R.I.P. älskade svärfar.

Efter att jag publicerade gårdagens blogginlägg gick jag in till min svärfar i Da House, som jag ju hade skrivit att jag skulle göra. Svärmor och Käre Maken satt redan hos svärfar som låg i sängen - okontaktbar men fortfarande vid liv. Hans andning var regelbunden men ansträngd.
47 minuter senare gjorde han sin sista utandning och var sen borta...

♥ Jorma 1936-08-24 - 2020-05-09. ♥

Jag vill gärna berätta för dig lite om vad som hände, för även döendet kan vara ganska... ganska... vackert när det får gå så här lugnt och stilla som det gjorde för svärfar. 

Så här var det:
Innan jag gick ut till Da House bad jag Käre Sonen att ringa till sin storebror i Stockholm och höra med honom om han hade tid för ett videosamtal. Det hade han, för Käre Sonen kom ut med sin telefon och hade storebror i luren. Vi berättade för storebror att nu var det inte så långt kvar och han fick prata med och se oss alla genom telefonen. Jag sa till honom att "du kan hälsa på farfar - han kan höra dig" och storebror sa "hej farfar, det är XX" (vet inte om det är Ok att skriva hans namn så jag gör inte det) medan jag riktade mobilkameran så att han såg sin farfar. Direkt svärfar hörde sin förstfödde sonson började han andas lugnare... mindre ansträngt. Det var en markant skillnad! 

Vi pratade lite till men höll på att avsluta samtalet när Käre Maken ställde en fråga till sin pappa: "Var det det här du väntade på"? Han syftade på att förstfödde sonsonen skulle vara med - om än bara genom ett videosamtal. Svärfar nickade svagt och drog sen det som blev hans sista andetag. NU var han redo att släppa taget!

Alltså; det här KAN INTE vara en slump! Under hela det ca 1½ dygnet som svärfar varit okontaktbar så hade Käre Maken då och då sagt till sin pappa att det är Ok att släppa taget, att han inte behöver stanna längre. Men han höll envist kvar... tills han fått höra sitt första barnbarns röst. Sen kunde han släppa!

Svärfar och storebror har alltid haft ett särskilt band. Redan när storebror bara var 2 år så var han med sin farfar överallt! Ja, han till och med skulle följa med hem och "sova faffa" - trots att jag fortfarande ammade honom! Men farfar var bättre än tutten och han skulle absolut följa med och sova mellan farmor och farfar i deras säng! Punkt slut! Och det gjorde han - så ofta det gick!

Ja farfar och storebror var som "ler och långhalm" ända till storebror flyttade till Stockholm, så jag kan verkligen förstå att svärfar inte ville släppa taget innan sonsonen på nåt sätt kunde vara med och ta farväl! ♥

Som du förstår så blev det en hel del tårar... både av sorg och lättnad. En älskad människa har lämnat oss och han är mycket saknad! ♥ Vila i frid älskade Jorma! ♥

Anneli.