ÄNTLIGEN!

Jaha, då har vi den 3 april idag och det är inte vilken skitdag som helst! Nä, det är Käre Makens och min bröllopsdag! Den 30:de i ordningen! Och dagen till ära så blev mina ringar klara hos guldsmeden! 

Cederlings guldsmedsaffär i Hedemora. Bästa guldsmedsaffären!

Om du kommer ihåg så var de ju tvugna att klippa itu mina vigselringar när jag kom in på akuten efter att jag brutit min vänstra handled och jag var ganska ledsen för det. 

Men det går ju som tur är att fixa, även om det naturligtvis kostar en del. Så före påsk kollade Käre Maken efter guldsmeder vi kunde lämna in ringarna till och han fastnade för Cederling i Hedemora. Så vi åkte dit med ringarna och de lovade att försöka få dem färdiga till idag även om det var lite kort om tid, så de vågade inte lova nåt. 

Du ser att det står "Prel 3/4"! Men de levererade! Himla schysst tycker jag!

Så nu sitter ringarna åter där de ska! En kort sekund kändes det konstigt men det övergick snabbt i en välbekant känsla att ha dem där på ringfingret. 

Ordningen är återställd i det Sjögrenska residenset! ♥

För övrigt var vår bröllopsdag för 30 år sen lika solig, lika blåsig och lika fin som idag, fast idag var det kallare! 

Det här får bli allt för idag! Jag ska försöka att inte vänta lika länge som mellan detta blogginlägg och förra innan jag skriver igen men vi får se hur det går!
Tips: Prenumerera på bloggen så får du på mailen att det kommit ett nytt blogginlägg så missar du inget! 

Anneli. 

Det går framåt!

Då var det dags för en ny blogguppdatering från Anneli In Da Greenhouse! Jag sitter här med en stor kopp "Chikko not coffee" - det kaffesubstitut som jag skrev om i DETTA blogginlägg. Även om jag faktiskt har druckit kaffe några gånger nu i år - efter nästan två års uppehåll - så vill jag inte börja dricka det regelbundet eller ens ofta och eftersom jag tycker om smaken på Chikko not coffee så lider jag inte det allra minsta av att byta ut riktigt kaffe mot det! Så det är inget synd om mig alltså! 😊

Idag tänkte jag uppdatera mina kära bloggläsare om två saker: 
1. Hur det går med handleden och handen
2. Vad jag gjorde på "Öppet Hus" i Logen igår

I onsdags var jag iväg upp till ortopeden i Falun igen och träffade "min" arbetsterapeut. Hon ville veta hur det gått med övningarna som jag skrev om i DETTA blogginlägg och ge lite mer tips på "Do's and don'ts" för att underlätta fortsatt läkning. Jag fick också ett "ärrplåster" som ska sitta på 23 timmar/dygn och det hjälper själva ärret att läka bättre. 

På väg ut ur Falu lasarett svängde jag in på apoteket och köpte en förpackning ärrplåster så jag har det hemma när det är dags att byta: 

Ett plåster kan man ha i 3-4 dagar och det är ju bra för det var rätt dyrt. 97 spänn gick det på! 

Ja, ja... bara det hjälper! 

Min hand och handled har iallafall blivit lite bättre med hjälp av övningarna. Jag är inte riktigt lika stel längre och kan till och med göra en knytnäve av vänsterhanden efter en stunds uppmjukande rörelser. Men jag har fortfarande ingen styrka i fingrarna och det gör lite ont att träna men det var förväntat enligt arbetsterapeuten. Så på det stora hela går det åt rätt håll!

Och nu över till nånting helt  - eller nästan helt annat - nämligen veckans "Öppet Hus" i Logen:

De senaste gångerna har jag ju målat på den där tavlan som jag visade i förra blogginlägget men jag är inte så himla road av att måla egentligen... speciellt inte när jag inte är tillräckligt konstnärlig för att bli nöjd med resultatet. Jag menar; ska man måla tavlor så vill man ju med stolthet kunna hänga upp dem på väggen, eller hur!?! Och det kan jag inte! Så nu i torsdags rotade jag fram min stickning och tog med den! Jag tänkte att stickning kan vara bra träning för min vänstra hand och handled och det tror jag att det var också! Men jag fick vila lite då och då när det började göra för ont. Och det gick långsamt! Men ska den där halsduken bli klar nån gång så är det bara att sticka på! 

Jag vet inte hur lång den är och jag vet inte hur lång jag vill ha den men jag kommer nog iallafall sticka upp resten av nystanet. Jag har mer av samma garn men vi får se om det behövs. Eller om jag orkar. Time will tell! 

Ja men då så! Då säger vi så tycker jag! Ha nu en toppenfin helg så syns vi en annan gång!

Anneli.

Många foton blev det!

Igår var det som bekant torsdag hela dagen och torsdagar i mina trakter betyder så här års Öppet Hus/pyssel i Logen! Min favoritdag alltså! 😊 Igår var lite annorlunda mot "normalt" för Käre Maken följde med mig dit!

Som jag visade i blogginlägget jag postade den 12 februari så håller jag på att måla en tavla! Med penslar!! Något som jag aldrig gjort förut och egentligen aldrig tänkt på att göra heller, för jag kan inte måla! Jo alltså... som en 5- åring kanske eller möjligtvis en 8-åring! Men när en vuxen person målar som jag gör så blir det ingenting man vill hänga upp på väggen precis så varför ens försöka? Fast det viktigaste är ju att man har kul sägs det så Ok då. 😛
Iallafall: Att Käre Maken följde med var för att bl.a. visa mig lite tips på hur jag kunde måla så tavlan kunde bli liiite bättre. Han hade tänkt att bara stanna en liten stund men blev kvar hela eftermiddagen! Jag tror att han fick lite "blodad tand" och tyckte att det var roligt att måla igen om nån frågar vad jag tror! 😉

Jag tog massa foton medan Käre Maken målade om himlen på min tavla - och inte bara på honom! Jag frågade de andra om det var Ok att de var med på foto här på bloggen och det var det! Så här kommer de bästa av alla foton jag tog igår: 

Här ovan har vår cirkelledare G-B precis börjat på en ny tavla och på andra sidan bordet sitter Käre Maken och pillar med min tavla. Så här blev G-B's tavla:

Tavlan här under gjorde G-B klar innan hon började på den nya tavlan och den är också så fin tycker jag: 

Här kommer några foton på de andra som var med på cirkeln igår: 

Alla sitter inte och målar som du ser på fotot här ovan. De utklippta fjärilarna ska användas till decoupage. 
För övrigt brukar det vara några som sitter och stickar också men de kunde inte komma igår.

Här sitter nu Käre Maken och målar om himlen på min tavla. Anledningen är att jag var där och förökte förbättra en av fåglarna jag målat dit men det blev allt annat än förbättrat... Jag höll på och pillade med det hela förra gången men det blev bara värre och värre! (Har jag sagt att jag inte kan måla?) Och det var av den anledningen Käre Maken erbjöd sig att följa med och hjälpa mig. Så han grundmålade om himlen och sen var jag där och avslutade det och fick dit några nya fåglar. Så här blev tavlan till slut:

Ja, kanske inte så illa pinkat av en trähäst trots allt... men när jag ser vad de andra gör... ja, då känner jag mig som en 5-åring... eller kanske en 8-åring... 
Men jag känner mig ganska nöjd med min tavla ändå! Men det hade aldrig blivit så pass bra utan Käre Makens hjälp - det är bara att erkänna! Fast hädanefter ska jag kanske hålla mig till Fluid Art istället - så fort min vänsterhand är så pass återställd att jag klarar av det! Eller så får jag leta på min stickning - den ska ju ändå bli klar nån gång..! Om jag nu visste var jag gjort av den... och om jag nu kan sticka med en inte helt fungerande vänsterhand...

Ja, ja. Moving on! Här på näst sista kortet syns Käre Maken som kladdar överbliven färg på en ny canvas. Grundmåla kallade han det för! Jag hoppas att han följer med nästa gång också för jag vill se vad han kan göra av det där "grundmålar-kladdet"! Vill inte du? 😃

Så här blev det när han kladdat klart: 

Väldigt mörkt för det var så mycket svart färg kvar som inte gick att få tillbaka in i färgflaskan... Han får väl måla en grotta eller nåt på den canvasen! 😂😉 Ja, vi får se hur det går!

Men det här får bli allt för idag! Vill du se vad som blir av den där mörka canvasen eller vad jag hittar på härnäst så är du välkommen tillbaka hit! Prenumerera gärna så får du nya blogguppdateringar till din mail! På återseende!

Anneli - den konstiga "konstnären"! 😄

Mindre, smidigare, skönare

Vad i hela friden ska detta blogginlägg handla om kan man ju undra med den titeln..! 😏 Jo, undra på du men om du fortsätter läsa så får du straxt veta! 😊

Nu har jag varit upp till Falu lasarett igen, närmare bestämt till ortopeden. Från och med nu ska jag börja träna min hand och handled och har fått ett schema för det: 

Ja, det syns lite dåligt på fotot men huvudsaken är ju att jag ser vilka övningar jag ska göra!

Under de här 6 veckorna som gått efter att jag bröt handleden; 4 veckor med gips och två veckor med ortosen, har min hand och handled stelnat till nåt fruktansvärt! Jag fattade inte hur mycket förrän jag förökte göra övningarna på pappret! Nu är det som att handen har ETT läge; jag kan inte böja den vare sig framåt eller bakåt mer än nån centimeter! Att försöka knyta ihop handen till en knytnäve gör jätteont och går bara typ halva vägen! Att vrida handen (handflatan upp - handflatan ner) är väl det som går minst dåligt men att säga att det går bra är att överdriva! TÄNK att man kan stelna till så pass fort! 😱 Då börjar man ju fatta hur viktigt det är att röra på sig regelbundet!

Om jag förstått saken rätt så är det musklerna som liksom blir kortare/stummare när de inte regelbundet får sträcka ut sig och användas så som görs när man kan röra sig som vanligt. Men efter att ha gjort ovanstående övningar 3 gånger igår och hittills 2 gånger idag så märker jag att musklerna mjuknar mer och mer och jag kan ta ut rörelserna lite mer. Jag har fått lite ondare också men det är övergående så på det stora hela så känner jag mig hoppfull att jag ska få rörligheten i handen och handleden helt återställd. Men fyra gånger om dagen ska jag träna! Men det är det ju värt! Jag vill ju kunna spela trummor igen (och gitarr och piano)! 

Men vad är det nu som är "mindre, smidigare och skönare"? Jo, min nya ortos: 

Min nya "lilla svarta"!

Den här ortosen ger inte så mycket stöd åt handleden men det behövs inte heller. Nu är det tummen som behöver mest stöd för i den har jag jäää-ligt ont! Alltså, jag har ju artros i båda tummarna och det gör ont! Men efter att doktorn på akuten den 3/1 drog nåt så in i vassen i tummen när han skulle försöka dra benet rätt innan han gipsade armen så har det varit 7 resor värre! Jag har heller ingen kraft i tummen, jag kan nätt och jämt hålla ett litet papper mellan tummen och pekfingret som det är just nu! Men jag hoppas att även det ska bli bättre nu när jag tränar mina stackars muskler. Det känns som sagt hoppfullt! Det är skönt att äntligen få göra något! Och bara som ett bevis på att det faktiskt går åt rätt håll så kan jag avslöja att detta blogginlägg är skrivet med både höger och vänster hand! 😁 Japp!

Så, allting går åt rätt håll och snart så är det vår! Fast det kan vara svårt att tro när man tittar ut genom fönstret! Vi har jättemycket snö och det fortsätter snöa ännu mer! Det här är utsikten från mitt skrivbord: 

Hur mycket jag än längtar till våren så måste jag ändå erkänna att det är vackert med all den här snön! Och alla årstider har sin charm! Eller? Vad tycker du?

Ha nu en riktigt fin Alla ♥-ans dag oavsett om du spenderar den med nån du älskar eller inte! Det viktigaste är väl ändå att älska sig själv, och i värsta fall kan man köpa sig egna blommor!

Anneli.

Allt som kan firas ska firas!

Nu har jag firat min födelsedag i dagarna tre - precis som det ska vara enligt mig! 😁🍰☕
Det första firandet har jag ju redan skrivit om i förra blogginlägget. Det andra var i torsdags - på min födelsedag - och det var i Logen (IOGT-lokalen här i byn) där första "handarbets"-cirkeln för terminen gick av stapeln. Där bjöd jag deltagarna på en Kanelpaj som jag faktiskt lyckades göra helt själv: 

och så fick jag blommor: 

Förresten så har vi börjat kalla cirkeln för "Öppet Hus" i och med att vi slagit ihop två cirklar; det som förut kallades "Hantverk- och Återbrukscafé" och Målarcirkeln, och om det var namnbytet som gjorde det vet jag inte men det kom iallafall två nya deltagare! 😊

När jag skulle åka till Logen så kunde jag varken hitta min stickning eller min vuxenmålarbok så jag tänkte att "jag får väl sitta där och vara dekorativ då" men cirkelkledaren G-B fick för sig att jag skulle måla en tavla! Alltså, måla - på riktigt, med pensel! 😱 "Men jag kan inte måla" sa jag. "Jag kan nätt och jämt rita streckgubbar"!
"Jo då" sa G-B! "Alla kan måla"! Och så tog hon fram en av mina kanvasar som jag har där, olika akrylfärger och några penslar. Så det var bara att sätta igång! 

G-B visade mig hur man målar en himmel och den blev förvånansvärt bra så jag fortsatte!
Vill du se hur tavlan blev? Ja, den är inte färdig för man måste låta färgen torka innan man fortsätter så att inte färgerna blandas ihop men så här ser den ut nu: 

"Inte så illa pinkat av en trähäst" skulle min pappa sagt om han levt! (Han skulle för övrigt ha fyllt 97 år idag om han inte gått och dött för drygt 22 år sen!) ♥

Men fira födelsedag var det ju! Skärpning Anneli! 😉 (Jag är så duktig på att hamna på sidospår!) 😂
Ok. Firning nummer tre var i lördags då "gänget" kom hit! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det... det blev lite annorlunda mot alla andra kalas jag haft... 
Jo, men så här var det: för första gången någonsin bjöd jag på köpekakor och köpetårta! Alltså... jag skäms nästan! Nu menar jag inte på något vis att människor som bjuder på köpefika ska skämmas! Jag menar bara att när man som jag är uppväxt med en pappa som var konditor och bakade allt själv, även hemma, och jag sen följt i hans fotspår,,, ja, då känns det som att jag har ett rykte att leva upp till! Jag har alltid i alla år bakat allt smaskens själv! Tills nu... Men med en ännu inte läkt handled har jag inte kunnat baka själv! Däremot har jag visat och varit med Kära Maken så han har bakat en del! Ja men kolla här: 

Längst fram till vänster har vi en annanaskaka, glutenfri och jättegod! Ovanför den har vi glutenfria kardemummamuffins, också de jättegoda! I den lilla gröna skålen har vi små kokos- och havrekakor, glutenfria, bakade av Käre Maken och förstås supergoda!
Ja, sen har vi då köpetårtan... fast den är inte köpt utan skänkt av ICA bara för att jag fyllde år! Tack ICA! Då blev det lite tårta till polarna! Burken med kakor inköptes på LIDL för nån dryg vecka sen men bullarna har Käre Maken OCH jag bakat! Ja, Maken gjorde nästan allt men jag bredde på smör och strödde på socker och kanel och till och med rullade ihop degen själv! Det gick alldeles utmärkt att göra med en hand! 😃

Meeen... när man trodde att allt var över, så var det inte det! Tre av kompisarna var av olika anledningar tvugna att ge återbud till kalaset men kommer hit så fort de har möjlighet! Tur att jag har lite smaskens kvar att bjuda dem på! Det ligger i frysen och väntar på dem! 

Anneli - ett år äldre och förhoppningsvis ett år klokare!

Tjuvstart

Igår åkte Käre Maken och jag ner till Stockholm föra att träffa min tvillingsyrra Rosali med familj + 3 av mina barn + 2 svärdöttrar. Anledningen var att syrran och jag fyller år på torsdag så vi tjuvstartade helt enkelt vårat födelsedagsfirande! 😊
Vi började med att äta lunch på en Indisk restaurang (mums, mums! Gott som tusan! 😋) och sen åkte vi hem till min äldsta son för fika. För en gångs skull var det inte jag som bakat smaskens utan faktiskt Rosali! 

Hon kan hon med! 😄

Jag brukar ju aldrig synas på kort här på bloggen men Rosalis dotter Majli tog kort på syrran och mig när vi stod där i sonens kök och... ja, varför inte... jag lägger väl ut det då: 

Så där ser vi ut! Det är inte så mycket att göra nåt åt! 😉😂😜

Sen vill jag visa vad jag (bland annat) fick i present: 

I kortet var det ett presentkort och den fina lilla pyramiden hade min äldste son köpt - en till mig och en till Rosali! De är sååå fina tycker jag! Jag hade redan två stycken som Käre Maken köpt till mig för nåt år sen, så nu har jag tre! 

Tyvärr är det inte så bra kvalitét på det här fotot men jag orkade inte ställa tillbaka pyramiderna och ta nya kort så det fick bli så här!

Och det här är allt för idag! Nu ska jag fira min födelsedag 2 gånger till och kanske kommer det lite fler foton från det! Välkommen tillbaka för att kolla! 😊

Anneli.
 

27 dagar, 10 stygn, från vitt till svart

Haha! Det var en kryptisk titel till dagens blogginlägg men jag lovar att jag ska förklara, nu på en gång:
i 27 dagar var min arm och handled gipsad, med 10 stygn syddes operationssåret ihop och jag har nu gått från att ha ett vitt gips till en svart ortos! Vilket är en klar förbättring! 😊

Igår var jag upp till Falu lasarett igen, denna gång för att ta bort gipset och stygnen. Jag hade verkligen längtat efter att bli av med gipset - särskilt sista veckan kändes superseg - och tänkte i mitt stilla sinne när gipset åkte av att "då var det klart"! Meeen... det var det inte! Nä, i ytterligare 2 veckor ska jag ha "den lilla svarta", d.v.s. den ortos jag fick efter att jag äntligen blev av med gipset! 

Jo då så att... den här ska jag ha nu dygnet runt i 2 veckor! 

Men som vanligt tänker olydiga Anneli köra lite sitt eget race för jag råkar veta en "hemlighet" hur man kan minska ärrbildning och då måste ortosen vara av en stund några gånger per dag! Ja, jag har ju fått ett rejält ärr på insidan av handleden och foto på det lägger jag allra längst ner i detta blogginlägg ifall nån av er tycker att det är otäckt att se. Då behöver ni inte scrolla allra längst ner. Känsliga personer är härmed varnade!

Men "hemligheten" var det ju! Jo, det är att smörja på E-vitamin på ärret! Men det måste vara äkta E-vitamin, det som heter Alfa-tokoferol. Syntetiskt E-vitamin hjälper noll och ingenting! 

Den här beställde Käre Maken hem åt mig för ett par veckor sen.

Man behöver vara ihärdig med att smörja in E-vitaminet - det tar lång tid för ett ärr att läkas men ju fortare man börjar att behandla efter ärret bildats desto snabbare läker det. Men jag misstänker att det kommer ta många månader. Men vi får se! Nu lägger jag ju ut bildbevis på hur mitt ärr ser ut idag - innan jag börjat smörja på nån E-vitaminolja - och sen får jag återkomma med resultatet längre fram!

E-vitamin har verkligen fantastiska egenskaper! Eller vad sägs om:
*Stärker huden och gör den mjukare
*Antioxidant; ger huden hjälp mot fria radikaler och skadliga strålar från solen
*Reparerar huden vid skador och sår
*Anti-inflammatorisk
*Minskar rynkor genom att göra huden mer elastisk
*Minskar och tar bort ärr

Ja men då så! Då återstår bara att berätta att ortosen känns och är lättare och mindre otymplig än gipset så det är en förbättring! Och så ska jag också lägga in fotot på hur ärret ser ut idag! Scrolla bara ner om du verkligen vill se det! Annars ses vi här igen en annan dag! Välkommen tillbaka!

Anneli.

Snart kommer det...

Snart så...

Ok! Var beredd...

NU kommer det: 

Det var väl inte så farligt?!? 😀😇

Att läka en bruten handled - Anneli style

Ringa en Homeopat kanske inte är det första man gör när man bryter ett ben nånstans i kroppen. Har man brutit nåt vill man till akuten och träffa en utbildad doktor! Det gäller även för mig! Men sen - under läkningen - kan man få bra hjälp med Homeopatmedicin! 

De första två veckorna efter att jag ramlade och bröt vänstra handleden orkade jag av nån anledning inte ringa min Homeopat och inte kunde jag hitta den Homeopatmedicin jag vet att jag har hemma heller. Vid alla slags slag och stötar så är medlet Arnica det rekommenderade medlet (med undantag för om det blöder) och nånstans här i huset finns Arnica både i potenserna D6 och D12 - men var? 

En av de första saker jag gjorde efter att jag opererade handleden för 6 dagar sen var att ringa min Homeopat. Jag berättade vad som hänt och hon lovade att skicka några Homeopatmedel till mig.
Tack vare Post Nords INTE så eminenta postgång kom de fram först idag. 

Arnica C30 (som jag tog nu på en gång), Arnica C200 (som jag ska ta imorgon) och medlet Symph. C12 som jag ska ta om några dagar.

Arnica ska hjälpa med läkningen av mjukdelarna och snabba på läkningen av blåmärken och hematom och Symph. ska hjälpa själva benet att läka snabbare. Ja, tack! Jag tar all hjälp jag kan få! (Jag är sjukt trött på att vara gipsad!)

Andra läkande faktorer är näringsrik mat och att skratta och ha roligt! Det är jag rätt bra på som tur är!

So far so good. Men jag har kommit på en sak som jag egentligen redan visste men inte riktigt kopplat: när man får smärtlindring (eller blir sövd) så betyder inte det att kroppen inte har ont! Det är bara att smärtsignalerna till hjärnan är blockerade så man inte känner/registrerar att man har ont! När jag kom på det insåg jag att min kropp är i CHOCK! Min kropp har ju känt ALLT som hänt den! Allt från fallet och benet som bröts till den smärtsamma blockaden, de otaliga försöken att få till en infart, till skalpellen som skar upp handleden och stygnen när operationssåret syddes ihop! Men stackars kropp!!! Inte konstigt att jag sover så in i vassen länge! Varje natt sen fallet i trappen har jag sovit 10-11 timmar per natt och för några nätter sen till och med i 12 timmar och 15 minuter! Klart som korvspad att min kropp behöver all vila den kan få! 

Missförstå mig rätt: jag är otroligt tacksam för akutvården och smärtlindring! Men att inse vad kroppen gått igenom och tillåta sig att vila så mycket som man behöver är också viktigt! Det var himla skönt att få syn på det! Och viktigt (vilket är varför jag ville skriva om det)! 

Men nu går vi mot ljusare tider - inte bara rent årstidsmässigt utan för min del också för att det bara är en dryg vecka kvar tills jag ska bli av med stygn och gips! Tjohoo! 

Förresten; nåt annat jag är glad över är att jag inte behövt ta en enda Alvedon! Jag har haft asken framme hela tiden men nu åker den in i medicinskåpet! Har jag inte behövt dem hittills så lär jag inte behöva dem nu heller! 

På det hela taget så är livet rätt bra! Snart fyller jag år och Käre Maken har lovat att hjälpa mig att baka till kalaset! Det ska bli kul!

Anneli.

Det här var det skummaste jag varit med om!

Mycket ska man genomleva i detta liv tydligen! 
Nu i måndags hade jag tid till röntgen och ortopeden på Falu lasarett för att kolla upp handledsfrakturen och självklart skjutsade Käre Maken mig dit. Under tiden jag var på lasarettet skulle han passa på att handla lite.

Jag tog hissen upp till röntgen och på vägen upp tänkte jag på att min brutna handled skulle ha läkt fin-fint och ingen operation skulle behövas. Jag kände mig riktigt glad vid tanken! Smärtan i handleden var nästan borta så jag trodde verkligen att allt skulle vara bra. Meeen... Röntgenplåtarna visade nåt helt annat! Det brutna handledsbenet hade glidit isär lite och om inget gjordes skulle jag få problem med handen. Operation alltså! 😷 Men först fick jag nytt gips på handen/armen för det jag fick på Akuten i Avesta satt ganska illa! Om det var därför benet glidit isär eller om jag försökt vara "för duktig" och klara saker utan hjälp vet jag inte men ett gips som inte sitter som det ska låter inte som nåt bra...

Eftersom de vill få undan så många operationer som möjligt under morgonen och förmiddagen så ville de att jag skulle stanna på lasarettet över natten så jag skulle vara redo för operation kl 07.00 nästa morgon - duschad och klar. KLOCKAN SJU!!! PÅ MORGONEN!!! 😱 Hur i hela friden skulle det gå till??? Ja, som en sköterska sa: " Det är bara att bita i det sura äpplet och komma upp"! Det hade hon ju rätt i och det var så jag fick göra. Ja, inte bita i nåt surt äpple men komma upp i ottan! 😏

Så fick jag åka hissen upp till våning 8 och blev installerad i ett rum på patienthotellet. 

Och så utsikten: 

Det var en stor byggkran utanför där de håller på att bygga en helt ny avdelning på Falu lasarett.

Sängen på patienthotellets rum 810 hade en stenhård madrass som det var väldigt o-skönt att ligga på! Särskilt eftersom jag fortfarande hade ont i svanskotan efter fallet. Så nån sömn att tala om blev det inte! Men innan jag fick lägga mig skulle jag duscha och tvätta håret och jag hade ju inte så mycket som en tandborste med mig så jag fick ta hissen ner till entréplan och gå till Apoteket där jag köpte schampo, en hårborste, en tandborste och för säkerhets skull en ask Alvedon. 

Tillbaka på patienthotellet var det nästan dags för middag och efter den gick jag till mitt rum och tittade på lite TV i väntan på kvällsfikat. Efter fikat tänkte jag att nu var det nog dags att duscha och försöka sova vilket jag också gjorde. Ja, inte sova då men jag låg faktiskt i sängen redan klockan 21.30! Så tidigt har jag inte lagt mig sen jag kunde försvara mig själv nån gång i mellanstadieåldern! 😉
Men som sagt; nån sömn att tala om blev det inte men när alarmet gick igång kl 05.30 klev jag upp och gjorde mig iordning och precis på minuten kl 07.00 var jag på avd. 18 i väntan på operation. 

Jag behövde inte vänta så länge. Nästan på en gång blev jag visad till ett rum med två sängar vilken den ena skulle vara min under timmarna där och före klockan 08.00 rullade de in mig i väntsalen utanför operationssalarna. Då hade de gett mig 4 Alvedon och två andra, starkare smärtlindrande tabletter. Usch! Jag som i princip aldrig äter värktabletter... 😣 Men stark smärta i onödan vill man ju inte ha så det var bara att svälja!

Jag ville inte bli sövd under operationen så som smärtlindring la de nåt som de kallade blockad och nu kommer vi till det som var det skummaste jag nånsin upplevt! Ja, för det första så gjorde det skitont att lägga den här blockaden och narkosläkaren som la den stack och stack; flera gånger på överarmen, i armhålan, där axeln övergår till överarm och vänstra sidan av halsen och nålen var kopplad till elektricitet så musklerna fick spatt och krampade och det gjorde sååå ont! Men sen... när han var klar och medlet börjat verka... jösses!
Först bara: "Mean time in the djungle" eller rättare sagt: samtidigt i högra armen/handen försökte en sköterska febrilt sätta en infart nånstans och hur många gånger hon fick sticka mig innan hon äntligen fick till det vågar jag inte räkna! Det momentet var också väldigt lite skönt kan jag avslöja från säker källa!
Men tillbaka till vänsterarmen: den domnade bort mer och mer och känslan var egentligen ganska obeskrivlig... Min upplevelse var att jag hade armen upp mot taket och jag kunde inte lägga ner den! Förvisso låg den redan ner - rent fysiskt - men för mig kändes det till och med jobbigt att "hålla upp" armen! Skumt som tusan! Men det blev skummare!

Allt som allt med förberedelser, operation inkl. ditsättning av en titanplatta, förslutning/syning av det typ 7-8 cm långa operationssåret och nytt gips så tog det runt 3 timmar eller nåt, så straxt efter kl 11.00 rullades jag tillbaka till rummet och fick sätta mig upp. Och nu: det ni alla har väntat på! Vad var det som var så himla skumt, mysko, konstigt, märkligt? Jo, min arm! Jag hade noll och ingen kontroll över den! Den bara hängde där som en bit kött eller en lång, död fisk! Det var riktigt läskigt för jag fick ju vara väldigt försiktig så att den t.ex. inte föll ur kudden på mitt knä där jag lagt den eller att jag tappade den när jag höll i den med högra handen/armen! Då hade den kunnat fara in i nåt hårt så gipset gått söder och jag hade kanske skadat armen eller handen ännu mer! Nä, fy farao vilken märklig - och rätt otäck - känsla det var! Inte förrän fram på sen eftermiddag började jag kunna röra lite på mina tre mellanfingrar och sen kom känseln tillbaka sakta, sakta, sakta. 

Käre Maken kom förstås och hämtade mig sen eftermiddag och då var jag vrålhungrig! Jag hade bara fått lite fika på avdelningen och hade ju varit fastande sen 20.30-tiden kvällen innan. Jag fick inte ens dricka vatten från midnatt och tills operationen var klar! Men hemma hade jag en lagom portion rester från söndagens middag så den gick snabbt att värma på. Nåt som inte var snabbt var att få kontroll över vänsterarmen! När jag gick och lade mig kl 23.30(!) hade jag fortfarande väldigt lite kontroll på den men kunde trots det sova riktigt bra! Vid 05.30 vaknade jag för att gå på toa och då kunde jag lyfta på armen men styrseln var inte riktigt pålitlig än. Men när jag vaknade nästa gång kl 09.30 och gick upp(!) så var jag typ 90 % återställd! Skönt! 

Dessa foton tog Käre Maken idag:

Här ser man min nygipsade arm och på bilden kan man ana titanplattan de opererade in. (Klicka på fotot om du vill se det i ett lite större format.)

På bilden här ovan syns några av de blåmärken jag fick när sköterskan försökte sätta en infart - men jag har fler blåmärken!!! Men dem tog vi inga kort på! Det får räcka med elände nu! 😛

Smärta efter operationen då? Njäsch! Blir det inte värre än så här så får Alvedonen ligga kvar i sin förpackning! 😌😄
Nu ska jag vara gipsad i 2 veckor så i slutet av januari ska jag tillbaka och ta bort gips och stygn och sen måste jag vara försiktig och inte anstränga armen eller lyfta något tungt i 3-4 veckor till men sen ska jag vara helt återställd! 😃

Ja, fy fasen vilket äventyr! Mycket ska man genomleva i detta liv, det är då säkert! Men som de säger på utrikiska: " What doesn't kill you makes you stronger"! Jösses vad stark jag ska bli! 😁

Hörni, tack för att ni orkade läsa ända hit men nu är det slut för detta blogginlägg!

Anneli.

Frågor, svar och nåt jag glömde igår

Min kompis som kallar sig "tantista" när hon kommenterar här på bloggen hade ett par frågor på gårdagens inlägg och jag tänkte att jag besvarar dem i ett nytt blogginlägg för andra kanske också har samma frågor. Och så glömde jag bort att berätta om det första som hände när jag kom in på akuten i onsdags. Nånting tråkigt faktiskt men som var nödvändigt. Jag börjar med att visa och berätta det så har vi det överstökat!

Jo, när jag kom in på akuten så var min hand och mina fingrar jättesvullna. Inget konstigt med det - snarare förväntat efter vad som hänt. Sjuksköterskan som tog emot mig när det var min tur insåg direkt att mina vigselringar måste bort så att jag inte skulle riskera att förlora ringfingret. Att få av dem med tvål och vatten var uteslutet så det fanns inget annat att göra än att kapa av dem! 😱😢 

Alltså, förlovningsringen hade suttit på mitt finger i exakt på dagen 30 år och 6 månader när de sågades av och vigselringen har suttit på mitt finger i nästan 30 år; vi gifte oss den 3 april 1994. Det gjorde nästan ont i hjärtat när sjuksköterskan sågade itu ringarna men jag måste hålla med henne om att det trots allt var viktigare att få ha fingret kvar! 
När jag tittar på mina fingrar på vänsterhanden nu så är de minst lika svullna idag som i onsdags så det är bara att inse att det var nödvändigt att få bort ringarna - även om jag kan känna sorg över att de inte sitter där de brukar. När min handled är läkt och återställd så får vi gå till en guldsmed och laga ringarna så att jag kan ha dem igen. Allting ordnar sig så småningom! 

Nu till tantistas frågor:
1. Varför gick jag baklänges? Ja, en helt legitim fråga som enkelt kan besvaras så här: ibland när jag vänder mig om - speciellt om det är på en begränsad yta, som t ex på ett trappsteg - blir jag lite yr i huvudet och rädd för att ramla (jag skyller på mitt låga blodtryck för det). Så at the time kändes det säkrare att gå försiktigt baklänges, och det gick ju bra... tills jag missbedömde antal trappsteg och trodde att jag stod på golvet när jag i själva verket hade ett trappsteg kvar. Och hur det gick vet vi ju redan...
2. Vad ska ortopeden i Falun göra? Svar: Ingen aning! Men läkaren på akuten sa nåt om att det eventuellt kan behövas en operation om det inte läker som det ska så jag antar att det är det de vill kolla. Det måste ju vara bättre att göra den ev. operationen så fort som möjligt och inte vänta tills gipset tas bort om 4-6 veckor tänker jag.

Nåt som känns lite positivt är att trots gips, smärta och att jag ska ha handen i högläge, vilket jag har med hjälp av kuddar, så sov jag riktigt gott i natt! Visst vaknar jag massor av gånger för att få med mig kudden i rätt läge när jag vänder mig i sängen men jag har lyckats somna om direkt jag hittat en ny skön sovställning och fått kudden på plats!
Och nåt Käre Maken tycker är positivt är att jag inte kan nattsudda längre för jag behöver ju hjälp med massa saker inför sänggåendet så jag får helt enkelt gå och lägga mig när han är trött! Jag är ju trött alltid och hela tiden så det har egentligen inte varit nåt problem! Men jag sa till honom att han inte ska hoppas för mycket för det är inte säkert att jag lyckas hålla min nya, tidigare läggtid sen när jag klarar mig själv igen... men han kan ju få njuta medan det varar iallafall, eller hur! 😏😊

Ja, inget ont som inte har nått gott med sig! Och allting har en ände (och korven den har två 😉)! Jag hoppas att jag läker snabbt så jag slipper ha gips på min födelsedag men det får tiden utvisa! Jag har ju aldrig i hela mitt liv brutit nån kroppsdel förut så jag har inte en susning om min läkningsförmåga i detta sammanhang! Jag gör som loppan och lever på hoppet! Och ni som kan skicka Healing får gärna skicka en skvätt till mig så kommer läkningen att gå som en dans! 💃 Tack! ♥

Anneli.

När huvudet är dumt får kroppen lida...

Vilken jäkla början på detta år! 😱 Ja, första dagen gick ju bra men sen... sen skulle jag gå och lägga mig... klockan var nog närmare 04.00 på natten/morgonen till den 2/1 när jag började gå upp för trappen för att komma till sovrummet. När jag hade kommit 4-5 trappsteg upp såg jag att jag glömt släcka hall-lampan och började försiktigt gå baklänges nerför trappen igen. Det var mitt första misstag. Det andra misstaget var att jag trodde jag nått golvet och tog ytterligare ett steg bakåt för att kunna släcka lampan... och föll handlöst bakåt och landade med ett brak raklång på golvet! Pang! Tjong! Smack! Där låg jag på rygg och kände att jag slagit mig rätt ordentligt!
Jag var nog rätt chockad men minns att jag tänkte att jag måste försöka komma upp från golvet "innan jag fattar hur ont jag har". Så jag lyckades sätta mig upp men märkte att vänsterhanden hade jag ingen nytta av så jag hasade på rumpan fram till trappen för att försöka använda den för att häva mig upp. Jag insåg att jag hade en chans på mig om mina redan försvagade muskler (pga sköldkörtelsjukdomen Graves som jag gått och "skaffat mig") skulle orka få upp min alldeles för tunga lekamen från golvet. Så jag tog i för Kung och Fosterland och kom faktiskt upp! Men jäklar vad ont jag hade!

Käre Maken hade sovit sig igenom hela eventet och inte märkt nånting! Skönt att jag inte väckte honom tänkte jag. 
När jag stod där på hallgolvet insåg jag att förutom handen så hade vänster fot också fått sig en rejäl smäll och även svanskotan, så att ta sig upp för trappen var inte att tänka på! Bakhuvudet var faktiskt det minst skadade för en liten kartong som stod på hallgolvet hade dämpat den smällen! Tack kartongen!
Jag linkade in på lilltoa för där hade jag en extra tandborste och så var jag pinknödig! Bäst jag satt där hörde jag Käre Maken komma ner. Han måste haft nåt på känn för han undrade var jag var (vilket han inte brukar. Han är van vid att jag nattsuddar). Jag berättade vad som hänt och han gick och hämtade några lindor så jag kunde lägga om handen. Sen tyckte han att vi skulle försöka ta oss upp till sovrummet och med lite meck, stånk, stön och ett och annat skrik från mig kom vi upp så att jag kunde lägga mig i sängen efter att Käre Maken hjälpt mig av med kläderna. Men nån sömn att tala om blev det inte... ont, ont, ont..!

När jag väl kom upp ur sängen nån gång efter lunch typ och tagit mig in i badrummet insåg jag att jag skulle behöva mer hjälp än vad jag egentligen är bekväm med! Med en obrukbar vänsterhand klarar jag t ex inte av att klä på mig själv. Jag kan tvätta mig i vänster armhåla men inte den högra... mm, mm... Att gå nerför trappen själv vore ett självmordsuppdrag men uppför lyckades jag faktiskt komma igår! 

Nu hör jag flera av er tänka: "men åkte du inte in på akuten, då"? Men se då känner ni inte mig så väl! Jag försöker hålla mig från sjukvården så mycket jag kan! Men... nästa dag, dvs igår, när jag såg att handen blivit blåsvart och värken inte lagt sig så ringde jag iallafall till Sjukvårdsupplysningen. Inte ett dugg förvånande sa sköterskan jag pratade med att jag omedelbart skulle åka in till Akuten. Suck, sa jag. Jag gör väl det då!
Efter en liten portion havregrynsgröt körde Käre Maken in mig och jag fick komma upp på röntgen efter bara 30 minuter! Men sen... vänta, vänta, vänta... 8 timmar och 40 minuter senare (ÅTTA TIMMAR OCH FYRTIO MINUTER!!!) var jag klar och kunde åka hem! Då hade läkaren äntligen kommit med beskedet att handleden var bruten, dragit benet i rätt läge med hjälp av en sjuksköterska (aj, aj, aj - som fan!) och gipsat handen och armen ända till armvecket! Kl 23.40 var jag äntligen hemma igen, hungrig som en varg! Allt jag hade ätit förutom gröten var en sån där liten näringsbar som jag tursamt hade i min handväska! 

Idag på förmiddagen fick jag komma tillbaka för ny röntgen för att se att benet låg rätt, vilket det som tur var gjorde. Och idag tog det "bara" 2 timmar och 45 minuter innan jag fick åka hem igen trots att jag fick åka upp till röntgen direkt jag kom. Men jag kommer att bli kallad till ortopeden uppe i Falun snart. Ja, så kan det gå! Nu ska jag ha hand och arm gipsat i 4-6 veckor! Och jag som skulle börja baka till min födelsedag som är om precis 5 veckor! Jag fyller jämt i år och hade tänkt att slå på stort... vi får väl se hur det går. Jag får instruera Käre Maken så han får baka åt mig. Under mitt överinseende och mina instruktioner naturligtvis! Jag vill ju ha det som jag vill ha det! 😉

Men nu undrar jag: när nu året börjat på detta vis; betyder det att det kommer fortsätta i samma eländiga anda eller kan det bara bli bättre från och med nu? Ja, det får tiden utvisa men jag siktar naturligtvis på att det bara ska bli bättre! När livet ger en citroner så gör man nåt smaskigt av dem! Det är min devis! 😊

Nu tänker jag avsluta detta mitt första blogginlägg skrivet med bara en hand! Det var ju lite jobbigt får jag säga men det får gå! "If there's a will, there's a way" som de säger på utrikiska!

Anneli.

PS. Nä, jag har inga värktabletter! Käre Maken skulle köpa till mig igår men glömde det. Men har jag klarat mig så här långt så ska jag väl klara mig resten av den här läkningstiden också! DS.