Kampen mot kilona.

Tänk att livet så ofta känns som en kamp! Ska det verkligen behöva vara så?
Människor från världens alla hörn kämpar med/emot/för allt från sin överlevnad till rena "I-landsproblem". Nu ska man väl i och för sig inte jämföra, för vad det än är som man kämpar med/emot/för så är det ju DET som är kampen i det egna livet. Som man säger inom Handlingsprogrammet för Sorgbearbetning: "Allt du känner känner du till 100 %". Det går liksom inte att känna nåt till 83,4 %... och samma är det med sånt vi kämpar med/emot/för: problemet som gör att vi kämpar känner vi till 100 %! Och därför blir det svårt (och ibland rent av dumt!) att jämföra sig med andra.

Jag kämpar ju för att återfå min hälsa, och jag kämpar med att gå ner i vikt! För att gå ner i vikt har jag provat allt mellan LCHF till viktväktarna, alla olika periodiska fastor som finns, några mer eller mindre suspekta bantningsmetoder, äppelcidervinäger och kosttillskott som ska hämma upptaget av kolhydrater eller fett... Och det enda som hänt är att jag sakta med säkert har gått upp i vikt... Visst har jag gått ner några kilo - många gånger genom livet! Men minsta lilla avsteg från vad-det-nu-är jag för tillfället håller på med så har vikten vänt och kurvan börjat klättra uppåt igen! Ja, det finns till och med gånger när jag verkligen inte fattar hur det är möjligt att viktkurvan börjar peka uppåt! Det har gått så långt att jag kallar mig för "Weight loss resistant" (det låter inget bra på svenska..), men det känns verkligen som att min kropp vägrar att släppa på överflödskilona! 😢

Det sägs att överviktiga människor är de mest lättlurade, och det ligger nog en del i det. Förmodligen för att det är lätt att bli desperat och villig att prova vad som helst. Men jag ser det mer som "skam den som ger sig" - åtminstone om man inte går på de värsta avarterna av "viktnedgångs hokus-pokus", utan försöker tänka lite kritiskt och på vad som är bra för hälsan! Jag kommer ihåg när jag var tonåring och läste i nån veckotidning om "Franskbröds-dieten" där man skulle leva på frallor och mjölk och på så sätt gå ner i vikt... Det var nog en inte helt genomtänkt metod... 😵 😜

Det jag har "gått på" den här gången är nåt jag har läst och hört om ganska länge, men inte testat - förrän nu; idag kom dessa med posten:

Sen jag började äta efter min 30-dagarsfasta har jag gått upp 3,2 kilo - på 13 dagar! Viss viktuppgång är oundviklig i o m att tarmarna börjar fyllas på lite mer än när man bara drack, men 3,2 kilo på 13 dagar känns inte kul! Men i mitt fall är det förhoppningsvis mest vätska, för mina anklar och fötter är så där supersvullna igen! 😕 Ja, hela kroppen känns svullen! Därav burken till vänster: Detox. Den innehåller örter som ska hjälpa bl a njurarna med vätskeregleringen i kroppen.

Grönt kaffe är känt för att öka förbränningen i kroppen, och hallonketon (vad nu DET är för nåt...) ska visst göra detsamma. Men sen är det ju så att det är ingen idé att ta kapslar med grönt kaffe för att gå ner i vikt, samtidigt som man käkar wienerbröd... (vilket jag inte gör!) Nä, man får nog vara ganska medveten om vad man stoppar i sig - och det tycker jag att jag är!
Sen jag slutade fasta så har jag bara ätit ett mål lagad mat om dagen, och det är till middagen, och i stort sett bara ätit frukt, grönsaker och lite nötter under dagen. Det känns som ett koncept jag de flesta dagar kommer kunna fortsätta med! Och då ska man väl inte kunna gå upp i vikt? Eller?
Time will tell...

Anneli.