Bland humlor och fågelkvitter!

Idag mår jag mycket bättre och fick till och med så mycket energi att jag bar ut alla mina tomat- och paprikaplantor på gräsmattan och planterade om dem! 

Det är ju även hög tid att börja härda dem så att jag kan plantera ut dem så fort risken för frost är över. Så nu står de kvar därute och kommer inte tas in igen förrän straxt innan solen går ner!

Förra odlingssäsongen filmade jag ju en del så du skulle få se och höra hur det gick med allt och det tänkte jag försöka göra även i år! Med början IDAG! 😎

Och här kommer den: årets första videouppdatering; den första delen av den rafflande följetongen om hur det går med mina odlingar! Varsågod!

Jag glömde att säga det på videon, men jag har planterat alla plantorna så djupt jag har kunnat eftersom det då växer nya rötter på stammen som gör att plantan kan suga upp mer näring ur jorden vilket förhoppningsvis resulterar i en friskare planta och större skörd. Men det är därför de ser så himla små ut! Jag ville bara säga det... 😛

Och så ska jag kanske förklara lite mer ingående vad jag menade på slutet av videon med jorden jag odlade i förra året! Jag provade ju två sorters jord: den jag visar på videon och som jag kommer att använda i år och en tomat- och paprikajord. Jag ville ju se om det var nån av jordarna som verkade bättre än den andra, men nej! Jag märkte ingen som helst skillnad! Och eftersom tomat- och paprikajorden var dyrare så skippar jag den i år och kommer bara använda grönsaksjorden. 

Fortsättning följer...

Anneli.

Krasch, bom, bang!

Efter att allting med begravningen av Käre Svärfar har lagt sig så har jag totalt kraschat! Jag är så trött som jag inte varit sen jag var i värsta fasen av utbrändheten för ca 5 år sen! Och jag har haft en huvudvärk av "Guds nåde" som höll i sig i flera dagar! Bläää! Det har nästan känts som att smacka in i väggen igen! Krasch, bom, bang! Jag vill bara sova...

Tack-och-lov så verkar det åtminstone inte bli lika långvarigt som när jag blev utbränd (och som jag inte ens är helt återställd från än idag), för idag mår jag redan lite bättre! Men det gäller att försöka respektera sina gränser och att vila mycket.

För en stund sen gick jag ut till Da House för jag behövde vattna blommorna och tomat- och paprikaplantorna. Jag har tänkt ända sen jag köpte tomatplantorna att speciellt en av dem behövde planteras om - helst i förrgår, för den hade en alldeles för liten kruka! Så när jag ändå hade släpat mig ut till Da House så letade jag på en lite större kruka och så tog jag ut den, en påse jord och själva tomatplantan på gräsmattan och skred till verket!

Just den här tomatsorten - som jag inte minns vad den heter - är jag lite extra rädd om, för det är en gammal sort från Ryssland som kommer att få typ brunaktiga tomater! Jag tilltalas av att det är en gammal sort vilket ju innebär att den inte är manipulerad och inte en hybrid som nån biolog har tagit fram i ett laboratorium. På engelska kallas såna här gamla, ursprungliga sorter för "Heirloom" vilket kan översättas med "släktklenod" eller "arvegods" men svenskan har inget sånt passande namn vad jag vet.
Om det blir goda tomater på den så tänkte jag spara frön och sätta nästa år! Så som du förstår så vurmar jag liiite extra för just denna planta!

Om du vill veta hur det går med den och de andra plantorna så är det bara att komma tillbaka hit, för det är här du kommer kunna läsa om det! Och varför inte ta och prenumerera på blogginläggen så missar du ingenting! Då får du dem rakt in till din mail! Högst upp till höger har du två alternativ för att prenumerera!

På återseende!

Anneli.

Jag prokrastinerar!

Va? Vad sa du? Prokrasti-vadå?

Ordet prokrastinera (på engelska: procrastinate) betyder: förhala, skjuta upp. Det är väl inget ord som man använder direkt i svenskan men jag tänkte att det skulle fånga din uppmärksamhet! Och det gjorde det ju! 😉 😁

Vad är det då jag förhalar? Jo att gå ut till Da House och diska efter minnesstunden i onsdags.
Jag VAR på väg dit redan igår men "råkade" gå förbi de här sötnosarna:

Och då skulle jag "bara" ta några kort och så var det som att jag helt plötsligt glömde bort vad jag egentligen hade tänkt att göra... 😜 Ja men titta på dem!!! Kattungarna (3 veckor igår) är ju som små söta luddbollar och mamma Silva har en sån himla skön stajl! Man kan ju bli bortkollrad för mindre!
Jag tror vi tar ett foto till!

Ja, och sen idag så hade jag bestämt mig för att nu jäklar! Nu ska här diskas! Men så kom jag på att jag inte visat Käre Maken och Käre Sonen de här korten och då skulle jag "bara" göra det först... och då kom jag ju på att jag skulle skriva ett blogginlägg och lägga ut korten så du får se dem också! Och här sitter jag...
Men sen... sen ska jag gå ut till Da House och diska! Jag ska "bara" logga in på facebook och lägga ut blogginlägget där efter att jag har skrivit klart och postat det. Och så kanske jag kollar lite på vad mina fb-vänner håller på med... Fast... snart är det ju dags att laga middag...
Nä, jag får nog skärpa mig nu, posta det här blogginlägget, logga in på facebook, länka blogginlägget där och sen - "utan att passera GÅ" - ta mig ut till Da House och ta hand om disken! Japp! Så får det bli! Over and out!

Anneli.

Ett sista farväl

Dagen jag har fruktat men samtidigt längtat efter har nu äntligen kommit - och gått; igår hade vi begravning för min älskade svärfar!

Jag måste säga att jag är riktigt stolt över mig själv som mer eller mindre själv har roddat hela begravningen - från planering, tillverkning av programblad/folder, manus till vad jag skulle säga, letat upp och fixat till foto på svärfar och printat ut alltihop och vikt alla programbladen och så bakning av kakor, bullar och rabarber- & jordgubbspaj. Det jag fick hjälp med var musiklistan och alla inköp av ingredienser och blommor. Ja, och så allt det begravningsbyrån gjorde förstås!

Så här såg programbladet ut (klicka på bilden för att den ska komma upp i större format).

Framsidan             uppslaget             baksidan

På själva begravningen var det jag som fick vara istället för en officiant som det heter när man har en borgerlig begravning (istället för en präst), för hade nån från begravningsbyrån varit officiant hade det kostat 3 800 kr!!! Himlans dyrt om nån frågar mig!!!

Jag tror ingen förstår hur mycket jobb och engagemang jag har lagt ner... men jag gjorde det med glädje och kärlek! ♥ Det jag är mest stolt över är att jag har gjort allt utan att stressa!
Jag begriper inte hur det gick till men så var det iallafall! (Nån gång ska man väl lyckas!?!)

När vi kom till kapellet hade Sophie på Folkare Begravningsbyrå gjort så här fint vid kistan så det enda jag gjorde var att sätta dit fotot på svärfar.

När alla hade kommit så fick de som ville ta ett kort och skriva en hälsning till svärfar och för det ändamålet hade vi gjort i ordning ett bord där också blommorna som skulle läggas på kistan när vi skulle ta farväl stod:

Korten skulle Sophie lägga i kistan efter att vi gått.

En programpunkt var att de som ville kunde gå fram och säga några ord till/om svärfar och det var det några som gjorde!

Här står Käre Maken och läser upp det han själv hade skrivit till sin pappa. Det var jättefint och inte ett öga var torrt! ♥

♥ Här står mina två yngsta söner och tröstar varandra! ♥ Mitt hjärta svämmade över både av kärlek till dem båda och smärta över deras sorg! Men det var så fint på nåt vis... ♥

Efter ceremonin åkte vi hem och fikade i Da House. Men inte ett enda kort blev taget då! Vi fokuserade på att umgås och prata med varandra istället! Ja, och så göra heder åt anrättningarna förstås! Och jag kan stolt säga att allt var 100 % hembakat, ekologiskt och enligt gästerna väldigt, väldigt gott!

Både begravningen och minnesstunden efteråt var mycket lyckade om jag får säga det själv! Jag är så nöjd med allting! Och det hoppas jag att Käre Svärfar också är! Jag kände nog av honom när vi satt och fikade kan ni tro (eller inte...) och han var även med mig när jag bakade allt smaskens! Och jag är ganska så säker på att även han var nöjd med allting! ♥

Anneli.

En kak-knyckarförbrytare!

Precis som jag hade planerat för helgen så har jag skrivit ett "manus" för vad jag ska säga på Käre Svärfars begravning, bakat lite till minnesstunden efteråt, städat och med hjälp av Käre Maken och Käre Sonen ställt möblerna på plats ute i Da House! Igår kväll när vi var färdiga var jag heeelt slut!

Jag har inte bakat färdigt än, men det här bakade jag i lördags:

Skurna havrekakor! Men kolla! Det är en kak-knyckarförbrytare som varit framme och käkat upp kakorna från alla fyra hörnen! 😱 😜

Men som tur är så märks inte det nu när jag lagt alla havrekakorna i en kakburk! 😉

Förutom havrekakor så bakade jag bullar också, och tro't den som vill, men en bull-knyckarförbrytare har varit framme och tagit ett par stycken här också! 😲

Meeen... jag råkar veta vilka de här knyckarförbrytarna är! Det är förstås jag som käkat upp de fyra hörnkakorna och Käre Sonen som fick två av bullarna. 😊 Ja, man måste ju kolla om det är godkänt för att bjuda på! 👍
Bullarna blev inte så vackra precis för degen var superkladdig och knappt hanterbar! Men det är så man får såna där goda, fluffiga bullar; genom att snåla på mjölet! Och jag har hellre goda bullar än estetiskt snygga! Jag tror att Käre Sonen håller med för inte ett enda klagomål fick jag på bullarna! 😋 Jo det skulle vara att de var för små då möjligtvis, för han fick de två bullarna som var minst. Men nu ligger de resterande 18 bullarna i frysen i väntan på gästerna.

Det jag har kvar att göra är att printa ut programbladen för begravningen + manuset till det jag ska säga och Käre Makens tal som han ska (försöka) hålla. Sen har jag bestämt mig för att baka Chocolate Chip Cookies också och så den där rabarber- och jordgubbspajen som Kära Svärmor bad mig baka. Men det orka jag inte nu! Nu ska jag försöka ta mig ut i köket och laga mig lite mat istället!

Och precis som jag hade kommit så här långt och skulle posta detta blogginlägg så försvann vårt internet! Så jag gick ut i köket och lagade mat och när internet inte kommit tillbaka efter jag ätit färdigt så gick jag faktiskt ut i Da House och bakade de där Chocolate Chip Cookisarna! Så nu är det en sak mindre att göra! 😌

Anneli.

Förberedelser

Våren är ofta en tid för förberedelser av olika slag. Käre Maken förbereder sig för "Odling 2020"; han har redan börjat plantera lite under glas (olika kålsorter och gurka). Jag förbereder ju min egen lilla odling av tomater och paprikor och jag har dessutom köpt några extra tomatplantor som är uppdrivna i växthus och förstås mycket större än mina:

De är som du ser redan nerlusade med blommor! Tomatplantan nere i högra hörnet har jag köpt till en kompis, men de andra två är mina! Och jag funderar på om jag kanske ska köpa några fler plantor till mig/oss men det får jag göra lite senare isåfall för just nu håller jag på att förbereda nånting helt annat, nämligen Käre Svärfars begravning som ska vara på onsdag.

Jag håller på med ett programblad som jag ska skriva ut och ge till alla som kommer och Käre Maken och jag har gjort en låtlista på Spotify som ska spelas i kapellet. Helgen kommer vikas till bakning och städning, för minnesstunden efter själva begravningen ska vara ute i Da House. Men där står alla mina möbler hoptryckta i vardagsrummet i och med att vi behövde få plats med säng, rullstol, toastol mm till Käre Svärfar.
Hjälpmedelscentralen var här i onsdags och hämtade alla de grejerna, men Hemtjänsten har inte varit här än och hämtat larmet och lite annat som tillhör dem, men de grejerna får vi väl stuva in i en garderob eller nåt om de inte kommer innan begravningen, för städa behöver vi göra och mina möbler måste ställas tillbaka på sina platser, annars får vi inte plats!

Som du hör så har vi inga som helst fritidsproblem här, och när jag har postat det här blogginlägget ska jag börja leta efter recept! Kära Svärmor bad mig baka rabarber- och jordgubbspaj och så tänkte jag baka kanelbullar och en eller två sorters kakor. Vi får se vad tiden och orken räcker till!
Men allra, allra först ska jag laga middag! Magen knorrar och påminner om att det är dags!

Så over and out för denna gång!

Anneli.

En dag i taget, en sak i taget.

Efter att svärfar dog i lördags har allt känts väldigt konstigt. Overkligt på nåt vis...
Det är ju inte som att jag inte förstår vad som hänt, men... ändå förstår man inte... VILL kanske inte förstå? Du som varit med om nåt liknande förstår säkert vad jag menar.

I lördags, efter att de från Begravningsbyrån hade hämtat svärfar, började jag plocka undan lite och tog några foton i rummet där svärfar just blivit utburen med fötterna först:

Tomt... Nyss låg han här och nu är han borta... 

Sen låste jag och gick in till stora huset. Jag orkade inte uppbåda nån energi till att vara kvar längre.

Igår orkade jag inte heller gå in till Da House... Jag visste att jag borde hämta några grejer i kylskåpet, fortsätta plocka ihop svärfars saker och ställa fram det som Palliativa Teamet ska komma och hämta, men... det liksom gick bara inte... Men IDAG äntligen tog jag mig samman och gick in och började.
Det kändes jättekonstigt att t ex slänga svärfars tandborste, diska det sista glaset han druckit ur och slänga den sista yoghurten som jag hade gjort till honom men som aldrig blev uppäten... Men nu kan iallafall Palliativa Teamet komma, för nu har jag plockat ihop allting som de ska ta med sig!

Imorgon ska vi till Begravningsbyrån och prata begravning. Sen ska en dödsannons skrivas och skickas in till tidningen. Det är samtal som ska ringas och massor av annat som ska roddas... Jag känner mig ganska dränerad på energi, men allting måste ju göras! Jag försöker tänka: "en dag i taget, en sak i taget" och att det inte bara är jag som ska fixa allting! Men jag vill ju underlätta så mycket som möjligt för Käre Maken och för Kära Svärmor..!
Men det ordnar sig... Det gör det alltid! På nåt vis...

Anneli.

R.I.P. älskade svärfar.

Efter att jag publicerade gårdagens blogginlägg gick jag in till min svärfar i Da House, som jag ju hade skrivit att jag skulle göra. Svärmor och Käre Maken satt redan hos svärfar som låg i sängen - okontaktbar men fortfarande vid liv. Hans andning var regelbunden men ansträngd.
47 minuter senare gjorde han sin sista utandning och var sen borta...

♥ Jorma 1936-08-24 - 2020-05-09. ♥

Jag vill gärna berätta för dig lite om vad som hände, för även döendet kan vara ganska... ganska... vackert när det får gå så här lugnt och stilla som det gjorde för svärfar. 

Så här var det:
Innan jag gick ut till Da House bad jag Käre Sonen att ringa till sin storebror i Stockholm och höra med honom om han hade tid för ett videosamtal. Det hade han, för Käre Sonen kom ut med sin telefon och hade storebror i luren. Vi berättade för storebror att nu var det inte så långt kvar och han fick prata med och se oss alla genom telefonen. Jag sa till honom att "du kan hälsa på farfar - han kan höra dig" och storebror sa "hej farfar, det är XX" (vet inte om det är Ok att skriva hans namn så jag gör inte det) medan jag riktade mobilkameran så att han såg sin farfar. Direkt svärfar hörde sin förstfödde sonson började han andas lugnare... mindre ansträngt. Det var en markant skillnad! 

Vi pratade lite till men höll på att avsluta samtalet när Käre Maken ställde en fråga till sin pappa: "Var det det här du väntade på"? Han syftade på att förstfödde sonsonen skulle vara med - om än bara genom ett videosamtal. Svärfar nickade svagt och drog sen det som blev hans sista andetag. NU var han redo att släppa taget!

Alltså; det här KAN INTE vara en slump! Under hela det ca 1½ dygnet som svärfar varit okontaktbar så hade Käre Maken då och då sagt till sin pappa att det är Ok att släppa taget, att han inte behöver stanna längre. Men han höll envist kvar... tills han fått höra sitt första barnbarns röst. Sen kunde han släppa!

Svärfar och storebror har alltid haft ett särskilt band. Redan när storebror bara var 2 år så var han med sin farfar överallt! Ja, han till och med skulle följa med hem och "sova faffa" - trots att jag fortfarande ammade honom! Men farfar var bättre än tutten och han skulle absolut följa med och sova mellan farmor och farfar i deras säng! Punkt slut! Och det gjorde han - så ofta det gick!

Ja farfar och storebror var som "ler och långhalm" ända till storebror flyttade till Stockholm, så jag kan verkligen förstå att svärfar inte ville släppa taget innan sonsonen på nåt sätt kunde vara med och ta farväl! ♥

Som du förstår så blev det en hel del tårar... både av sorg och lättnad. En älskad människa har lämnat oss och han är mycket saknad! ♥ Vila i frid älskade Jorma! ♥

Anneli.

I dödens väntrum

I dödens väntrum står allting stilla. Vi väntar. Väntar på det oundvikliga. Det ogreppbara. Det vi vet är på väg att hända, men vet inte när. Men när det än kommer så för varje minut oss närmare det oundvikliga slutet.

Nu har min svärfar bott hos oss i drygt 5 veckor. När han kom hade jag en förhoppning om att han åtminstone skulle få en sista sommar här hos oss, men så kommer det inte att bli...
Redan för drygt 2 veckor sen sa ju hans läkare att han antagligen inte har långt kvar, men efter det blev han först lite bättre, lite piggare en tid men sen sämre igen... De senaste dagarna har vi nästan bara väntat på att han ska ta sitt sista andetag men än har han inte velat släppa taget om livet. Men han äter inte längre, och dricker inte heller... Vi fuktar hans mun och läppar med en tuss doppad i vatten. Det är allt vi kan göra.
Käre Maken sover inne hos honom sen en dryg vecka tillbaka för vi vill inte att han ska vara ensam.

Sovrummet som svärfar sover i.

Senast igår satt Kära Svärmor och jag på varsin sida om Käre Svärfars säng i flera timmar. Vi pratade lågmält om än det ena, än det andra, men svärfar bara ligger där... halvsover... tittar lite på oss ibland, men säger ingenting. Han orkar inte prata längre. Jag ger honom massa Healing - både när jag är där och på distans när jag är inne i stora huset. Inte för att det kommer att göra att han lever längre eller blir friskare, men kanske underlättar det själva dödsprocessen... jag hoppas det. Det finns inte så mycket annat jag kan göra.

För ca en vecka sen fick vi direktiv av svärfars läkare att sluta ge honom hans mediciner - de kunde inte längre hjälpa honom. Nu får han bara smärtstillande och lugnande. 

I dödens väntrum spirar även liv; i form av mina små plantor.

När jag satt vid svärfars säng igår och tänkte på liv och död så slogs jag av hur sammantvinnade dessa ytterligheter är... I samma rum som svärfar väntar på döden växer mina "bebisar" - mina plantor - sig större och större i väntan på att det ska gå att plantera ut dem så de får bära nytt liv i form av tomater och paprikor. Och jag fick veta härom dagen att en av mina mycket nära vänner är gravid! Inne hos oss i stora huset har 3 små kattungar nyligen fötts.

Glädje och sorg, liv och död... allt på samma gång. Men det är väl det som är livet: att allt som har en början måste få ett slut. Iallafall i vår fysiska verklighet...
Och mellan början och slutet kan man bara göra så gott man kan med den tid man blir given!

Nu ska jag gå ut till Käre Svärfar i Da House och sitta hos honom några timmar. Än andas han, men det är inte så mycket mer...

Anneli.