Trampar vatten

Det var väl själva fa...sen (försöker låta bli att svära...) vad tiden springer iväg! Det är redan den 28 november och inte ett blogginlägg har blivit skrivet denna månad - förrän nu!

Jag skyller på utbrändheten! Ja, för det är faktiskt sant! Kanske inte hela sanningen, men en stor del av den! Jag ju haft Sorgbearbetningskursen, Hantverk- och Återbrukscaféet och lite annat för mig också som tagit tid och energi. Men mest är jag nog bara trött och när jag är trött har jag ingen inspiration och när jag inte har nån inspiration så blir det inga blogginlägg!
Flera gånger har jag tänkt att "det här vill jag skriva om på bloggen", men att vilja och att göra är två olika saker! Det känns som att jag bara trampar vatten; jag försöker hålla igång men kommer ingenstans! Ingenting (nästan) blir gjort... Suck... Ibland blir jag så trött på mig själv! 😔

Nåja! Idag blev det ett blogginlägg iallafall! 😊

Om en liten stund ska jag åka iväg till "Logen" här i byn där jag bor för det är där vi har Hantverk- och Återbrukscaféet. Ikväll är sista gången för i år. Ja, sista gången för detta decennium! 😱 Men vi planerar att komma igång igen i februari nästa år! När jag får tummer ur... ja, tid och energi menar jag, så tänkte jag fota det jag sysslat med under denna termin. Men förvänta er inga stordåd! Snarare tvärtom... 😉 Men i väntan på det så tänkte jag visa er min fina Amaryllis som jag fick av Käre Maken för ett par veckor sen:

Visst är den fin!?! Jag blir glad varje gång jag går in i vardagsrummet och ser den! 😍
Som ni kan se på fotot så har vi snö här hos oss! Men det är nollgradigt så den kommer nog inte ligga kvar så länge. Men vintern har ju bara börjat! 😜 Det blir nog mer snö vad det lider!

Men nu ska jag packa ihop mina grejer och bege mig till Logen! Vi ses i nästa blogginlägg!

Anneli.

Sagan om den ensamma chilin.

Det var en gång ett gäng chiliplantor som skulle säljas på ett loppis. En efter en blev sålda tills bara en var kvar. Men ingen verkade vilja köpa den! När loppiset stängde stod den ensam kvar på bordet i lokalen som loppisen hade varit i. Kvinnan som hade sått och drivit upp chiliplantorna ville inte behöva ta hem den sista chilin igen så hon gav bort den till en annan kvinna som också hade stått på loppiset.

Så den lilla chiliplantan fick ett nytt hem där den blev omplanterad i en större kruka och fick stå i ett köksfönster den första tiden och sen blev utflyttad till trädgården när det blev sommar. Chiliplantan blommade och satte röda, fina chilifrukter men kvinnan som hade fått chilin lät de flesta bara hänga kvar för hon tyckte att det röda liksom lös upp och såg fint ut! (Men några använde hon i matlagningen iallafall!)

När hösten kom fick chiliplantan flytta in till köksfönstret igen. Den hade växt ganska mycket och hade fortfarande både blommor och chilifrukter hängande från grenarna!

Vintern kom och gick och det blev vår och sen sommar men chiliplantan kom aldrig ut igen för kvinnan som fått den var väldigt sjuk och trött hela sommaren. Så chilin stod kvar i köksfönstret och fick vara tacksam att den iallafall fick vatten regelbundet. Det märkliga var att chiliplantan fortsatte att blomma lite då och då! Kvinnan provade att pollinera blommorna med en mjuk pensel och det fungerade faktiskt till kvinnans förtjusning! Nya, röda frukter bildades på chilin fast det egentligen inte var säsong för det!

Tiden gick och det blev sommar igen och nu - äntligen - fick chiliplantan komma ut i trädgården igen! Tunn och tanig efter så lång tid inomhus men fortfarande med chilifrukter hängande från de spensliga grenarna tänkte den lilla chilin att det enda som fattades nu var lite ny jord runt rötterna. En nåd att stilla bedja om! Och vem vet? Kanske får kvinnan som fick chilin lite energi till att plantera om den? Vi får hoppas det, för det är chilin värd!

~~~~ SLUT ~~~~

Den här sagan är alldeles sann och kvinnan som fick chiliplantan är förstås jag! Och nu ska jag gå ut och plantera om den! 

Anneli.