Häromdagen när jag rotade i min nattdukslåda hittade jag en påse med gamla mynt. Jag hade alldeles glömt bort att jag hade dem!
Men jag ska ta historien från början:
När jag var liten - på 1960-talet - levde min familj ganska "fattigt". Vi hade alltid mat på bordet, men fick ärva kläder och det gick lång tid mellan biobesök eller andra nöjen! Min pappa försörjde fru och 5 barn på sin lilla konditorslön. Men det gick ingen nöd på oss! Mamma var otroligt ekonomiskt sinnad och kunde vända på slantarna så de räckte längre!
Godis var nåt som knappt existerade i vår familj men jag hade fått smaka av kompisar och tyckte att det var sååå gott! Det fanns 1-öres, 2-öres och 5-öres lösviktsgodis att köpa i tobaksaffären och jag minns att när jag hade turen ibland att hitta en peng så var det dit jag sprang och stod länge och väl och valde bland godiset, pekade på vad jag ville ha och tanten i tobaksaffären la det i en liten godispåse som jag bytte mot min peng. Åh vilken lycka!
Jag vågade inte gå hem med godiset för jag fick egentligen inte äta sånt för mina föräldrar. Vi var ju "hälsokostare"/vegetarianer och vitt socker förekom knappt i mitt föräldrahem och så var det ju gelatin i vissa godisar. Så jag smög iväg dit ingen såg mig och åt upp mina godisbitar!
En dag fick jag en 2-krona. De var ganska ovanliga så jag ville spara den. Och det gjorde jag! Lääänge! Men till sist vann godissuget över mig och jag tog min tvåkrona och sprang iväg till "tobaks" som det kallades. För två kronor fick man med den tidens mått ganska mycket godis och jag var i himlen den tid det tog för mig att äta upp det. Men sen började jag ångra mig... och har ångrat mig sen dess! Ååååh! VARFÖR hade jag inte karaktär nog att motstå frestelsen? Men gjort är gjort! "It's hard to take back stupid" som Dr Phil brukar säga!
Men så hittade jag den där påsen med gamla mynt häromdagen, och döm om min stora förvåning när det låg en tvåkrona där! Jag har absolut noll och inget minne av att jag nånsin fått en sån igen! Fast mitt minne är visst inte så mycket att lita på... Jag menar; det låg ju de facto en 2-krona där! Men gissa att jag blev glad! Och det var inte bara en 2-krona som låg i påsen! Det låg minsann en 5-krona också och lite andra mynt!
Till höger om dem: en 1-öring från 1959. en 2-öring från 1959, en 5-öring från 1959 och en 10-öring från 1950.
Under tändsticksasken ligger: 1-krona från 1956, en 50-öring från 1973 och en 25-öring från 1965.
I högra raden ligger: en 5-krona från 1976, en 50-öring från 1976, en 25-öring från 1976, en 10-öring från 1976 och en 5-öring från 1976. (Populärt år tydligen...)
Och här samma mynt från baksidan:
Min morfar - som var skrothandlare och hade skrotupplag på Renstiernas gata på söder i Stockholm - hade ännu äldre mynt som jag minns att jag tyckte var så roligt att titta på! Men var de har tagit vägen vet jag inte. Kanske var det brorsan som ärvde dem? Både han och jag har alltid gillat gamla saker. Ett arv från morfar, helt säkert!
Men nu är både nostalgitrippen och detta blogginlägg slut för denna gång! På återseende!
Anneli.
2 kommentarer:
Underbar historia Inte ska man ha dåligt samvete att man unnar sig något medan man lever . mynten kan man inte ta med sig.
Nä det har du i och för sig rätt i... Men jag tycker att det är roligt med gamla prylar och att visa mina barn saker från min barndom... :o) När jag en dag är borta får de väl göra vad de vill med mina grejer!
Skicka en kommentar