Pepptalk till mig själv

"Nä men allvarligt Anneli! Nu får du skärpa dig"!
"Men jag orkar inte..."
"Jo, försök! Ingenting blir ju bättre av att du bara sitter där och häckar! Kom igen nu Anneli"!
"Ja... Ok då. Jag ska försöka..."

Som du kanske förstod av ovanstående dialog mellan en del av mig och en annan del av mig så är jag trött, slut och helt galet skittrött! Fel på sköldkörteln gör så med folk... Det och alla tider att passa. Det känns som att jag har klippkort på Falu lasarett/ortopeden där jag bland annat har träffat en av läkarna som opererade mig och arbetsterapeuten som jag har träffat jag vet inte hur många gånger och nu fått två nya ortoser av.
Sen har jag ju den sedvanliga blodprovstagningen på Avesta lasarett som varit varannan vecka men nu ska glesas ut till var fjärde för att mina sköldkörtelvärden är stabila. Något förhöjda men stabila. Det känns positivt!
Som grädde på moset har jag varit till tandläkaren och ska tillbaka för att laga ett hål nån gång i juni. Till det har vi torsdagarna i Logen; Öppet hus, f.d. stickcaféet, men det är åtminstone roligt!  
Det här kanske inte låter så stressande för dig som läser det här men för mig känns det som att jag knappt gör nåt annat... Jag behöver sååå mycket tid där jag inte har något inbokat och bara kan sitta och "häcka" (oftast vid datorn...)!

För ett par veckor sen hade jag världens dipp! Käre Maken pratade med mig men min trötta hjärna kunde inte koppla ihop orden till nån mening; jag förstod helt enkelt inte vad han sa! Det är riktigt otäckt när det händer och så hade jag i flera månader när jag var som värst utbränd. Nu var det bara en dag men det var lika lite kul som det var 2015 - 2016... 

Meeen... Nu när jag ändå tagit mig i kragen och börjat skriva ett nytt blogginlägg så vill jag inte slösa bort tiden med att klaga! Jag ville bara ge en uppdatering om läget och varför det inte skrivits nåt här på över en månad. 
Det jag bland annat tänkte visa var att äntligen, lagom till sommaren... är min halsduk färdigstickad!

Egentligen var den nog färdigstickad för en eller ett par decimeter sen för jag får vira den tre varv runt halsen när jag ska ha den på mig men det gör inget! Huvudsaken är att den är skön att ha på sig och det är den! Och så älskar jag färgen!

Och apropå ortoser så har jag faktiskt fotat dem för att visa dig! När man som jag har artros och ont i tummarna - särskilt vänster tumme efter att läkaren på akuten drog för kung och fosterland i den när jag skulle gipsas - så har man en tendens att lägga in tummen i handen för att liksom skydda den och det är inte bra för då förkortas muskeln och man får sämre rörlighet i tummen. Det ortosen gör är att hålla tummen på plats så det inte händer.
Den här ortosen fick jag för drygt en månad sen och den ska jag ha när jag sover: 

Jag trodde att det skulle bli svårt att sova med den men icke! Snarare tvärtom faktiskt! 

Det känns nästan som att hålla en vän i handen - lite tryggt så där! Men vi får se hur det går att sova med den i sommar när det är varmt på nätterna... Time will tell!

Sen har jag fått en mindre ortos men av samma hårda material som jag ska ha (och har) på dagarna: 

Den är också helt Ok att ha på sig men inte när jag äter med kniv och gaffel eller stickar! Då måste jag ta av den för annars gör det ont i "tummgreppet". Jag vet inte om det är nåt som går att göra nåt åt men jag ska tillbaka till arbetsterapeuten i början av juni och då tar jag väl med den så får vi se om det går att rätta till. 

Och kolla, kolla på ärret efter operationen! Det har läkt jättefint! Jag är förresten mycket mindre stel om fingrarna och i handleden också så övningarna arbetsterapeuten gav mig har gett resultat! Nu återstår bara att få tillbaka styrkan också... men det kommer! 

På det stora hela så känns det som att allting går åt rätt håll! Inte så snabbt som jag vill men ändå! Alla framsteg - även små - är framsteg! Det behöver man påminna sig om ibland!

Men det här blir allt för idag! På återseende - när det nu blir!

Anneli.

Det går framåt!

Då var det dags för en ny blogguppdatering från Anneli In Da Greenhouse! Jag sitter här med en stor kopp "Chikko not coffee" - det kaffesubstitut som jag skrev om i DETTA blogginlägg. Även om jag faktiskt har druckit kaffe några gånger nu i år - efter nästan två års uppehåll - så vill jag inte börja dricka det regelbundet eller ens ofta och eftersom jag tycker om smaken på Chikko not coffee så lider jag inte det allra minsta av att byta ut riktigt kaffe mot det! Så det är inget synd om mig alltså! 😊

Idag tänkte jag uppdatera mina kära bloggläsare om två saker: 
1. Hur det går med handleden och handen
2. Vad jag gjorde på "Öppet Hus" i Logen igår

I onsdags var jag iväg upp till ortopeden i Falun igen och träffade "min" arbetsterapeut. Hon ville veta hur det gått med övningarna som jag skrev om i DETTA blogginlägg och ge lite mer tips på "Do's and don'ts" för att underlätta fortsatt läkning. Jag fick också ett "ärrplåster" som ska sitta på 23 timmar/dygn och det hjälper själva ärret att läka bättre. 

På väg ut ur Falu lasarett svängde jag in på apoteket och köpte en förpackning ärrplåster så jag har det hemma när det är dags att byta: 

Ett plåster kan man ha i 3-4 dagar och det är ju bra för det var rätt dyrt. 97 spänn gick det på! 

Ja, ja... bara det hjälper! 

Min hand och handled har iallafall blivit lite bättre med hjälp av övningarna. Jag är inte riktigt lika stel längre och kan till och med göra en knytnäve av vänsterhanden efter en stunds uppmjukande rörelser. Men jag har fortfarande ingen styrka i fingrarna och det gör lite ont att träna men det var förväntat enligt arbetsterapeuten. Så på det stora hela går det åt rätt håll!

Och nu över till nånting helt  - eller nästan helt annat - nämligen veckans "Öppet Hus" i Logen:

De senaste gångerna har jag ju målat på den där tavlan som jag visade i förra blogginlägget men jag är inte så himla road av att måla egentligen... speciellt inte när jag inte är tillräckligt konstnärlig för att bli nöjd med resultatet. Jag menar; ska man måla tavlor så vill man ju med stolthet kunna hänga upp dem på väggen, eller hur!?! Och det kan jag inte! Så nu i torsdags rotade jag fram min stickning och tog med den! Jag tänkte att stickning kan vara bra träning för min vänstra hand och handled och det tror jag att det var också! Men jag fick vila lite då och då när det började göra för ont. Och det gick långsamt! Men ska den där halsduken bli klar nån gång så är det bara att sticka på! 

Jag vet inte hur lång den är och jag vet inte hur lång jag vill ha den men jag kommer nog iallafall sticka upp resten av nystanet. Jag har mer av samma garn men vi får se om det behövs. Eller om jag orkar. Time will tell! 

Ja men då så! Då säger vi så tycker jag! Ha nu en toppenfin helg så syns vi en annan gång!

Anneli.

Mindre, smidigare, skönare

Vad i hela friden ska detta blogginlägg handla om kan man ju undra med den titeln..! 😏 Jo, undra på du men om du fortsätter läsa så får du straxt veta! 😊

Nu har jag varit upp till Falu lasarett igen, närmare bestämt till ortopeden. Från och med nu ska jag börja träna min hand och handled och har fått ett schema för det: 

Ja, det syns lite dåligt på fotot men huvudsaken är ju att jag ser vilka övningar jag ska göra!

Under de här 6 veckorna som gått efter att jag bröt handleden; 4 veckor med gips och två veckor med ortosen, har min hand och handled stelnat till nåt fruktansvärt! Jag fattade inte hur mycket förrän jag förökte göra övningarna på pappret! Nu är det som att handen har ETT läge; jag kan inte böja den vare sig framåt eller bakåt mer än nån centimeter! Att försöka knyta ihop handen till en knytnäve gör jätteont och går bara typ halva vägen! Att vrida handen (handflatan upp - handflatan ner) är väl det som går minst dåligt men att säga att det går bra är att överdriva! TÄNK att man kan stelna till så pass fort! 😱 Då börjar man ju fatta hur viktigt det är att röra på sig regelbundet!

Om jag förstått saken rätt så är det musklerna som liksom blir kortare/stummare när de inte regelbundet får sträcka ut sig och användas så som görs när man kan röra sig som vanligt. Men efter att ha gjort ovanstående övningar 3 gånger igår och hittills 2 gånger idag så märker jag att musklerna mjuknar mer och mer och jag kan ta ut rörelserna lite mer. Jag har fått lite ondare också men det är övergående så på det stora hela så känner jag mig hoppfull att jag ska få rörligheten i handen och handleden helt återställd. Men fyra gånger om dagen ska jag träna! Men det är det ju värt! Jag vill ju kunna spela trummor igen (och gitarr och piano)! 

Men vad är det nu som är "mindre, smidigare och skönare"? Jo, min nya ortos: 

Min nya "lilla svarta"!

Den här ortosen ger inte så mycket stöd åt handleden men det behövs inte heller. Nu är det tummen som behöver mest stöd för i den har jag jäää-ligt ont! Alltså, jag har ju artros i båda tummarna och det gör ont! Men efter att doktorn på akuten den 3/1 drog nåt så in i vassen i tummen när han skulle försöka dra benet rätt innan han gipsade armen så har det varit 7 resor värre! Jag har heller ingen kraft i tummen, jag kan nätt och jämt hålla ett litet papper mellan tummen och pekfingret som det är just nu! Men jag hoppas att även det ska bli bättre nu när jag tränar mina stackars muskler. Det känns som sagt hoppfullt! Det är skönt att äntligen få göra något! Och bara som ett bevis på att det faktiskt går åt rätt håll så kan jag avslöja att detta blogginlägg är skrivet med både höger och vänster hand! 😁 Japp!

Så, allting går åt rätt håll och snart så är det vår! Fast det kan vara svårt att tro när man tittar ut genom fönstret! Vi har jättemycket snö och det fortsätter snöa ännu mer! Det här är utsikten från mitt skrivbord: 

Hur mycket jag än längtar till våren så måste jag ändå erkänna att det är vackert med all den här snön! Och alla årstider har sin charm! Eller? Vad tycker du?

Ha nu en riktigt fin Alla ♥-ans dag oavsett om du spenderar den med nån du älskar eller inte! Det viktigaste är väl ändå att älska sig själv, och i värsta fall kan man köpa sig egna blommor!

Anneli.

När huvudet är dumt får kroppen lida...

Vilken jäkla början på detta år! 😱 Ja, första dagen gick ju bra men sen... sen skulle jag gå och lägga mig... klockan var nog närmare 04.00 på natten/morgonen till den 2/1 när jag började gå upp för trappen för att komma till sovrummet. När jag hade kommit 4-5 trappsteg upp såg jag att jag glömt släcka hall-lampan och började försiktigt gå baklänges nerför trappen igen. Det var mitt första misstag. Det andra misstaget var att jag trodde jag nått golvet och tog ytterligare ett steg bakåt för att kunna släcka lampan... och föll handlöst bakåt och landade med ett brak raklång på golvet! Pang! Tjong! Smack! Där låg jag på rygg och kände att jag slagit mig rätt ordentligt!
Jag var nog rätt chockad men minns att jag tänkte att jag måste försöka komma upp från golvet "innan jag fattar hur ont jag har". Så jag lyckades sätta mig upp men märkte att vänsterhanden hade jag ingen nytta av så jag hasade på rumpan fram till trappen för att försöka använda den för att häva mig upp. Jag insåg att jag hade en chans på mig om mina redan försvagade muskler (pga sköldkörtelsjukdomen Graves som jag gått och "skaffat mig") skulle orka få upp min alldeles för tunga lekamen från golvet. Så jag tog i för Kung och Fosterland och kom faktiskt upp! Men jäklar vad ont jag hade!

Käre Maken hade sovit sig igenom hela eventet och inte märkt nånting! Skönt att jag inte väckte honom tänkte jag. 
När jag stod där på hallgolvet insåg jag att förutom handen så hade vänster fot också fått sig en rejäl smäll och även svanskotan, så att ta sig upp för trappen var inte att tänka på! Bakhuvudet var faktiskt det minst skadade för en liten kartong som stod på hallgolvet hade dämpat den smällen! Tack kartongen!
Jag linkade in på lilltoa för där hade jag en extra tandborste och så var jag pinknödig! Bäst jag satt där hörde jag Käre Maken komma ner. Han måste haft nåt på känn för han undrade var jag var (vilket han inte brukar. Han är van vid att jag nattsuddar). Jag berättade vad som hänt och han gick och hämtade några lindor så jag kunde lägga om handen. Sen tyckte han att vi skulle försöka ta oss upp till sovrummet och med lite meck, stånk, stön och ett och annat skrik från mig kom vi upp så att jag kunde lägga mig i sängen efter att Käre Maken hjälpt mig av med kläderna. Men nån sömn att tala om blev det inte... ont, ont, ont..!

När jag väl kom upp ur sängen nån gång efter lunch typ och tagit mig in i badrummet insåg jag att jag skulle behöva mer hjälp än vad jag egentligen är bekväm med! Med en obrukbar vänsterhand klarar jag t ex inte av att klä på mig själv. Jag kan tvätta mig i vänster armhåla men inte den högra... mm, mm... Att gå nerför trappen själv vore ett självmordsuppdrag men uppför lyckades jag faktiskt komma igår! 

Nu hör jag flera av er tänka: "men åkte du inte in på akuten, då"? Men se då känner ni inte mig så väl! Jag försöker hålla mig från sjukvården så mycket jag kan! Men... nästa dag, dvs igår, när jag såg att handen blivit blåsvart och värken inte lagt sig så ringde jag iallafall till Sjukvårdsupplysningen. Inte ett dugg förvånande sa sköterskan jag pratade med att jag omedelbart skulle åka in till Akuten. Suck, sa jag. Jag gör väl det då!
Efter en liten portion havregrynsgröt körde Käre Maken in mig och jag fick komma upp på röntgen efter bara 30 minuter! Men sen... vänta, vänta, vänta... 8 timmar och 40 minuter senare (ÅTTA TIMMAR OCH FYRTIO MINUTER!!!) var jag klar och kunde åka hem! Då hade läkaren äntligen kommit med beskedet att handleden var bruten, dragit benet i rätt läge med hjälp av en sjuksköterska (aj, aj, aj - som fan!) och gipsat handen och armen ända till armvecket! Kl 23.40 var jag äntligen hemma igen, hungrig som en varg! Allt jag hade ätit förutom gröten var en sån där liten näringsbar som jag tursamt hade i min handväska! 

Idag på förmiddagen fick jag komma tillbaka för ny röntgen för att se att benet låg rätt, vilket det som tur var gjorde. Och idag tog det "bara" 2 timmar och 45 minuter innan jag fick åka hem igen trots att jag fick åka upp till röntgen direkt jag kom. Men jag kommer att bli kallad till ortopeden uppe i Falun snart. Ja, så kan det gå! Nu ska jag ha hand och arm gipsat i 4-6 veckor! Och jag som skulle börja baka till min födelsedag som är om precis 5 veckor! Jag fyller jämt i år och hade tänkt att slå på stort... vi får väl se hur det går. Jag får instruera Käre Maken så han får baka åt mig. Under mitt överinseende och mina instruktioner naturligtvis! Jag vill ju ha det som jag vill ha det! 😉

Men nu undrar jag: när nu året börjat på detta vis; betyder det att det kommer fortsätta i samma eländiga anda eller kan det bara bli bättre från och med nu? Ja, det får tiden utvisa men jag siktar naturligtvis på att det bara ska bli bättre! När livet ger en citroner så gör man nåt smaskigt av dem! Det är min devis! 😊

Nu tänker jag avsluta detta mitt första blogginlägg skrivet med bara en hand! Det var ju lite jobbigt får jag säga men det får gå! "If there's a will, there's a way" som de säger på utrikiska!

Anneli.

PS. Nä, jag har inga värktabletter! Käre Maken skulle köpa till mig igår men glömde det. Men har jag klarat mig så här långt så ska jag väl klara mig resten av den här läkningstiden också! DS.