Vägen framåt

Imorgon är det en vecka sen jag kom hem från sjukhuset. Trots att jag avskyr att vara på sjukhus så ser jag med tacksamhet tillbaka på de 5 dygnen. Även om de famlade lite för att hitta vad som felas mig så fick jag tillslut den diagnos som förklarar allt! Men vem hade trott att den var Hypertyreos? Hade läkaren sagt Hypotyreos hade det varit logiskt men hyper? De som har det brukar ju vara trådsmala och det är ju det sista man kan säga om mig! Min kropp fattar visst inte att den ska vara smal! 😉 
Jag är iallafall liiite lydig och tar betablockerarna som tvinga hjärtat att slå normalt och jag tar även de vätskedrivande tabletterna (och får springa på toa stup i kvarten) som jag fick ordinerade men... den där läskiga medicinen mot just sköldkörteln och Hypertyreosen tar jag inte! Jag kanske borde... men nä. Jag vill prova naturliga metoder först! 
Medical Medium/Anthony William är nån jag litar på och just nu försöker jag läsa hans bok om sköldkörteln nämligen denna: 

Det är jobbigt att läsa för mig när jag är så trött och slut så det går långsamt... Nåt annat som går långsamt är att äta sig frisk så nåt annat måste göras parallellt! Och det är på gång! 😌 Fortsätt läs!

För 3 dagar sen jag var äntligen hos Homeopaten jag bokade tid hos flera veckor innan jag hamnade på lasarettet. Väl där ställde Renée Rubin Bauer som hon heter, massor av frågor om mig som person. Inom Homeopatin är det även viktigt att ta hänsyn till personligheten hos den som ska behandlas! När hon sammanställt alla mina svar skulle hon återkomma med vad hon rekommenderar för medel till mig. Det gjorde hon redan igår! Så idag ska Käre Maken åka till henne och hämta det (jag måste stanna hemma och pinka... det blir en jäkla fart med de urindrivande tabletterna)! 😁
Jag minns inte vad medlet hette som jag ska få men det skulle iallafall lugna ner hormonproduktionen vilket är precis det som måste göras! Renée sa att just det medlet hon hade hemma var det egentligen för låg potens på (ja, det kallas så inom Homeopatin) men tyckte ändå att jag kunde börja med det tills hon hunnit beställa det med rätt potens. 
Jag tyckte det var rätt bra att det var så låg potens (D6) för det är ett akutmedel och jag behöver ju få ner hormonnivåerna snabbt! Så nu håller jag tummar och tår att hon hittat rätt medel och att det hjälper snabbt! Fast... det här med att läka naturligt är typ aldrig snabbt... det går ju inte att jämföra med syntetiska läkemedel som inte tar hand om grundorsaken utan bara dövar symptomen! Men förhoppningsvis är det här medlet tillräckligt snabbt för att vid nästa blodprov visa att hormonnivåerna har sjunkit tillräckligt för att läkaren ska vara nöjd.

Igår var jag hos Jennifer på Juicy Healing och fick en mycket välbehövlig lymfmassage! 😌 Hon kände på min kropp att den blivit "sladdrigare" d v s att det har börjat försvinna vätska ur den! Det var ju bra! Det blev ju ett "kvitto" på att nånting funkar! Och på måndag ska jag dit igen! 😊

Ja ungefär så ser mina planer för tillfrisknande ut i dagsläget. 
Nu ska jag ut i köket och göra mig en "Thyroid Healing Smootie" - recept från boken här ovan!
Det ska bli spännande det här! Jag lovar att uppdatera dig på hur det går - på en blogg nära dig! 😏

Anneli.

Akuten tur och re... Näää...

Nu vet jag varför jag är så in i vassen trött hela tiden! Det finns en helt logisk förklaring! Om du fortsätter läsa så får du också veta den!

Egentligen så skulle det här blogginlägget kunna vara hur långt som helst men jag ska försöka hålla det liiite kortare! 
Jag har ju för ca 7 - 8 år sen eller nåt blivit diagnosticerad med knölstruma och struma av alla de sorter är nåt man är trött när man har. Men på senaste kanske halvåret eller nåt så har jag ju varit så trött och orkeslös så det har känts bortom rim och reson! Men envisa Anneli går ju inte till doktorn!

I början på mars i år började mitt hjärta att fladdra - konstant i 3 veckor! Gick jag till doktorn? Nix!
Efter tre veckor slutade hjärtat fladdra och jag tänkte först att "va bra då! Det fixade sig själv"! Men det gjorde det inte..! Nä, för ungefär samtidigt märkte jag att så fort jag rörde mig det allra minsta så började jag flåsa som om jag sprungit tre varv runt kvarteret! Men hjärtat slog lugnt! Eller...? Nja, lite väl hårt slog det nog...
Gick jag till doktorn? Nix! Inte förrän i onsdags (13/4) bestämde jag mig för att låta Käre Maken köra in mig till Akuten - och det vara bara för att jag under natten till onsdag märkte att jag blev sämre. Även jag har gränser... och där var den nådd! Och tur var det för det visade sig vara i grevens tid!

På grund av Corona fick Käre Maken inte följa med in så jag fick sitta där på akuten och vänta på att det skulle bli min tur alldeles själv. Av 9 väntande personer så var det bara jag som inte hade mask på mig. Jag vägrar! För det första så tror jag att det är skadligt att använda mask (syrebrist), för det andra så hjälper det inte mot några jäkla virus! Virus är så små att de åker rakt igenom masken när man andas! Det är ungefär som att försöka stoppa en mygga med ett fotbollsnät! Så nej tack! Jag vill inte ha nån mask på mig!
Men inte bara det; när det känns som att man inte får tillräckligt med syre trots att man flåsar som en bälg, då går det inte att ha en mask på sig! Och dessutom får jag panik om nån försöker täcka mina andningsvägar! Så jag tycker att jag har legitima skäl.

Iallafall, det roliga var att efter att jag suttit i väntrummet nån timme så var det en av kvinnorna som också satt där och väntade som tog av sig sin mask! Det var modigt av henne för det är ett enormt tryck på en att man ska göra som "överheten" säger! Man får ofta sura blickar på sig när man inte gör som man "ska" och det är jobbigt att stå emot trycket! 

In till doktorn kom jag så småningom och han undersökte mig enligt konstens alla regler och konstaterade att jag inte var i nåt skick för att åka hem! Blodprover togs och bland annat ett som heter D-dimer som är till för att upptäcka blodproppar. Mitt D-dimer-test var skyhögt så de trodde att jag hade proppar i lungorna. Dagen efter (jag sov kvar på akuten) blev jag skickad på lungröntgen men inga proppar kunde ses. När jag frågade doktorn om det möjligtvis kunde finnas proppar nån annanstans så svarade han lite vagt att "ibland visar de där testerna fel... det är nog ingen fara..." Konstigt tänkte jag men protesterade inte. 

För att få komma upp till en avdelning så skulle man vara tvungen att ta ett PCR-test. Jag vägrade! Jag sa till sköterskorna och läkaren att det inte finns på kartan att nån sticker upp en sån där pinne och rotar runt uppe vid blod-hjärnbarriären på mig! Då åker jag hem, sa jag! Läkaren blev skitsur och stormade ut ur rummet men en sköterska stannade och försökte övertala mig. Men det hade hon ingenting för!
Efter en stund kom en annan sköterska in och frågade: "Men kan du inte ta ett sånt där anti-gentest då"?
Vad är det för nåt frågade jag och hon förklarade att då petar man bara precis innanför näsborrarna med den där testpinnen. Ok då sa jag och så fick hon göra det och jag fick åka upp till avdelning 3.

På avdelning 3 var alla - både sköterskor och läkare - supergulliga och jag kände mig lyssnad till och kanske inte alltid förstådd men ändå respekterad (jag är ju en sån jäkla motvallskäring som ska ifrågasätta allt)! Blev genast kopplad till hjärtövervakning som jag skulle ha dygnet runt. Jag avskyr att vara kopplad till massa sladdar och med en "skvallerdosa" (ena läkarens uttryck!) runt halsen! Särskilt på nätterna när man ska sova! Men jag fick ha det på hela tiden jag var på avd. 3. Suck...

Nu fortsatte pusselläggandet av min ohälsa. Den första doktorn jag träffade på avd. 3 höll med mig om att det borde letas efter blodproppar på andra ställen än i lungorna så han skickade mig på ultraljud av benen. Men inga proppar hittades där heller så det var väl testet det var fel på får man anta. Men det kändes skönt att de ändå fortsatte leta! 
När proppteorin inte höll var de tvungna att fortsätta klura på orsaker till mina symptom. Hjärtat hade de kollat med ultraljud redan när jag var på akuten men inga direkta fel hittades där heller. Bara att det var ansträngt.

En hel massa blodprov togs också. Sammanlagt tog de 18(!) rör blod!! Läkarna var fortfarande inne på att det måste vara nåt fel på mitt hjärta och ett av testen visade att hjärtat läckte samma ämne som vid hjärtinfarkt! Läskigt! Då trodde de att jag kunde ha kranskärlsförträngning och tänkte skicka mig till Falu lasarett nästa dag för magnetröntgen. 
Doktor Anders kom till mig sist på sin rond och satt och förklarade det här med kranskärlsförträngning och att det kunde förklara mina symptom. Och sen gick han hem för dagen. Men döm om min förvåning - och tacksamhet! - när han nån timme senare dyker upp vid min sjuksäng i civila kläder och glatt säger att NU har han kommit på vad som är fel med mig! "Det är inget fel på ditt hjärta" sa han, "du har hypertyreos, förmodligen den typ som heter Graves". Han hade helt plötsligt kommit på det medan han körde hem från jobbet! 
Så tiden för magnetröntgen i Falun avbeställdes och jag fick förutom hjärtmedicinen och de vätskedrivande tabletter jag fått tidigare även nån medicin för hypertyreosen. Men den har läskiga biverkningar så jag tog bara tre doser och förklarade för den läkare som var där då att jag var orolig för biverkningarna och ville avvakta med dem tills jag hade varit hos en Homeopat som jag ska till på onsdag. Till min förvåning var han ovanligt förstående!

Att jag måste fortsätta med hjärtmedicinen beror på att min sköldkörtel överproducerar (å det grövsta tydligen!) de sköldkörtelhormoner den är till för att producera men i de alldeles för stora mängderna ger de hjärtpåverkan. 

Allt det här tog 5 dygn så när som på några timmar. Men nu är jag hemma igen. Kom hem igår eftermiddag. Och VET du hur skönt det är att få sova i sin egen säng utan att vara kopplad till massa sladdar!?! 

Maten på sjukhuset var förvånansvärt god! Men det var ingen mat för sjuka människor som ska tillfriskna! De enda färska grönsaker jag fick var några stackars gurkskivor på frukostmackorna och frukt fanns överhuvudtaget inte! 

Jag fick vegansk mat minus gluten och soja. När jag påpekade att frukt är nyttigt när man ska läka så köpte de ett äpple, ett päron och en apelsin till mig! 

Hur mår jag nu då? Jag flåsar fortfarande så fort jag rör mig men aningens mindre (det skulle antagligen försvinna om jag tog den där förnicklade medicinen...) och mitt hjärta är lugnt. Trött som tusan fortfarande men det kommer jag att vara till min sköldkörtel på ena eller andra sättet har läkt. 
Ja, nu vet du lite hur jag har och haft det och kanske förstår varför det inte blir så mycket skrivet här på bloggen just nu. Men bättre tider stundar! Det har jag bestämt och då blir det så! 

Anneli.