Frågor, svar och nåt jag glömde igår

Min kompis som kallar sig "tantista" när hon kommenterar här på bloggen hade ett par frågor på gårdagens inlägg och jag tänkte att jag besvarar dem i ett nytt blogginlägg för andra kanske också har samma frågor. Och så glömde jag bort att berätta om det första som hände när jag kom in på akuten i onsdags. Nånting tråkigt faktiskt men som var nödvändigt. Jag börjar med att visa och berätta det så har vi det överstökat!

Jo, när jag kom in på akuten så var min hand och mina fingrar jättesvullna. Inget konstigt med det - snarare förväntat efter vad som hänt. Sjuksköterskan som tog emot mig när det var min tur insåg direkt att mina vigselringar måste bort så att jag inte skulle riskera att förlora ringfingret. Att få av dem med tvål och vatten var uteslutet så det fanns inget annat att göra än att kapa av dem! 😱😢 

Alltså, förlovningsringen hade suttit på mitt finger i exakt på dagen 30 år och 6 månader när de sågades av och vigselringen har suttit på mitt finger i nästan 30 år; vi gifte oss den 3 april 1994. Det gjorde nästan ont i hjärtat när sjuksköterskan sågade itu ringarna men jag måste hålla med henne om att det trots allt var viktigare att få ha fingret kvar! 
När jag tittar på mina fingrar på vänsterhanden nu så är de minst lika svullna idag som i onsdags så det är bara att inse att det var nödvändigt att få bort ringarna - även om jag kan känna sorg över att de inte sitter där de brukar. När min handled är läkt och återställd så får vi gå till en guldsmed och laga ringarna så att jag kan ha dem igen. Allting ordnar sig så småningom! 

Nu till tantistas frågor:
1. Varför gick jag baklänges? Ja, en helt legitim fråga som enkelt kan besvaras så här: ibland när jag vänder mig om - speciellt om det är på en begränsad yta, som t ex på ett trappsteg - blir jag lite yr i huvudet och rädd för att ramla (jag skyller på mitt låga blodtryck för det). Så at the time kändes det säkrare att gå försiktigt baklänges, och det gick ju bra... tills jag missbedömde antal trappsteg och trodde att jag stod på golvet när jag i själva verket hade ett trappsteg kvar. Och hur det gick vet vi ju redan...
2. Vad ska ortopeden i Falun göra? Svar: Ingen aning! Men läkaren på akuten sa nåt om att det eventuellt kan behövas en operation om det inte läker som det ska så jag antar att det är det de vill kolla. Det måste ju vara bättre att göra den ev. operationen så fort som möjligt och inte vänta tills gipset tas bort om 4-6 veckor tänker jag.

Nåt som känns lite positivt är att trots gips, smärta och att jag ska ha handen i högläge, vilket jag har med hjälp av kuddar, så sov jag riktigt gott i natt! Visst vaknar jag massor av gånger för att få med mig kudden i rätt läge när jag vänder mig i sängen men jag har lyckats somna om direkt jag hittat en ny skön sovställning och fått kudden på plats!
Och nåt Käre Maken tycker är positivt är att jag inte kan nattsudda längre för jag behöver ju hjälp med massa saker inför sänggåendet så jag får helt enkelt gå och lägga mig när han är trött! Jag är ju trött alltid och hela tiden så det har egentligen inte varit nåt problem! Men jag sa till honom att han inte ska hoppas för mycket för det är inte säkert att jag lyckas hålla min nya, tidigare läggtid sen när jag klarar mig själv igen... men han kan ju få njuta medan det varar iallafall, eller hur! 😏😊

Ja, inget ont som inte har nått gott med sig! Och allting har en ände (och korven den har två 😉)! Jag hoppas att jag läker snabbt så jag slipper ha gips på min födelsedag men det får tiden utvisa! Jag har ju aldrig i hela mitt liv brutit nån kroppsdel förut så jag har inte en susning om min läkningsförmåga i detta sammanhang! Jag gör som loppan och lever på hoppet! Och ni som kan skicka Healing får gärna skicka en skvätt till mig så kommer läkningen att gå som en dans! 💃 Tack! ♥

Anneli.