Att läka en bruten handled - Anneli style

Ringa en Homeopat kanske inte är det första man gör när man bryter ett ben nånstans i kroppen. Har man brutit nåt vill man till akuten och träffa en utbildad doktor! Det gäller även för mig! Men sen - under läkningen - kan man få bra hjälp med Homeopatmedicin! 

De första två veckorna efter att jag ramlade och bröt vänstra handleden orkade jag av nån anledning inte ringa min Homeopat och inte kunde jag hitta den Homeopatmedicin jag vet att jag har hemma heller. Vid alla slags slag och stötar så är medlet Arnica det rekommenderade medlet (med undantag för om det blöder) och nånstans här i huset finns Arnica både i potenserna D6 och D12 - men var? 

En av de första saker jag gjorde efter att jag opererade handleden för 6 dagar sen var att ringa min Homeopat. Jag berättade vad som hänt och hon lovade att skicka några Homeopatmedel till mig.
Tack vare Post Nords INTE så eminenta postgång kom de fram först idag. 

Arnica C30 (som jag tog nu på en gång), Arnica C200 (som jag ska ta imorgon) och medlet Symph. C12 som jag ska ta om några dagar.

Arnica ska hjälpa med läkningen av mjukdelarna och snabba på läkningen av blåmärken och hematom och Symph. ska hjälpa själva benet att läka snabbare. Ja, tack! Jag tar all hjälp jag kan få! (Jag är sjukt trött på att vara gipsad!)

Andra läkande faktorer är näringsrik mat och att skratta och ha roligt! Det är jag rätt bra på som tur är!

So far so good. Men jag har kommit på en sak som jag egentligen redan visste men inte riktigt kopplat: när man får smärtlindring (eller blir sövd) så betyder inte det att kroppen inte har ont! Det är bara att smärtsignalerna till hjärnan är blockerade så man inte känner/registrerar att man har ont! När jag kom på det insåg jag att min kropp är i CHOCK! Min kropp har ju känt ALLT som hänt den! Allt från fallet och benet som bröts till den smärtsamma blockaden, de otaliga försöken att få till en infart, till skalpellen som skar upp handleden och stygnen när operationssåret syddes ihop! Men stackars kropp!!! Inte konstigt att jag sover så in i vassen länge! Varje natt sen fallet i trappen har jag sovit 10-11 timmar per natt och för några nätter sen till och med i 12 timmar och 15 minuter! Klart som korvspad att min kropp behöver all vila den kan få! 

Missförstå mig rätt: jag är otroligt tacksam för akutvården och smärtlindring! Men att inse vad kroppen gått igenom och tillåta sig att vila så mycket som man behöver är också viktigt! Det var himla skönt att få syn på det! Och viktigt (vilket är varför jag ville skriva om det)! 

Men nu går vi mot ljusare tider - inte bara rent årstidsmässigt utan för min del också för att det bara är en dryg vecka kvar tills jag ska bli av med stygn och gips! Tjohoo! 

Förresten; nåt annat jag är glad över är att jag inte behövt ta en enda Alvedon! Jag har haft asken framme hela tiden men nu åker den in i medicinskåpet! Har jag inte behövt dem hittills så lär jag inte behöva dem nu heller! 

På det hela taget så är livet rätt bra! Snart fyller jag år och Käre Maken har lovat att hjälpa mig att baka till kalaset! Det ska bli kul!

Anneli.

Frågor, svar och nåt jag glömde igår

Min kompis som kallar sig "tantista" när hon kommenterar här på bloggen hade ett par frågor på gårdagens inlägg och jag tänkte att jag besvarar dem i ett nytt blogginlägg för andra kanske också har samma frågor. Och så glömde jag bort att berätta om det första som hände när jag kom in på akuten i onsdags. Nånting tråkigt faktiskt men som var nödvändigt. Jag börjar med att visa och berätta det så har vi det överstökat!

Jo, när jag kom in på akuten så var min hand och mina fingrar jättesvullna. Inget konstigt med det - snarare förväntat efter vad som hänt. Sjuksköterskan som tog emot mig när det var min tur insåg direkt att mina vigselringar måste bort så att jag inte skulle riskera att förlora ringfingret. Att få av dem med tvål och vatten var uteslutet så det fanns inget annat att göra än att kapa av dem! 😱😢 

Alltså, förlovningsringen hade suttit på mitt finger i exakt på dagen 30 år och 6 månader när de sågades av och vigselringen har suttit på mitt finger i nästan 30 år; vi gifte oss den 3 april 1994. Det gjorde nästan ont i hjärtat när sjuksköterskan sågade itu ringarna men jag måste hålla med henne om att det trots allt var viktigare att få ha fingret kvar! 
När jag tittar på mina fingrar på vänsterhanden nu så är de minst lika svullna idag som i onsdags så det är bara att inse att det var nödvändigt att få bort ringarna - även om jag kan känna sorg över att de inte sitter där de brukar. När min handled är läkt och återställd så får vi gå till en guldsmed och laga ringarna så att jag kan ha dem igen. Allting ordnar sig så småningom! 

Nu till tantistas frågor:
1. Varför gick jag baklänges? Ja, en helt legitim fråga som enkelt kan besvaras så här: ibland när jag vänder mig om - speciellt om det är på en begränsad yta, som t ex på ett trappsteg - blir jag lite yr i huvudet och rädd för att ramla (jag skyller på mitt låga blodtryck för det). Så at the time kändes det säkrare att gå försiktigt baklänges, och det gick ju bra... tills jag missbedömde antal trappsteg och trodde att jag stod på golvet när jag i själva verket hade ett trappsteg kvar. Och hur det gick vet vi ju redan...
2. Vad ska ortopeden i Falun göra? Svar: Ingen aning! Men läkaren på akuten sa nåt om att det eventuellt kan behövas en operation om det inte läker som det ska så jag antar att det är det de vill kolla. Det måste ju vara bättre att göra den ev. operationen så fort som möjligt och inte vänta tills gipset tas bort om 4-6 veckor tänker jag.

Nåt som känns lite positivt är att trots gips, smärta och att jag ska ha handen i högläge, vilket jag har med hjälp av kuddar, så sov jag riktigt gott i natt! Visst vaknar jag massor av gånger för att få med mig kudden i rätt läge när jag vänder mig i sängen men jag har lyckats somna om direkt jag hittat en ny skön sovställning och fått kudden på plats!
Och nåt Käre Maken tycker är positivt är att jag inte kan nattsudda längre för jag behöver ju hjälp med massa saker inför sänggåendet så jag får helt enkelt gå och lägga mig när han är trött! Jag är ju trött alltid och hela tiden så det har egentligen inte varit nåt problem! Men jag sa till honom att han inte ska hoppas för mycket för det är inte säkert att jag lyckas hålla min nya, tidigare läggtid sen när jag klarar mig själv igen... men han kan ju få njuta medan det varar iallafall, eller hur! 😏😊

Ja, inget ont som inte har nått gott med sig! Och allting har en ände (och korven den har två 😉)! Jag hoppas att jag läker snabbt så jag slipper ha gips på min födelsedag men det får tiden utvisa! Jag har ju aldrig i hela mitt liv brutit nån kroppsdel förut så jag har inte en susning om min läkningsförmåga i detta sammanhang! Jag gör som loppan och lever på hoppet! Och ni som kan skicka Healing får gärna skicka en skvätt till mig så kommer läkningen att gå som en dans! 💃 Tack! ♥

Anneli.

När huvudet är dumt får kroppen lida...

Vilken jäkla början på detta år! 😱 Ja, första dagen gick ju bra men sen... sen skulle jag gå och lägga mig... klockan var nog närmare 04.00 på natten/morgonen till den 2/1 när jag började gå upp för trappen för att komma till sovrummet. När jag hade kommit 4-5 trappsteg upp såg jag att jag glömt släcka hall-lampan och började försiktigt gå baklänges nerför trappen igen. Det var mitt första misstag. Det andra misstaget var att jag trodde jag nått golvet och tog ytterligare ett steg bakåt för att kunna släcka lampan... och föll handlöst bakåt och landade med ett brak raklång på golvet! Pang! Tjong! Smack! Där låg jag på rygg och kände att jag slagit mig rätt ordentligt!
Jag var nog rätt chockad men minns att jag tänkte att jag måste försöka komma upp från golvet "innan jag fattar hur ont jag har". Så jag lyckades sätta mig upp men märkte att vänsterhanden hade jag ingen nytta av så jag hasade på rumpan fram till trappen för att försöka använda den för att häva mig upp. Jag insåg att jag hade en chans på mig om mina redan försvagade muskler (pga sköldkörtelsjukdomen Graves som jag gått och "skaffat mig") skulle orka få upp min alldeles för tunga lekamen från golvet. Så jag tog i för Kung och Fosterland och kom faktiskt upp! Men jäklar vad ont jag hade!

Käre Maken hade sovit sig igenom hela eventet och inte märkt nånting! Skönt att jag inte väckte honom tänkte jag. 
När jag stod där på hallgolvet insåg jag att förutom handen så hade vänster fot också fått sig en rejäl smäll och även svanskotan, så att ta sig upp för trappen var inte att tänka på! Bakhuvudet var faktiskt det minst skadade för en liten kartong som stod på hallgolvet hade dämpat den smällen! Tack kartongen!
Jag linkade in på lilltoa för där hade jag en extra tandborste och så var jag pinknödig! Bäst jag satt där hörde jag Käre Maken komma ner. Han måste haft nåt på känn för han undrade var jag var (vilket han inte brukar. Han är van vid att jag nattsuddar). Jag berättade vad som hänt och han gick och hämtade några lindor så jag kunde lägga om handen. Sen tyckte han att vi skulle försöka ta oss upp till sovrummet och med lite meck, stånk, stön och ett och annat skrik från mig kom vi upp så att jag kunde lägga mig i sängen efter att Käre Maken hjälpt mig av med kläderna. Men nån sömn att tala om blev det inte... ont, ont, ont..!

När jag väl kom upp ur sängen nån gång efter lunch typ och tagit mig in i badrummet insåg jag att jag skulle behöva mer hjälp än vad jag egentligen är bekväm med! Med en obrukbar vänsterhand klarar jag t ex inte av att klä på mig själv. Jag kan tvätta mig i vänster armhåla men inte den högra... mm, mm... Att gå nerför trappen själv vore ett självmordsuppdrag men uppför lyckades jag faktiskt komma igår! 

Nu hör jag flera av er tänka: "men åkte du inte in på akuten, då"? Men se då känner ni inte mig så väl! Jag försöker hålla mig från sjukvården så mycket jag kan! Men... nästa dag, dvs igår, när jag såg att handen blivit blåsvart och värken inte lagt sig så ringde jag iallafall till Sjukvårdsupplysningen. Inte ett dugg förvånande sa sköterskan jag pratade med att jag omedelbart skulle åka in till Akuten. Suck, sa jag. Jag gör väl det då!
Efter en liten portion havregrynsgröt körde Käre Maken in mig och jag fick komma upp på röntgen efter bara 30 minuter! Men sen... vänta, vänta, vänta... 8 timmar och 40 minuter senare (ÅTTA TIMMAR OCH FYRTIO MINUTER!!!) var jag klar och kunde åka hem! Då hade läkaren äntligen kommit med beskedet att handleden var bruten, dragit benet i rätt läge med hjälp av en sjuksköterska (aj, aj, aj - som fan!) och gipsat handen och armen ända till armvecket! Kl 23.40 var jag äntligen hemma igen, hungrig som en varg! Allt jag hade ätit förutom gröten var en sån där liten näringsbar som jag tursamt hade i min handväska! 

Idag på förmiddagen fick jag komma tillbaka för ny röntgen för att se att benet låg rätt, vilket det som tur var gjorde. Och idag tog det "bara" 2 timmar och 45 minuter innan jag fick åka hem igen trots att jag fick åka upp till röntgen direkt jag kom. Men jag kommer att bli kallad till ortopeden uppe i Falun snart. Ja, så kan det gå! Nu ska jag ha hand och arm gipsat i 4-6 veckor! Och jag som skulle börja baka till min födelsedag som är om precis 5 veckor! Jag fyller jämt i år och hade tänkt att slå på stort... vi får väl se hur det går. Jag får instruera Käre Maken så han får baka åt mig. Under mitt överinseende och mina instruktioner naturligtvis! Jag vill ju ha det som jag vill ha det! 😉

Men nu undrar jag: när nu året börjat på detta vis; betyder det att det kommer fortsätta i samma eländiga anda eller kan det bara bli bättre från och med nu? Ja, det får tiden utvisa men jag siktar naturligtvis på att det bara ska bli bättre! När livet ger en citroner så gör man nåt smaskigt av dem! Det är min devis! 😊

Nu tänker jag avsluta detta mitt första blogginlägg skrivet med bara en hand! Det var ju lite jobbigt får jag säga men det får gå! "If there's a will, there's a way" som de säger på utrikiska!

Anneli.

PS. Nä, jag har inga värktabletter! Käre Maken skulle köpa till mig igår men glömde det. Men har jag klarat mig så här långt så ska jag väl klara mig resten av den här läkningstiden också! DS.

Akuten tur och re... Näää...

Nu vet jag varför jag är så in i vassen trött hela tiden! Det finns en helt logisk förklaring! Om du fortsätter läsa så får du också veta den!

Egentligen så skulle det här blogginlägget kunna vara hur långt som helst men jag ska försöka hålla det liiite kortare! 
Jag har ju för ca 7 - 8 år sen eller nåt blivit diagnosticerad med knölstruma och struma av alla de sorter är nåt man är trött när man har. Men på senaste kanske halvåret eller nåt så har jag ju varit så trött och orkeslös så det har känts bortom rim och reson! Men envisa Anneli går ju inte till doktorn!

I början på mars i år började mitt hjärta att fladdra - konstant i 3 veckor! Gick jag till doktorn? Nix!
Efter tre veckor slutade hjärtat fladdra och jag tänkte först att "va bra då! Det fixade sig själv"! Men det gjorde det inte..! Nä, för ungefär samtidigt märkte jag att så fort jag rörde mig det allra minsta så började jag flåsa som om jag sprungit tre varv runt kvarteret! Men hjärtat slog lugnt! Eller...? Nja, lite väl hårt slog det nog...
Gick jag till doktorn? Nix! Inte förrän i onsdags (13/4) bestämde jag mig för att låta Käre Maken köra in mig till Akuten - och det vara bara för att jag under natten till onsdag märkte att jag blev sämre. Även jag har gränser... och där var den nådd! Och tur var det för det visade sig vara i grevens tid!

På grund av Corona fick Käre Maken inte följa med in så jag fick sitta där på akuten och vänta på att det skulle bli min tur alldeles själv. Av 9 väntande personer så var det bara jag som inte hade mask på mig. Jag vägrar! För det första så tror jag att det är skadligt att använda mask (syrebrist), för det andra så hjälper det inte mot några jäkla virus! Virus är så små att de åker rakt igenom masken när man andas! Det är ungefär som att försöka stoppa en mygga med ett fotbollsnät! Så nej tack! Jag vill inte ha nån mask på mig!
Men inte bara det; när det känns som att man inte får tillräckligt med syre trots att man flåsar som en bälg, då går det inte att ha en mask på sig! Och dessutom får jag panik om nån försöker täcka mina andningsvägar! Så jag tycker att jag har legitima skäl.

Iallafall, det roliga var att efter att jag suttit i väntrummet nån timme så var det en av kvinnorna som också satt där och väntade som tog av sig sin mask! Det var modigt av henne för det är ett enormt tryck på en att man ska göra som "överheten" säger! Man får ofta sura blickar på sig när man inte gör som man "ska" och det är jobbigt att stå emot trycket! 

In till doktorn kom jag så småningom och han undersökte mig enligt konstens alla regler och konstaterade att jag inte var i nåt skick för att åka hem! Blodprover togs och bland annat ett som heter D-dimer som är till för att upptäcka blodproppar. Mitt D-dimer-test var skyhögt så de trodde att jag hade proppar i lungorna. Dagen efter (jag sov kvar på akuten) blev jag skickad på lungröntgen men inga proppar kunde ses. När jag frågade doktorn om det möjligtvis kunde finnas proppar nån annanstans så svarade han lite vagt att "ibland visar de där testerna fel... det är nog ingen fara..." Konstigt tänkte jag men protesterade inte. 

För att få komma upp till en avdelning så skulle man vara tvungen att ta ett PCR-test. Jag vägrade! Jag sa till sköterskorna och läkaren att det inte finns på kartan att nån sticker upp en sån där pinne och rotar runt uppe vid blod-hjärnbarriären på mig! Då åker jag hem, sa jag! Läkaren blev skitsur och stormade ut ur rummet men en sköterska stannade och försökte övertala mig. Men det hade hon ingenting för!
Efter en stund kom en annan sköterska in och frågade: "Men kan du inte ta ett sånt där anti-gentest då"?
Vad är det för nåt frågade jag och hon förklarade att då petar man bara precis innanför näsborrarna med den där testpinnen. Ok då sa jag och så fick hon göra det och jag fick åka upp till avdelning 3.

På avdelning 3 var alla - både sköterskor och läkare - supergulliga och jag kände mig lyssnad till och kanske inte alltid förstådd men ändå respekterad (jag är ju en sån jäkla motvallskäring som ska ifrågasätta allt)! Blev genast kopplad till hjärtövervakning som jag skulle ha dygnet runt. Jag avskyr att vara kopplad till massa sladdar och med en "skvallerdosa" (ena läkarens uttryck!) runt halsen! Särskilt på nätterna när man ska sova! Men jag fick ha det på hela tiden jag var på avd. 3. Suck...

Nu fortsatte pusselläggandet av min ohälsa. Den första doktorn jag träffade på avd. 3 höll med mig om att det borde letas efter blodproppar på andra ställen än i lungorna så han skickade mig på ultraljud av benen. Men inga proppar hittades där heller så det var väl testet det var fel på får man anta. Men det kändes skönt att de ändå fortsatte leta! 
När proppteorin inte höll var de tvungna att fortsätta klura på orsaker till mina symptom. Hjärtat hade de kollat med ultraljud redan när jag var på akuten men inga direkta fel hittades där heller. Bara att det var ansträngt.

En hel massa blodprov togs också. Sammanlagt tog de 18(!) rör blod!! Läkarna var fortfarande inne på att det måste vara nåt fel på mitt hjärta och ett av testen visade att hjärtat läckte samma ämne som vid hjärtinfarkt! Läskigt! Då trodde de att jag kunde ha kranskärlsförträngning och tänkte skicka mig till Falu lasarett nästa dag för magnetröntgen. 
Doktor Anders kom till mig sist på sin rond och satt och förklarade det här med kranskärlsförträngning och att det kunde förklara mina symptom. Och sen gick han hem för dagen. Men döm om min förvåning - och tacksamhet! - när han nån timme senare dyker upp vid min sjuksäng i civila kläder och glatt säger att NU har han kommit på vad som är fel med mig! "Det är inget fel på ditt hjärta" sa han, "du har hypertyreos, förmodligen den typ som heter Graves". Han hade helt plötsligt kommit på det medan han körde hem från jobbet! 
Så tiden för magnetröntgen i Falun avbeställdes och jag fick förutom hjärtmedicinen och de vätskedrivande tabletter jag fått tidigare även nån medicin för hypertyreosen. Men den har läskiga biverkningar så jag tog bara tre doser och förklarade för den läkare som var där då att jag var orolig för biverkningarna och ville avvakta med dem tills jag hade varit hos en Homeopat som jag ska till på onsdag. Till min förvåning var han ovanligt förstående!

Att jag måste fortsätta med hjärtmedicinen beror på att min sköldkörtel överproducerar (å det grövsta tydligen!) de sköldkörtelhormoner den är till för att producera men i de alldeles för stora mängderna ger de hjärtpåverkan. 

Allt det här tog 5 dygn så när som på några timmar. Men nu är jag hemma igen. Kom hem igår eftermiddag. Och VET du hur skönt det är att få sova i sin egen säng utan att vara kopplad till massa sladdar!?! 

Maten på sjukhuset var förvånansvärt god! Men det var ingen mat för sjuka människor som ska tillfriskna! De enda färska grönsaker jag fick var några stackars gurkskivor på frukostmackorna och frukt fanns överhuvudtaget inte! 

Jag fick vegansk mat minus gluten och soja. När jag påpekade att frukt är nyttigt när man ska läka så köpte de ett äpple, ett päron och en apelsin till mig! 

Hur mår jag nu då? Jag flåsar fortfarande så fort jag rör mig men aningens mindre (det skulle antagligen försvinna om jag tog den där förnicklade medicinen...) och mitt hjärta är lugnt. Trött som tusan fortfarande men det kommer jag att vara till min sköldkörtel på ena eller andra sättet har läkt. 
Ja, nu vet du lite hur jag har och haft det och kanske förstår varför det inte blir så mycket skrivet här på bloggen just nu. Men bättre tider stundar! Det har jag bestämt och då blir det så! 

Anneli.