Fyrtiosjätte uppdateringen av Frekvensmedicinen.

Så var det dags igen för en ny uppdatering av hur det går med Frekvensmedicinen.
Det blev så perfekt den här gången att i söndags kväll tog jag sista dropparna av Frekvensmedlet Thall-nitr och igår hade jag ny tid hos "min" Homeopat Kari Kokko! 😎

Den sista flaskan Thall-nitr gjorde ingen som helst märkbar skillnad på min hälsa, och som jag gett uttryck för i några blogginlägg nu så känns det som att det har ingen av de andra flaskorna heller gjort. Men Kari är av annan åsikt. Igår när jag var upp till honom tog han ett foto på mitt ena öga för att med Irisdiagnostik se vad som hänt i min kropp sen sist. Han visade mig och pekade på olika områden i min iris och förklarade vad han kunde se; vad som blivit bättre och vad som var kvar att jobba på. Så enligt honom ser han tydliga tecken på att vissa saker blivit bättre! Vad minns jag faktiskt inte... Alltså, jag är så sjukt trött just nu (de senaste veckorna har jag gått som en zombie!) att jag har svårare än vanligt att koncentrera mig och minnas vad folk säger!

Iallafall: Jag berättade för Kari att jag fryser jättemycket, att jag börjat sova lite sämre igen och att jag har tappat en förfärligt massa hår de senaste månaderna (jag har tappat mer än hälften av håret! 😱 När jag borstar och tvättar håret så lossnar det drivor med hår!) och Kari frågade mig lite mer om hur jag mår och jag berättade och förklarade. När han bildat sig en uppfattning om hur det är med mig så sa han att jag skulle få ett nytt medel som heter Anethum.

Three down - three to go!

Min vana trogen så glömde jag förstås att fråga vad det nya medlet är för, men det visar sig väl - förhoppningsvis... För av nån underlig anledning så kände jag mig glad och förhoppningsfull när jag gick ut från Karis mottagning. Som att det finns ett ljus i slutet av tunneln, även om jag inte riktigt kan se det - än...

Ja, det sista som lämnar människan är hoppet säger man ju så jag får väl göra som loppan och leva på det! Hoppet alltså! 😉

Anneli.

Idag är det 3 år sen...

Idag har jag nåt slags "jubileum" eller vad man ska kalla det... För precis just idag är det 3 år sen jag blev förtidspensionerad för svår utbrändhet!

Precis som ett mynt har 2 sidor så har även min förtidspensionering olika sidor. Jag hade ju hellre velat jobba, men hade jag envisats med det hade jag gått under! Och nu har mitt liv fått  ett nytt - annorlunda - innehåll som jag inte hade haft om jag jobbat!

Då - när det begav sig - ville jag så gärna jobba! Jag har ju varit hemma många år med mina 5 barn och långtidssjukskriven i olika omgångar med vad ingen fattade då vad det egentligen var, men sett i backspegeln så ser jag att jag redan var utbränd fast det begreppet inte ens fanns då! Så när jag äntligen kom ut i arbetslivet igen så kändes det riktigt bra att få jobba! Och få bättre inkomst..! Men livet ville visst annorlunda...

Nu efter 3 år mår jag lite bättre, men tillbaka är jag inte och kommer förmodligen aldrig att bli! För även om jag nu har mycket mindre stress och mer lugn och ro i mitt liv så är 4 områden påverkade för alltid (som det verkar):
1. Stresskänslig. Så in i vassen! Jag bara "stänger ner" när det går över min gräns!
2. Dålig ork! Även om jag stundtals känner mig pigg och alert så tar energin slut låååångt innan jag är "färdig" med vad det nu är jag gör.
3. Koncentration och fokus. Jag måste hela tiden skärpa mig för att t ex lyssna och förstå, hänga med i filmer och liknande. Eller skriva ett blogginlägg... Det tar otroligt mycket energi att skärpa sig och jag kan bli alldeles slut efteråt!
4. Minnet... "Glöm inte bort att komma ihåg att du har dåligt minne" brukade min mamma skämta ibland. Men jag behöver hela tiden ha påminnelser på mobilen eller lappar på kylskåpsdörren eller en notering i väggalmanackan och ändå missar jag saker ibland!

Bilden ärligen stulen från facebook!

Livet som förtidspensionerad har verkligen flera sidor: å ena sidan har jag mindre stress och mer fritid, men å andra sidan är ekonomin nu helt fruktansvärt dålig! Tur jag är duktig på att sköta min ekonomi och inte har några dyra vanor!

Men, för att summera ihop det här blogginlägget så kommer här min slutkläm: Jag tror att alla människor vill känna sig nyttiga och behövda, och det är nog därför många tycker att det är svårt att bli pensionär. Men för mig är det precis tvärt om! Jag känner mig till mer nytta för samhället nu som förtidspensionär än vad jag var när jag jobbade! Om jag hade jobbat så hade jag t ex aldrig orkat vara med på språkcaféer och hjälpt invandrare och asylsökande att lära sig svenska och att komma in i samhället! Jag har också engagerat mig lite i IOGT här i byn där jag bor och är med och ordnar trevliga träffar för både medlemmar och bybor! På så sätt kan jag förena nytta med nöje, d v s tillfredsställa mitt sociala behov av att träffa människor för min egen skull samtidigt som jag verkligen gör nytta och blir uppskattad av dem jag hjälper!

Livet som förtidspensionerad är inte helt fel... Men jag får säga som Hasse Alfredsson: "Livet är som en påse: tomt och innehållslöst - om man inte fyller det med något. Karameller till exempel"! 😎
Mina "karameller" är andra människor - oavsett om de behöver hjälp och stöd eller bara vill umgås! Så länge jag får hålla det på en nivå som jag klarar av...

Anneli.