Det växer - sakta men säkert!

Idag, äntligen, blev de tomat- och paprikaplantor som lyckades gro och växa omplanterade! Jag har varit ute hos Käre Svärfar i Da House nästan hela dagen och passade då på att pyssla om mina små plantor när han sov.

Egentligen borde jag ha fotograferat dem innan jag planterade om dem så ni fått se hur mycket det växt, för speciellt tomatplantorna har jag satt ganska djupt (i och med att de får rötter på stammen när man gräver ner dem i jorden vilket är bra för att de då kan suga upp mer näring och ge större skörd). Meeen... att fotografera först kom jag på försent... Men här kommer iallafall bildbevis på hur det ser ut nu efter omplanteringen:

Som jag skrev här på bloggen den 16 mars så var det ju långt mindre än hälften av alla frön jag planterade som grodde vilket var en besvikelse! Men de som faktiskt kom upp och har överlevt ser faktiskt ganska fina ut! Nu när alla plantorna har fått en egen kruka så räknade jag hur många sorters plantor jag har och det är som följer:

2 paprikaplantor (längst fram till vänster i bild), 1 ynka liten planta gula tomater (längst bak i vänster hörna), 4 plantor med vanliga röda tomater, 3 plantor med bifftomater och 1 ynka liten körsbärstomatplanta (till höger om paprikaplantorna). Ja man får vara glad för det lilla!

Det är lite konstigt; jag har aldrig varit typen som tyckt om att odla, men förra året när jag fick massa sådda frön i födelsedagspresent som jag var "tvungen" att ta hand om så gav det mersmak! Nu ser jag fram emot att kunna sitta ute i trädgården och plantera om mina plantor och se dem växa; så som jag gjorde förra sommaren! 🌿 🍅
Men det är på sätt och vis rätt skönt att jag inte har lika många plantor som förra året, men några till hade jag gärna haft! Men vi får se: kanske köper jag en eller ett par plantor från en handelsträdgård att komplettera med. Vi får se! Men just nu gläds jag åt de jag har och att de fått egna krukor och ny jord! "Den som blir glad för lite har mycket att vara glad för!" 😊

Anneli.

I livets slutskede

Jag vet... Jag har inte skrivit nåt på en hel månad... Jag har tänkt att jag ska skriva, men... tid, ork och lust har inte infunnit sig samtidigt och då blir det inget skrivet!

Solnedgång utanför vårt hus den 31/3-20

Dessutom har vi fått tillökning i familjen! Nä, inte av ett barn eller husdjur, men av en pappa/farfar/svärfar! Käre Makens pappa har flyttat hem till oss för snart 3 veckor sen. Han är svårt sjuk i cancer som spridit sig i hela kroppen och han blev utskriven från sjukhuset med orden "Nu kan vi inte göra mer för dig här och du har bara några veckor kvar att leva" (⬅ den korta versionen). 😢
Så blev han flyttad till ett korttidsboende eftersom det inte fungerar att han bor hemma (bl a för att min svärmor är 82 år och inte orkar ta hand om honom och deras hus är svårt att handikappanpassa).

På korttidsboendet vantrivdes han som bara den! Personalen kom typ bara in till rummet för att ge mediciner och tala om att det fanns mat i matsalen, men aldrig var det nån som frågade hur det är eller stannade och pratade! Till råga på eländet blev det besöksförbud p g a Coronaviruset så vi frågade om han ville flytta hem till oss och det ville han gärna - ja, han blev jätteglad! ♥

Käre Svärfar bor inte inne i vårt hus utan ute i Da House som ju redan var handikappanpassat från när min pappa bodde där för 19 år sen. Käre Svärfar har dessutom byggt den lägenheten (tillsammans med Käre Maken) så det är inte mer än rätt att han får bo där nu när han behöver hjälp så här i livets slutskede!

Så här vackert är det hos oss! (31/3 -20)

Vi hjälps alla åt med att ta hand om Käre Svärfar; Käre Maken är den som oftast lagar hans mat (hemgjort och ekologiskt förstås!), jag håller honom sällskap och ger honom Healing (han ber faktiskt om det!) och Käre Sonen går också in varje dag och hälsar på och hjälper till med det han kan! Han har till och med lagat mat till sin farfar och hjälpt honom på toa! Han är duktig den pojken! ♥ 

Jag är den som "bråkar" med vårdpersonalen (läs: ifrågasätter) om medicinerna (så han bara får det som behövs... jag tycker att det inom vården allt för ofta ges "för säkerhets skull" och svärfar är tillräckligt medtagen av alla mediciner han får) och så är det förstås jag som har "nattskiftet"! 😜Ja, jag har fortfarande inte fått ordning på min dygnsrytm, men just nu är det ganska bra! Det är tryggt för Käre Svärfar att veta att det är nån vaken här nästan dygnet runt och att han kan ringa så kommer vi på en minut! Han har förstås ett larm också som går till Palliativa Teamet men det är inte så ofta han har behövt larma dem som tur är.

Jag tycker att det går jättebra att ha Käre Svärfar boende här och så har vi ju jättefin hjälp och stöd av Palliativa Teamet som kommer minst varannan dag! Kära Svärmor kommer förstås nästan varje dag och hälsar på och ibland stannar hon på en bit mat.
Ja, jag tycker verkligen att det funkar superbra och jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis! Jag skulle inte ha samvete att låta svärfar bo på nåt hem där han inte ens trivs! Men det tar ganska mycket tid - även fast vi hjälps åt! Men tacksamheten i svärfars ögon gör allt värt det! ♥ Ja, jag är genuint tacksam för att vi får rå om honom så här i slutet på hans liv! Han har hjälpt oss sååå himla mycket under alla år och nu är det vår tur! ♥

Kommet så här långt i mitt blogginlägg så kom svärfars läkare hit. Efter att hon undersökt svärfar och pratat med honom och Käre Maken så var hennes besked till oss att det antagligen inte är långt kvar nu... Hur långt går inte att säga men tecknen är där; han vill/kan inte äta, kommer inte längre upp ur sängen och är väldigt medtagen. Han kan dö i natt, om en vecka eller om två... det går inte att säga just nu. Det enda vi vet är att utförsbacken helt plötsligt blivit brantare... 😢

Mitt hjärta svämmar över av ömhet för min svärfar! Det kommer bli svårt när han till slut lämnar oss men vi har alla minnen kvar och han kommer för alltid leva kvar i våra hjärtan! ♥
Men än är det lite liv kvar i honom så nu ska jag gå ut och sitta hos honom en stund!

Anneli.