliativa Teamet komma, för nu har jag plockat ihop allting som de ska ta med sig!

Imorgon ska vi till Begravningsbyrån och prata begravning. Sen ska en dödsannons skrivas och skickas in till tidningen. Det är samtal som ska ringas och massor av annat som ska roddas... Jag känner mig ganska dränerad på energi, men allting måste ju göras! Jag försöker tänka: "en dag i taget, en sak i taget" och att det inte bara är jag som ska fixa allting! Men jag vill ju underlätta så mycket som möjligt för Käre Maken och för Kära Svärmor..!
Men det ordnar sig... Det gör det alltid! På nåt vis...

Anneli.