2-års"jubileum"

Idag är det exakt två år sen jag blev förtidspensionerad. Inte nåt att fira direkt, men sett så här i backspegeln så var det en himla tur att min läkare fick stopp på min framfart i arbetslivet! Tänk att jag inte fattade själv hur utbränd jag var! Nu så här efteråt kan jag inte förstå att jag var så blind!

Två år senare så kan jag konstatera att det tar lång tid att komma tillbaka. Väldigt lång tid! Och kanske kommer man aldrig helt tillbaka efter att ha smackat in i väggen så hårt?
Jag är fortfarande utbränd; rätt rejält! Men det går sakta åt rätt håll iallafall, och de bättre dagarna blir fler och fler.

Fast den senaste månaden har jag varit extremt trött (vilket förklarar varför det varit så långt mellan uppdateringarna här på bloggen)! Jag vet inte varför jag varit och är så trött... kan inte komma på att det hänt nåt eller varit nåt speciellt... Jag sover ju mycket bättre nu mot för två år sen, och jag äter nyttigare än jag gjort i hela mitt vuxna liv, men den här tröttheten är liksom bortom sömnkvalitén, antal timmar i sängen eller hur mycket frukt och grönt jag äter. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli piggare igen! Visst... jag borde gå ut och gå och få lite frisk luft... DET kanske skulle göra mig lite piggare. Men att gå funkar inte som det är just nu! Så ont i fötterna som jag har nuförtiden har jag aldrig haft förut! Så jag blir sittande... framför datorn eller framför TV:n... *Suck*

Ja, det här pensionärslivet... inte var det så här jag hade tänkt mig att det skulle bli... men det är som det är... TUR då att jag är så envis och har bestämt mig för att bli frisk igen - inte bara från utbrändheten utan från övriga krämpor också! Och när jag tänker efter så har jag ju redan (i stort sett) läkt ut tandlossningen och vad som nu var fel med mitt hjärta! Och kan man läka det, ja då kan man nog läka resten också!

Bara för att jag fryser så in i vassen (beroende på att jag är så trött skulle jag tro) så lägger jag in den här bilden:

Kortet tog jag i tisdags när jag var ute i Da House och eldade. Kaminen blev så varm att det inte gick att ta på den! Hoppas att jag blir varmare bara av att tänka på den och titta på fotot, för jag sitter här invirad i filtar! Och längtar till våren...

Nu är det strax dags att släpa sig ut till köket för att laga lite mat. Inte för att jag har nån lust eller direkt ork, men äta bör man annars... Jaja... dör gör vi ju ändå nån gång - men inte än! Det finns mycket liv kvar att leva! Bäst att äta lite!

Anneli.