Det här var det skummaste jag varit med om!

Mycket ska man genomleva i detta liv tydligen! 
Nu i måndags hade jag tid till röntgen och ortopeden på Falu lasarett för att kolla upp handledsfrakturen och självklart skjutsade Käre Maken mig dit. Under tiden jag var på lasarettet skulle han passa på att handla lite.

Jag tog hissen upp till röntgen och på vägen upp tänkte jag på att min brutna handled skulle ha läkt fin-fint och ingen operation skulle behövas. Jag kände mig riktigt glad vid tanken! Smärtan i handleden var nästan borta så jag trodde verkligen att allt skulle vara bra. Meeen... Röntgenplåtarna visade nåt helt annat! Det brutna handledsbenet hade glidit isär lite och om inget gjordes skulle jag få problem med handen. Operation alltså! 😷 Men först fick jag nytt gips på handen/armen för det jag fick på Akuten i Avesta satt ganska illa! Om det var därför benet glidit isär eller om jag försökt vara "för duktig" och klara saker utan hjälp vet jag inte men ett gips som inte sitter som det ska låter inte som nåt bra...

Eftersom de vill få undan så många operationer som möjligt under morgonen och förmiddagen så ville de att jag skulle stanna på lasarettet över natten så jag skulle vara redo för operation kl 07.00 nästa morgon - duschad och klar. KLOCKAN SJU!!! PÅ MORGONEN!!! 😱 Hur i hela friden skulle det gå till??? Ja, som en sköterska sa: " Det är bara att bita i det sura äpplet och komma upp"! Det hade hon ju rätt i och det var så jag fick göra. Ja, inte bita i nåt surt äpple men komma upp i ottan! 😏

Så fick jag åka hissen upp till våning 8 och blev installerad i ett rum på patienthotellet. 

Och så utsikten: 

Det var en stor byggkran utanför där de håller på att bygga en helt ny avdelning på Falu lasarett.

Sängen på patienthotellets rum 810 hade en stenhård madrass som det var väldigt o-skönt att ligga på! Särskilt eftersom jag fortfarande hade ont i svanskotan efter fallet. Så nån sömn att tala om blev det inte! Men innan jag fick lägga mig skulle jag duscha och tvätta håret och jag hade ju inte så mycket som en tandborste med mig så jag fick ta hissen ner till entréplan och gå till Apoteket där jag köpte schampo, en hårborste, en tandborste och för säkerhets skull en ask Alvedon. 

Tillbaka på patienthotellet var det nästan dags för middag och efter den gick jag till mitt rum och tittade på lite TV i väntan på kvällsfikat. Efter fikat tänkte jag att nu var det nog dags att duscha och försöka sova vilket jag också gjorde. Ja, inte sova då men jag låg faktiskt i sängen redan klockan 21.30! Så tidigt har jag inte lagt mig sen jag kunde försvara mig själv nån gång i mellanstadieåldern! 😉
Men som sagt; nån sömn att tala om blev det inte men när alarmet gick igång kl 05.30 klev jag upp och gjorde mig iordning och precis på minuten kl 07.00 var jag på avd. 18 i väntan på operation. 

Jag behövde inte vänta så länge. Nästan på en gång blev jag visad till ett rum med två sängar vilken den ena skulle vara min under timmarna där och före klockan 08.00 rullade de in mig i väntsalen utanför operationssalarna. Då hade de gett mig 4 Alvedon och två andra, starkare smärtlindrande tabletter. Usch! Jag som i princip aldrig äter värktabletter... 😣 Men stark smärta i onödan vill man ju inte ha så det var bara att svälja!

Jag ville inte bli sövd under operationen så som smärtlindring la de nåt som de kallade blockad och nu kommer vi till det som var det skummaste jag nånsin upplevt! Ja, för det första så gjorde det skitont att lägga den här blockaden och narkosläkaren som la den stack och stack; flera gånger på överarmen, i armhålan, där axeln övergår till överarm och vänstra sidan av halsen och nålen var kopplad till elektricitet så musklerna fick spatt och krampade och det gjorde sååå ont! Men sen... när han var klar och medlet börjat verka... jösses!
Först bara: "Mean time in the djungle" eller rättare sagt: samtidigt i högra armen/handen försökte en sköterska febrilt sätta en infart nånstans och hur många gånger hon fick sticka mig innan hon äntligen fick till det vågar jag inte räkna! Det momentet var också väldigt lite skönt kan jag avslöja från säker källa!
Men tillbaka till vänsterarmen: den domnade bort mer och mer och känslan var egentligen ganska obeskrivlig... Min upplevelse var att jag hade armen upp mot taket och jag kunde inte lägga ner den! Förvisso låg den redan ner - rent fysiskt - men för mig kändes det till och med jobbigt att "hålla upp" armen! Skumt som tusan! Men det blev skummare!

Allt som allt med förberedelser, operation inkl. ditsättning av en titanplatta, förslutning/syning av det typ 7-8 cm långa operationssåret och nytt gips så tog det runt 3 timmar eller nåt, så straxt efter kl 11.00 rullades jag tillbaka till rummet och fick sätta mig upp. Och nu: det ni alla har väntat på! Vad var det som var så himla skumt, mysko, konstigt, märkligt? Jo, min arm! Jag hade noll och ingen kontroll över den! Den bara hängde där som en bit kött eller en lång, död fisk! Det var riktigt läskigt för jag fick ju vara väldigt försiktig så att den t.ex. inte föll ur kudden på mitt knä där jag lagt den eller att jag tappade den när jag höll i den med högra handen/armen! Då hade den kunnat fara in i nåt hårt så gipset gått söder och jag hade kanske skadat armen eller handen ännu mer! Nä, fy farao vilken märklig - och rätt otäck - känsla det var! Inte förrän fram på sen eftermiddag började jag kunna röra lite på mina tre mellanfingrar och sen kom känseln tillbaka sakta, sakta, sakta. 

Käre Maken kom förstås och hämtade mig sen eftermiddag och då var jag vrålhungrig! Jag hade bara fått lite fika på avdelningen och hade ju varit fastande sen 20.30-tiden kvällen innan. Jag fick inte ens dricka vatten från midnatt och tills operationen var klar! Men hemma hade jag en lagom portion rester från söndagens middag så den gick snabbt att värma på. Nåt som inte var snabbt var att få kontroll över vänsterarmen! När jag gick och lade mig kl 23.30(!) hade jag fortfarande väldigt lite kontroll på den men kunde trots det sova riktigt bra! Vid 05.30 vaknade jag för att gå på toa och då kunde jag lyfta på armen men styrseln var inte riktigt pålitlig än. Men när jag vaknade nästa gång kl 09.30 och gick upp(!) så var jag typ 90 % återställd! Skönt! 

Dessa foton tog Käre Maken idag:

Här ser man min nygipsade arm och på bilden kan man ana titanplattan de opererade in. (Klicka på fotot om du vill se det i ett lite större format.)

På bilden här ovan syns några av de blåmärken jag fick när sköterskan försökte sätta en infart - men jag har fler blåmärken!!! Men dem tog vi inga kort på! Det får räcka med elände nu! 😛

Smärta efter operationen då? Njäsch! Blir det inte värre än så här så får Alvedonen ligga kvar i sin förpackning! 😌😄
Nu ska jag vara gipsad i 2 veckor så i slutet av januari ska jag tillbaka och ta bort gips och stygn och sen måste jag vara försiktig och inte anstränga armen eller lyfta något tungt i 3-4 veckor till men sen ska jag vara helt återställd! 😃

Ja, fy fasen vilket äventyr! Mycket ska man genomleva i detta liv, det är då säkert! Men som de säger på utrikiska: " What doesn't kill you makes you stronger"! Jösses vad stark jag ska bli! 😁

Hörni, tack för att ni orkade läsa ända hit men nu är det slut för detta blogginlägg!

Anneli.