I dödens väntrum

I dödens väntrum står allting stilla. Vi väntar. Väntar på det oundvikliga. Det ogreppbara. Det vi vet är på väg att hända, men vet inte när. Men när det än kommer så för varje minut oss närmare det oundvikliga slutet.

Nu har min svärfar bott hos oss i drygt 5 veckor. När han kom hade jag en förhoppning om att han åtminstone skulle få en sista sommar här hos oss, men så kommer det inte att bli...
Redan för drygt 2 veckor sen sa ju hans läkare att han antagligen inte har långt kvar, men efter det blev han först lite bättre, lite piggare en tid men sen sämre igen... De senaste dagarna har vi nästan bara väntat på att han ska ta sitt sista andetag men än har han inte velat släppa taget om livet. Men han äter inte längre, och dricker inte heller... Vi fuktar hans mun och läppar med en tuss doppad i vatten. Det är allt vi kan göra.
Käre Maken sover inne hos honom sen en dryg vecka tillbaka för vi vill inte att han ska vara ensam.

Sovrummet som svärfar sover i.

Senast igår satt Kära Svärmor och jag på varsin sida om Käre Svärfars säng i flera timmar. Vi pratade lågmält om än det ena, än det andra, men svärfar bara ligger där... halvsover... tittar lite på oss ibland, men säger ingenting. Han orkar inte prata längre. Jag ger honom massa Healing - både när jag är där och på distans när jag är inne i stora huset. Inte för att det kommer att göra att han lever längre eller blir friskare, men kanske underlättar det själva dödsprocessen... jag hoppas det. Det finns inte så mycket annat jag kan göra.

För ca en vecka sen fick vi direktiv av svärfars läkare att sluta ge honom hans mediciner - de kunde inte längre hjälpa honom. Nu får han bara smärtstillande och lugnande. 

I dödens väntrum spirar även liv; i form av mina små plantor.

När jag satt vid svärfars säng igår och tänkte på liv och död så slogs jag av hur sammantvinnade dessa ytterligheter är... I samma rum som svärfar väntar på döden växer mina "bebisar" - mina plantor - sig större och större i väntan på att det ska gå att plantera ut dem så de får bära nytt liv i form av tomater och paprikor. Och jag fick veta härom dagen att en av mina mycket nära vänner är gravid! Inne hos oss i stora huset har 3 små kattungar nyligen fötts.

Glädje och sorg, liv och död... allt på samma gång. Men det är väl det som är livet: att allt som har en början måste få ett slut. Iallafall i vår fysiska verklighet...
Och mellan början och slutet kan man bara göra så gott man kan med den tid man blir given!

Nu ska jag gå ut till Käre Svärfar i Da House och sitta hos honom några timmar. Än andas han, men det är inte så mycket mer...

Anneli.