När huvudet är dumt får kroppen lida...

Vilken jäkla början på detta år! 😱 Ja, första dagen gick ju bra men sen... sen skulle jag gå och lägga mig... klockan var nog närmare 04.00 på natten/morgonen till den 2/1 när jag började gå upp för trappen för att komma till sovrummet. När jag hade kommit 4-5 trappsteg upp såg jag att jag glömt släcka hall-lampan och började försiktigt gå baklänges nerför trappen igen. Det var mitt första misstag. Det andra misstaget var att jag trodde jag nått golvet och tog ytterligare ett steg bakåt för att kunna släcka lampan... och föll handlöst bakåt och landade med ett brak raklång på golvet! Pang! Tjong! Smack! Där låg jag på rygg och kände att jag slagit mig rätt ordentligt!
Jag var nog rätt chockad men minns att jag tänkte att jag måste försöka komma upp från golvet "innan jag fattar hur ont jag har". Så jag lyckades sätta mig upp men märkte att vänsterhanden hade jag ingen nytta av så jag hasade på rumpan fram till trappen för att försöka använda den för att häva mig upp. Jag insåg att jag hade en chans på mig om mina redan försvagade muskler (pga sköldkörtelsjukdomen Graves som jag gått och "skaffat mig") skulle orka få upp min alldeles för tunga lekamen från golvet. Så jag tog i för Kung och Fosterland och kom faktiskt upp! Men jäklar vad ont jag hade!

Käre Maken hade sovit sig igenom hela eventet och inte märkt nånting! Skönt att jag inte väckte honom tänkte jag. 
När jag stod där på hallgolvet insåg jag att förutom handen så hade vänster fot också fått sig en rejäl smäll och även svanskotan, så att ta sig upp för trappen var inte att tänka på! Bakhuvudet var faktiskt det minst skadade för en liten kartong som stod på hallgolvet hade dämpat den smällen! Tack kartongen!
Jag linkade in på lilltoa för där hade jag en extra tandborste och så var jag pinknödig! Bäst jag satt där hörde jag Käre Maken komma ner. Han måste haft nåt på känn för han undrade var jag var (vilket han inte brukar. Han är van vid att jag nattsuddar). Jag berättade vad som hänt och han gick och hämtade några lindor så jag kunde lägga om handen. Sen tyckte han att vi skulle försöka ta oss upp till sovrummet och med lite meck, stånk, stön och ett och annat skrik från mig kom vi upp så att jag kunde lägga mig i sängen efter att Käre Maken hjälpt mig av med kläderna. Men nån sömn att tala om blev det inte... ont, ont, ont..!

När jag väl kom upp ur sängen nån gång efter lunch typ och tagit mig in i badrummet insåg jag att jag skulle behöva mer hjälp än vad jag egentligen är bekväm med! Med en obrukbar vänsterhand klarar jag t ex inte av att klä på mig själv. Jag kan tvätta mig i vänster armhåla men inte den högra... mm, mm... Att gå nerför trappen själv vore ett självmordsuppdrag men uppför lyckades jag faktiskt komma igår! 

Nu hör jag flera av er tänka: "men åkte du inte in på akuten, då"? Men se då känner ni inte mig så väl! Jag försöker hålla mig från sjukvården så mycket jag kan! Men... nästa dag, dvs igår, när jag såg att handen blivit blåsvart och värken inte lagt sig så ringde jag iallafall till Sjukvårdsupplysningen. Inte ett dugg förvånande sa sköterskan jag pratade med att jag omedelbart skulle åka in till Akuten. Suck, sa jag. Jag gör väl det då!
Efter en liten portion havregrynsgröt körde Käre Maken in mig och jag fick komma upp på röntgen efter bara 30 minuter! Men sen... vänta, vänta, vänta... 8 timmar och 40 minuter senare (ÅTTA TIMMAR OCH FYRTIO MINUTER!!!) var jag klar och kunde åka hem! Då hade läkaren äntligen kommit med beskedet att handleden var bruten, dragit benet i rätt läge med hjälp av en sjuksköterska (aj, aj, aj - som fan!) och gipsat handen och armen ända till armvecket! Kl 23.40 var jag äntligen hemma igen, hungrig som en varg! Allt jag hade ätit förutom gröten var en sån där liten näringsbar som jag tursamt hade i min handväska! 

Idag på förmiddagen fick jag komma tillbaka för ny röntgen för att se att benet låg rätt, vilket det som tur var gjorde. Och idag tog det "bara" 2 timmar och 45 minuter innan jag fick åka hem igen trots att jag fick åka upp till röntgen direkt jag kom. Men jag kommer att bli kallad till ortopeden uppe i Falun snart. Ja, så kan det gå! Nu ska jag ha hand och arm gipsat i 4-6 veckor! Och jag som skulle börja baka till min födelsedag som är om precis 5 veckor! Jag fyller jämt i år och hade tänkt att slå på stort... vi får väl se hur det går. Jag får instruera Käre Maken så han får baka åt mig. Under mitt överinseende och mina instruktioner naturligtvis! Jag vill ju ha det som jag vill ha det! 😉

Men nu undrar jag: när nu året börjat på detta vis; betyder det att det kommer fortsätta i samma eländiga anda eller kan det bara bli bättre från och med nu? Ja, det får tiden utvisa men jag siktar naturligtvis på att det bara ska bli bättre! När livet ger en citroner så gör man nåt smaskigt av dem! Det är min devis! 😊

Nu tänker jag avsluta detta mitt första blogginlägg skrivet med bara en hand! Det var ju lite jobbigt får jag säga men det får gå! "If there's a will, there's a way" som de säger på utrikiska!

Anneli.

PS. Nä, jag har inga värktabletter! Käre Maken skulle köpa till mig igår men glömde det. Men har jag klarat mig så här långt så ska jag väl klara mig resten av den här läkningstiden också! DS.